Färger har evig existens. Färger tillhör alla och ingen. Färger kan skifta betydelse i olika tider på olika platser i olika sammanhang. I modern tid kunde grönt ses på uniformer på båda sidor under de båda världskrigen, senare dök färgen upp hos de amerikanska gröna baskrarna, och långt före dess symboliserade den hopp i folkliga manifestationer under franska revolutionen. Färgen rött har använts och används av socialister och kommunister med skiljaktig ideologi och praktik, fanns rysansvärt nog i en ljus ton i de nazityska flaggorna under andra världskriget, och kan idag ses i de röda och vinröda baskrarna i den amerikanska armén eller flygvapnet. Rött minner om elden som kan skapa ljuvligt rostad och griljerad föda, men också löpa amok och ödelägga en hel trakt.

Motsatser och nyanser upptar Laksmi Pamuntjaks poetiskt intellektuella kärleks- och bildningsroman Amba, skriven på bahasa Indonesia (2013) och översatt till engelska som The Question of Red (2014). Romanen följer föregångaren S. Rukiahs Kejatuhan dan Hati (1950) med dess väv av personligt-politiska tankar och händelser, och tar  tidsmässigt vid där Rukiah slutar: 1960-talet fram till 2006. Laksmi Pamuntjak låter sagan Mahabharata utgöra startpunkt för berättelsen: Prinsessan Amba står på slagfältet mellan kung Salwa och motståndaren Bhisma som båda vill trolova Amba; i ett andra liv ingriper Amba i gestalt av krigaren transkvinnan Srikandi, och gör processen kort med Bhisma till fördel för Salwa.

I den traditionella tolkningen uppfattas Amba/Srikandi som en hämndlysten kvinna som inte kan acceptera sitt öde. Inspirerad av Centhini, ett av Indonesiens äldsta manus, en encyklopedi med poesi, sånger och profetior namngiven efter den visa pigan med samma namn, utmanar Laksmi Pamuntjak sagans lokala hinduiska, buddhistiska, animistiska traditioner – äldre än 1300-talet när handelsresande kom till Java med den islamska läran – som föreskriver tabu mot att ingripa i ödet. I The Question of Red blir Amba feministisk hjältinna i ett tragiskt drama i modern tid:

Modern Nuniek och fadern Sudarminto, förskräckta över sin begåvade unga dotter, förstår inte Ambas känsla av ofrihet, viljan att skapa sig ett eget liv och att inte förlita sig på utseendet för att vinna någons hjärta. Föräldrarna är medvetna om Ambas önskan, men utser likväl en framtida make, en rättrådig man som låter den han älskar älska andra, men ser det som mannens uppgift att styra. Föräldrarnas val gör Amba besviken: “Varför frågar han inte mig vilka böcker jag tycker om? Varför frågar han inte vilket sorts skrivande jag vill ägna mig åt? Hur ska någon som inte känner sin tilltänkta kunna göra sig värdig henne?” Föräldrarna hyser djup respekt för värdet av bildning som ett sant tecken på ödmjukhet och förfining men giftermålet kommer i första hand.

Amba reagerar med att vända sig till litteraturen och poesin: Tagore, Else Lasker-Schüler, Brecht, Celan, Eliot, Turgenjev, Neruda, Pramoedya Ananta Toers tolkning av Steinbecks Möss och människor. Hon förälskar sig i det engelska språket, i hermeneutik, i ambivalenser, i litterära teorier. Förkovran ger henne arbete som översättare och möjlighet att tolka de indonesiska poeterna Chairil Anwar, Amir Hamzah, Asrul Sani, Subagio Satrowardojo. Hon börjar förhålla sig kritiskt: Om västvärlden är blind i sin tro på vetenskap och maskiner så är den indonesiska världen inte mycket bättre när den tror att allt kan lösas med böner och trollkonst. Hon öppnar sig för andra ljudvärldar och betydelsevärldar, och blir ifrågasatt: Andra människor ber i gryningen, och du läser poesi. Att läsa poesi är en sorts bön, kontrar hon och lovsjunger dess magi: I poesin finns alltid tillräckligt mycket utrymme för att gömma hemligheter. Reciterade strofer omfamnar tungan och gör läsaren stark. Poesin är en kärleksaffär.

