när djuretiken blev en mindre klassiker

Boktitlar kan bli historiska och utnämnas till klassiker. Boktitlar kan vara särlingar och få kultvärde som minor classic. Och tidskrifter och artiklar i tidskrifter? För ett halvt sekel sedan, i energikrisens och strejkens 1974, manglade BLM nr 4 litteraturkritik och samhällskritik inklusive djuretik, det sistnämnda i en text som blev till kult in i nästa decennium.

Men innan texten släpptes till läsarna fanns en mängd andra guldkorn att avnjuta. Jan Stolpe tecknade i numrets inledande och längsta bidrag ett porträtt av albanske författaren Ismail Kadaré (senare favorit till nobelpriset) som året dessförinnan gett ut Den döda arméns general i översättning av Britt Arenander (1973).

Arne Melberg resonerade kring kritikerns roll i essän ”Till kritikern” och drog slutsatsen att ”den borgerliga offentligheten måste ersättas av en proletär”. Agneta Pleijel diskuterade kommersialisering kontra demokratisering utifrån erfarenheter som Aftonbladets kulturredaktör och passade på att efterlysa kritiker som ”törs vara provocerande och kontroversiella, eftersom verkligheten är det.”

I numret syntes en hel del av det föreslagna. Att provocera renderade status i tiden och att bli pressad var att föredra framför att bli hedrad. Litteraturvärlden sökte i första hand sanningen, inte populariteten, och fanns där någon farhåga var det att få sitt verk omskrivet som slätstruket, servilt eller än värre: att som upphovsmakare framstå som en anpassling som frivilligt ställt sina skapelser (läs sin själ) till förfogande för litterära marknadsspekulationer.

Följdriktigt var att ge ut på stencil bland det mest kreddiga en poet kunde företa sig. När Bruno K. Öijer med metaforisk precision diktat om att sparka uppåt inte nedåt – ”den förbannade kultureliten” (Guru Papers) – men därefter gett ut på etablerat förlag (Fotografier av undergångens leende) lät det lite i BLM 4/74 som om poeten svikit. Ett par år senare skulle som bekant Öijer satsa ett större stipendium – inväxlat i enkronor – i en performance på T-Centralen i Stockholm, varvid ingen vidare tolkning behövdes. Varje på tågspåret bortkastad krona bidrog till att höja det seriöst radikalpoetiska kapitalet.

Ett ytterligare exempel på tidsandans ideal lyste överst i annonsen för Bo Setterlinds nyss utkomna diktsamling På detta stoftkorn: som främsta merit framhölls här, inte en rad erhållna lovord, utan det faktum att diktarens gärning blivit föremål för diskussion: ”Omdebatterad poet”.

Det fordrande idealet krympte troligen skräcken för att bli hårt kritiserad – vad gör det om ens verk framstår illa i belackares ögon/öron! – liksom det sannolikt frigjorde skaparkraft – ju dristigare skapelse, dess bättre! – men de mer sensibelt lagda, medfarna och/eller berömberoende, ja, kanske de flesta, upplevde troligen saken tvärtom. Till jämförelse med nutiden!

Arbetarens litteraturkritiker 1952–1955 Petter Bergman syntes ansluta sig till en subtilt rättfram linje och kommenterade årets lyriska vårsådd med att citera Sun Axelssons rader om vikten av att värdesätta sina gelikar: ”Du måste rakt igenom. / Det går inte annars.”/ ”Kan du inte tala längre /så lyssna på dem, / kan du inte lyssna längre så tänk på dem / försök att minnas dem du sett. / De är många. / De är många fler än du.” (In i världen, 1974)

En annorlunda rutt förmedlades i Lars Gyllenstens bidrag ”Frigörelse och engagemang” i vilket det existentiellt kritiska dilemmat upplöstes genom att skribenten med varsam hand recenserade två aktuella akademiska avhandlingar om sig själv (Lars Gyllensten).

Att den feministiska kampen återstod som helhet i BLM kunde avläsas i statistiken. Numret innehöll ett kvinnligt namn av totalt elva skribenter och ett kvinnligt författarnamn bland sammanlagt nio recenserade titlar, ingetdera icke-centriskt.

Sakförhållandet åtgärdades delvis i annonsavdelningen. Tidningen Arbetaren drog lans för litteraturen och listade över en tredjedel medarbetare med patriarkatsbrytande signatur, däribland Margareta Ekström, Viveka Heyman (kulturredaktör 1946–1949), Ingrid Sjöstrand (”Elda under din vrede”, Det blåser en sol, 1979), Gun-Britt Sundström, Birgitta Trotzig, Marianne Zetterström, Sonja Åkesson. Ännu en annons, från Gumperts bokhandel i Göteborg, Jönköping, Karlstad och Örebro, där Eva Engströms samling Att vända sig om när någon ropar syntes tydligt, bättrade på numerären.

Språkligt märktes att hen-revolutionens inkluderande personliga pronomen var långt borta: genomgående använde BLM:s skribenter han och hans i de allmänt syftande satserna.

