Bilen yrkesredskapet. Bilen skjutsaren av barn, hundar och äldre. Bilen livmodern, bilen meditationstemplet för de utmattade. Bilen semesterfarkosten, bilen flyttransportören, bilen hångelrummet. Bilen ambulansen, bilen den oumbärliga för dem som bor långt bort. Bilen den naturförtärande statusmarkören.

Bilen den sociala klassutjämnaren. Bilen vars avsaknad hos en person i manskategorin kan utlösa en underlägsenhetskänsla, ett kvinnohat, en ofattbar ondska. Bilens maskulina symbolvärde bortom allt förstånd. Den unge manlige mördaren av den kvinnliga utrikesministern om motivet i en intervju: ”Jag hade inte ens en egen bil.”

Bilen även som direkt skördare av liv på skattefinansierade vägar, se Sara Stridsbergs essä ”Dödskallt stål” (2004) om fenomenet bilen, dess erkända livsfarlighet och samtidiga helighet.

Men bilar finns  – så vad är deras framtid?

En så kallat miljövänlig bil är inte givet detsamma som den senaste modellen. Med ett fågelperspektiv kan en miljövänlig bil snarare vara en recondad och reparerad dito av bedagad årsmodell, se här.

En skruttig bil helt enkelt. En sådan som vi ibland står lutade över intill vägrenen. En rännil under karossen, ett rasslande ljud i A/C:n, en molande fråga om och när kamaxelremmen ska brista. Mysterier som går att lösa. Kanske borde en bli bilmekaniker? Och få något som är på väg att dö att klara sig lite längre?

Alltså ägna sig åt något som i grunden inte skiljer sig ifrån de flesta andra sysselsättningar. Dessutom är bilmekaniker ett yrke på uppåtgående. Men det är också ett av de mest ojämställda yrkena oavsett landområde och kontinent, dramatiserat 2015 av regissören Cynthia Wade i spelfilmen Freeheld om ett kvinnligt samkönat pars kamp för lika ekonomiska villkor.

I dokumentären Ouaga girls av Theresa Traoré Dahlberg (Taxi sister) – förhandsvisad på Tempofestivalen i Stockholm i mars och med premiär under hösten 2017 – skildras vardagen för fem studerande på en yrkesutbildning för flickor i Ouagadougou, Burkina Fasos huvudstad. De unga läser samhällskunskap, politik, historia samtidigt som landet är i en oviss politisk situation. Framförallt ägnar de sig åt läkekonsten, bildoktorns.

Traoré Dahlberg följer gruppen lojalt och nära. I aktion med bilmeket, hos frissan, hos psykologen, på discobaren, på första anställningsintervjun och på examensdagen. Trots att berättandet är långsamt känns det inte långsamt. Känslan av drama förmedlas i det litet sagda och det litet skedda. Det är poetiskt och humoristiskt.

Här bjuds igenkänning när tjejerna förhandlar den påbjudna kvinnorollen i ett yrke befolkat av män genom att piffa till sig extra och skämta om det. Och när den kvinnliga verkstadsägaren visar den anställda runt och leende låter förstå att jobbet självfallet är svårare för män än för kvinnor.

Och vittnar om att starta eget var enda sättet för henne att få ett arbete. För att överleva i en maskulint dominerad bransch med föreställningar om vem som kan laga vad är starta eget antagligen ett hett tips. Men frågan är om inte fackliga internationella bilmekarkonferenser för folk i kvinnokategorin vore än hetare.

Gemensam kamp och solidaritet och erfarenhetsutbyte. Tjejer som utbildat sig till bilmekaniker i Sverige har tvingats vänta i flera år för att få utöva yrket. År 2015 startade ett bilföretag i Malmö två mekanikerskolor, men statistiken visar stort underskott på kvinnliga sökanden. I Zimbabwe satsas det framgångsrikt på samarbetsprojekt i bilåtervinning, se Afrikagruppernas projekt. Kanske är det en modell att pröva i Sverige?

Oavsett vinnande strategi. Välgjorda dokumentären Ouaga girls kan särskilt rekommenderas till dem som varit i tonåren och någon gång färdats i ett fordon. Med andra ord: väldigt många.

© Arimneste Anima Museum #3