Orson Welles film The Stranger från 1946 bearbetar svindleriets problematik i gestalt av nazisten på flykt undan rättvisan; när det passar honom beter han sig som vanliga människor, och gör på så vis bedrägeriet svårupptäckt. Om filmens huvudsakliga tema känns igen finns andra aspekter som gör den till ett unikt historiskt verk: första Hollywoodfilm (läs kommersiella film) att visa dokumentära bilder av nazisternas brott mot mänskligheten; tidigt inpass mot den omhuldade myten om nazisternas djurvänlighet.

Via Sydamerika flyr nazisten till USA där han skaffar sig amerikansk identitet samt en fru från en välbärgad och välsedd juristfamilj: Mary. Med Mary och hennes hus följer även en hund: Red. Hunden Red lever i frihet hos sin matmor: van att resa sig på två ben och hälsa, tilldelas munsbitar vid middagsbordet, ströva fritt i omgivningarna. Men efter matmors giftermål förändras hundens tillvaro. Husets herre – den kamouflerade nazisten – ger order om hunden: ”På natten får han sova i källaren. På dagen ska han vara kopplad.”

Behandlingen att koppla på dagen och fängsla på natten drabbar hunden men är också ett indirekt hot mot makan tillika hundens matmor. Mary är ovetande om makens dubbla identitet och bakgrund men protesterar: ”Han [hunden] har aldrig varit instängd under hela sitt liv. Jag tror inte på att behandla hundar som fångar. Och Red är min hund.” Maken-nazisten replikerar med att hänvisa till det uråldriga husslavssystemet (famulus): ”Och du är min fru.” Det vill säga: uråldrigt sett ska hon som maka lyda under maken. För säkerhets skull förtydligar han: ”Snälla Mary, jag vet vad som är bäst.”

Självfallet vet nazisten vad som är bäst för honom därmed inte för andra. Men vid det laget har förklädnaden börjat falla: under en akademisk konversation lyckas han inte avhålla sig från att förneka den judiske filosofen Karl Marx tyska hemhörighet. Dessutom irriteras han alltmer av hunden Red; svårmanipulerad har hunden börjat larma om att en människa ligger begraven i husets trädgård. Relationen mellan husse och hund slutar som anat illa. Hunden Red spelar sig själv i dramat, men förmedlar även symbolik: Hunden leder tankarna till motstånd i allmänhet, kanske rött som i socialistiskt, men även till hur kategorin djur blev offer i de steg-för-steg-processer som gjorde nazisternas brott möjliga.

Mordet på hunden Red upptäcks av Reds vän, Marys bror Noah, som rapporterar till en Mr Wilson från de allierades brottskommission [Allied War Crimes Commission]. Mr Wilson visar sig till fullo införstådd med sambandet mellan mord på djur, och mord på människor: ”Vad säger lagen om ett sådant här mord – är det samma sak som att döda en människa? Det borde det vara. Det är lika illa.” Varför? Nazisten vet: ”Mord blir en kedja, en länk leder till nästa, tills öglan dras åt.”

Analysen av mordet på hunden Red sätter utredaren på spåret; Wilson återupptar och slutför den fallna hundens avslöjande av nazisten. Mary däremot är undergivet lojal trots eller på grund av förlusten av Red och förmår inte ändra uppfattning om sin make; när hon genom dokumentation delges nazisternas brott hamnar hon i förnekelse. Wilson vet vad han gör: ”Nu har hon fakta. Hon förmår inte erkänna dem, de är så fasansfulla. Vi har dock en allierad och det är hennes undermedvetna.”

I det undermedvetna pockar Marys sanningsträngtan på uppmärksamhet, en trängtan som inte ger sig. Nazisten däremot är i avsaknad av dito lidelse; här finns bara tomhet, lögner. Efter en fåfäng och dramatisk flykt, brotten omöjliga att sona, är tiden inne för justis.

• The Stranger [Främlingen] (1946), manus Anthony Veiller, Orson Welles, John Huston, Victor Trivas, i regi av Orson Welles, med Edward G. Robinson, Loretta Young, Orson Welles, Red

Bild

• Reklamannons för The Stranger (1946)
• Red hälsar i kyrkan på Mary (Loretta Young), Marys bror Noah (Richard Long) och far Judge Longstreet (Philip Merivale).
• Nazisten (Orson Welles) försöker sparka bort Red.
• Noah och utredaren Mr Wilson (Edward G. Robinson) får upp spåret efter nazisten genom att ta mordet på Red på allvar.

© Arimneste Anima Museum # 16