På nyheterna hörs ideligen om nya räder och nya ord för makt, som generalråd och revolutionära rådet. Släkt och vänner börjar ta avstånd eller motsäga varandra för att de tillhör olika partier eller har olika åsikter, folk börjar låsa sin dörr. Även vokabulären förändras, och den vänlige gatukökskillen hörs plötsligt uttala: Jag ska döda den j-a kommunistbastarden. Ambas familj erfar hur lätt våld kan uppstå, och hur människor, när våldet väl tagit fart, inte vet hur de ska stoppa det. En av Ambas konstnärsvänner får sin konstutställning på ett hotell i Jakarta nedbränd av en antikommunistmobb. Är det möjligt att skapa konst i denna tid?

Amba tvekar över förutsättningarna att skriva och måla politiskt utan att tumma på det estetiska. En kväll på väg till ett möte klär hon sig i rött för att vara lojal, och för att undvika ”ett av de där mardrömslika samkvämen med ett flertal män och en kvinna där kvinnan känner sig som en outcast”. När hon träffar den vackre Bhisma och förälskar sig andligt, kroppsligt, intellektuellt vindlar de politiska samtalen i dagar: De som förespråkar kommunism, menar Amba, har ofta inte ens läst Karl Marx, och misstar sig när de ser Marx som en historisk determinist som inte betonade vikten av att agera; men sociala strävanden får inte ta över den beprövade erfarenheten; människor måste i första hand uppskatta andra människor för deras handlingar och hängivenhet, inte för deras politiska åsikter eller inflytande.

Situationen i landet förvärras. Ambas mellanskapsplatser, hennes sanna hem, försvinner, och hon börjar ifrågasätta både Bhisma och Salwa: Är de inte misogyna? Respekterar de henne på riktigt? Den indonesiska underrättelsetjänsten utövar förföljelser, och den amerikanska dito med sina röda baskrar, spioner och infiltratörer, skrämmer människor med publika tal i militärmundering och vajande fascistisk veni-vedi-vici-flagga. Kommunisterna blir utmålade som onda; organisationer görs illegala; studenter, kvinnoaktivister, föreläsare, konstnärer fängslas, och Amba drabbas personligen: Bhisma försvinner, bortrövad av militären.

Många år efter kommer Amba i sitt sökande efter Bhisma till ön Buru, där fler än tolvtusen människor internerades utan rättslig prövning som förmodade anhängare av kommunistpartiet, som vänsterpolitiker eller oliktänkande intellektuella. Straffkolonin på Buru under Suhartos regim hade målet att omvända kommunister, men var i sig en gigantisk imitation av det kinesiska kommunistsystemet. I över ett decennium hölls människor fängslade utan formell rättegång. När de befriades hade en del hunnit dö; andra blev kvar på ön av sociala skäl: deras familjer ville inte veta av dem.

Amba söker upp överlevande som minns Bhisma. Han hade varit aktiv och sympatiserat med vänstern, men setts som en dålig kommunist på grund av sin mörka poesi med skeptisk ton, lyrik utan revolutionärt budskap som kunde handla om att vila under ett träd efter en dags hårt arbete. Att betrakta gräset sakta växa i den brännande solen. Att lyssna på ljudet av vatten. Att människorna var underlägsna fåglarna, och att fåglarna visste om det. Bhisma pratade aldrig illa om andra människor, tog inte saker från andra och gjorde sig inte till. Isoleringen och inlåsningen gjorde honom vän med råttorna, de höll honom sällskap, och han förärade dem med namn. Altruismen syntes i hans ögon och han ansågs ha speciella krafter: ”att hantera och kommunicera med djur, att vidröra ting och varsebli deras historia eller att se en annan persons aura. Kapaciteten att utsträcka, omforma, utvidga och trycka ihop, att generera värme, att förändra människors tänkande.”