Om rallarsvingar värderades högt i samtiden gällde det motsatta för fenomenet ’kritik av människans behandling av djur’. I kolumnen ”Anteckningar” gick BLM:s chefredaktör filosofen och författaren Theodor Kallifatides mot strömmen och pläderade med eftertryck för att låta sakfrågan ingå bland kritikens prioriterade uppdrag:

Under de senaste åren hade ”en allt bredare opinion bildats mot de egennyttiga, oreflekterade och djupt brutaliserande sätten som vi behandlar djuren på.” Det var dags att ”oftare låta filosofin tas i bruk i den allmänna debatten” och se till att utmana ”den intellektuella smörjan som kommer till användning då människans rätt att slakta skall försvaras”.

Så kom det sig att essän ”Har du fördomar om djur?” bredde ut sig i ett BLM-nummer på tema kritik i den utvidgade progressionens år 1974. I den sex sidor långa texten gjorde läraren i filosofi på Stockholms universitet Hans Mathlein upp med vanliga invändningar mot att också djur är etiskt väsentliga subjekt som människor bör sluta upp med att förtrycka. Den skarpa formen, en variant på Sokrates och Platon, passade uppgiften väl: argumenten avhandlades med stringens och terminologisk udd, ”djurfabriker” åtföljdes av ”djurslaveri”, begrepp som knappast hörde till litteraturvärldens mest använda.

Så hade också händelsen sedan en tid beretts i de offentliga rummen med artiklar, insändare, broschyrer, flygblad, boktitlar skapade av aktivister, enskilda tänkare och författare. Exempelvis använde redaktören för tidningen Djurens rätt!, konstnären Ellen Börtz, djuretiska anslag i texter som i åratal delgetts landets tidningsredaktioner. PC Jersilds roman Djurdoktorn från 1973 tog bruk av den moderna djurförsökskritiken och detsamma gjorde kolumner av Eva Moberg i Dagens Nyheter. Bland de recenserade poeterna i BLM 4/74 återfanns Lars Norén, kritiker av mänsklig artegoism i dikten ”Grisens röst” (DN 19/9 1971), en sympatiserande reaktion på journalisten Barbro Sollers avslöjande reportage i DN 1970 om behandlingen av djuren i lantbruket.

Hans Mathlein var inte en obekant skribent för BLM:s läsare och hade tidigare bland annat medverkat med artikeln ”Förklädda ideologer” samt en essä om Robert Musil (Mannen utan egenskaper, 1930). Intresset för djuretik härrörde från antologin Animals, men and morals (1971) av bland andra filosofen Roslind Godlovitch, verksam på Oxforduniversitetet i England. Intryck hade även tagits av det nya ungdomsmagasinet Djurfront där Mathlein bidragit med en kortare text, ett frö till BLM-artikeln.

I påföljande BLM (5/74) lät Djurfront annonsera sitt senaste nummer (3/74) om ”djurfabriker” och ”ett levnadssätt som inte bygger på förtryck av djur” samt en novell av Hjalmar Söderberg – dock inte någon av de kanske mer förväntade i Historietter från 1898, utan den mindre kända ”Gott och ont” ur Aforismer och maximer, sammanställd av Tom Söderberg 1969.

Hans Mathleins ”Har du fördomar om djur?” blev till kult bland 1970-talets djuretiskt sinnade, omtrycktes i (mans)antologin Filosofi och samhälle 1978 och överlevde in i 1980-talet via kulturtidskriften Brutus 1/1984 där den fick sällskap av texter av bland andra Birgitta Forsman och Bengt Hubendick samt före detta redaktörerna på Djurfront Birgitta Carlsson och filosofen och poeten Roger Fjellström.

Inte att förglömma fanns i BLM 4/74 ytterligare en text i ämnet djuretik. Föredraget ”Handelsministern och hägrarna eller att få syn på är också en konst” från Konsthögskolans avslutning i maj 1974, av poeten och Arbetaren-medarbetaren Werner Aspenström, tvinnade konstsyn, djuretik och dagspolitik med urbefolkningars och miljörörelsers poetiska betraktelsesätt. Talet kulminerade i en allvarligt syftande, milt ironisk påminnelse som faller in i vår tid, och passar därför att avsluta med också här:

”Vem har sagt att just människan skall vara skapelsens herre och främste utnyttjare? Människan ensam har sagt det och skrivit ner det i sin bibel. Gräset tillfrågades inte, inte fåglarna, inte den malm- och oljeförande jordskorpan. Konsten och dikten kan stå därute på Riddarfjärden liksom hägrarna och betrakta handelsministern, kanslihuset, stadshuset, konstakademien och oss alla. Det är min övertygelse att om det seendet skulle förtvina, skulle det på lång sikt vara en större fara för den västerländska civilisationen än om tillförseln av olja och bensin skars ned med en eller annan procent.” (Werner Aspenström, BLM, årg. 43, nr 4, s. 223, även i samlingen Ögonvittnen, 1980)

18/7 2024

© Arimneste Anima Museum # 28