I breven till Amba, undkomna överhetens censur genom osmosis (gradvis absorbering), berättar Bhisma att språket utnyttjas för att utföra hemska dåd: idéer blir till doktriner, doktriner blir slogans, slogans blir lojalitetskrav. Han ifrågasätter våldet, dess galna bana och efterverkningar, och återkommer till samma fråga: Vad är det mer exakt som kan förklara blodtörsten när så många har förmåga att uppskatta kravlös vänlighet och vardagens små ting? Omgiven av Burus grönska, turi och mahoni, puspa, rasamala, läser Amba i breven hur Bhisma lidit under tidsandan när enkelt folk började attackera varandra i förvissning om att de hade rätt och andra fel. Vad skiljer medfångarna från fångvaktarna, annat än stövlar och gevär? Amba som avskyr det svart-vita i livet kan förstå att kuvande föder motstånd – men varför lär sig aldrig mänskligheten detta samband? Sukarno var förfärlig, men Suharto placerar sig bredvid Hitler, Chiang-Kai-Shek och andra. Historien är en hjärtlös jättes fotavtryck där vanliga människor trampats ner i jorden som om de aldrig hade existerat.

Vart fjärde år får Buru en lång torrperiod och Melaleuca-träden brinner som om de försökte rena sig. I Indonesien har alla en personlig livshistoria om hur allt blir politik, och hur allt kan bli tolkat politiskt. Så vilken historia kommer att läras ut i skolorna i framtiden? frågar sig Amba. Sukarnos propaganda förkunnade att en nation av tempeh (indonesiskt traditionellt växtkött) var lika med ett svagt folk. Idag är tempeh – ekologiskt, fullt av proteiner, gourmet och med fast textur – älskat av människor över hela världen. Ambas farmor visste vad som krävdes: gott smaksinne, skicklig hand, kännedom om villkoren för alkemi, erfarenhet nog att veta exakt hur mycket vitlök, salt och peppar, chili varje rätt behöver – lodeh eller opor (sås), botok eller urap, ångande ris, sauterade långbönor, friterad tempeh med sambal på sidan om, pecel, kryddig jordnötssås – och när, för vilket tillfälle och vilken typ av hunger en viss rätt passar.

Fadern lärde Amba att tänka självständigt och att aldrig glömma färgernas nyanser: bläck, ebenholts, kolsvart, korpsvart; pigment som innehåller koldioxid: blanksvart, sobel. Men världen är anfäktad av striden mellan svart och vitt som vore de antipatiskt motsatta. Vi och ni, vi och de andra; trots att den svarta färgen kan vara ljusets färg och leda till fred. Och kärlek göra en till både jägare och jagad, gåta och pris, förort och universum – det är aldrig bara ett enda. Amba vill ge dottern hela spektret: rubinrött, rosarött, cinnober, orange, karmin, sangria, ockra, purpur. Att bli konstnär är att utforska glappet mellan ord och materia. Att veta hur en kan ta två, tre vanliga saker och sätta ihop dem i samma rum så att något nytt uppstår, något som förmår ställa det ordinära på huvudet.

Romanen är tillägnad författarens dotter och föräldrar och de tappra offren och överlevarna på Buru.

• Laksmi Pamuntjak, The Question of Red, a Novel, [Amba, Jakarta: Gramedia Pustaka Utama, 2013], översättning till engelska språket av författaren, Seattle: Amazon Crossing, 2014
• Mary S. Zurbuchen, red., Beginning to Remember, the Past in the Indonesian Present, Singapore: Singapore UP, 2005
• Geoffrey B. Robinson, The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres, 1965–66, Princeton: Princeton University Press, 2018
•  Vincent Bevins, How Jakarta became the Codeword, The New York Review of Books, 2020

© Arimneste Anima Museum #10