I sekel och över hela världen har franska revolutionens rättighetsdeklaration inspirerat människor till uppror. Även Olympe de Gouges uppviglande manifest Kvinnans rättigheter (1791): ”Vakna kvinnor!” bör ha gjutit mod hos förtryckta. Liksom hennes Le Prince Philosophe, en subtilt feministisk roman om ett kinesiskt-thailändskt hov styrt av den mansväldeskritiska drottningen Idamme, förmodligen ett porträtt av Wu Zhao, konkubinen som på 700-talet tog sig hela vägen till Kinas härskartron.

Efter kinesiska revolutionen 1912, i vilken kvinnokategorin utgjorde drivande kraft, ersattes Quing-dynastin av en nationalförsamling med den franska dito som förebild. Den tändande gnistan utgjordes av kejsardömets dödsdom över poeten och kvinnorättaren Qiu Jin och hennes upprorsförsök ”rösträtt i stället för krig” 1907. Under revolutionsåret bildade Tang Qunying (1871–1937) alliansen Nüzi chanzheng tongmenghui för kvinnlig rösträtt och deltagande i politiken, men redan 1903 hade kvinnor proklamerat att dynastin borde avskaffas och att kvinnokategorin borde delta i bildandet av ett nytt styre. Trots kategorins insatser förvägrades den erkännande, varpå en grupp ockuperade församlingen och uppmanade kvinnor världen över att göra detsamma.

År 1919 skickades Zheng Yuxin – Soumay Tcheng – till Versailleskonferensen som landets attaché, och blev då den enda ur kvinnokategorin att uppbära diplomatisk status. Inbördeskriget ledde till att kvinnorevolutionen stannade av, och först 1936 tillskrevs majoriteten av landets vuxna (manliga) befolkning konstitutionell rösträtt. Många jämställdhetsreformer infördes – samtliga dock villkorade av det maoistiska styret. Rösträtt för kvinnor blev lag först 1947. Ett drygt halvt sekel senare vittnar författare och konstnärer om landets utveckling till en socialist-kapitalistisk supermakt i avsaknad av mänskliga rättigheter.

Om en person ovillkorligen åtlytts och tillbetts som vore hens ord gudomlig lag; om personen i fråga inte längre existerar, vart ska då en då rikta sina böner? I novellsamlingen A Thousand Years of Prayers, på svenska Be för mig i tusen år, berättar Yiyun Li sagor ur verkligheten om människor förr och nu, i exil och i hemlandet. Osedda för världen och i hemlighet hanterar de vardagens bestraffande villkor under diktator Mao, och senare, när landets ekonomiska planer lagts ned, under hänsynslös kapitalism:

En äldre arbetardam vars pension inte är säkrad tvingas söka jobb på en av landets första privatskolor, en trångbodd familj gömmer undan det ena av sina barn för att rädda det andra. Två äldre män handlar med aktier och citerar Marx. En son hanterar sin mors religiösa tro, och sin egen rädsla att berätta. En kyrka brädas som helig plats av ett intilliggande shoppingcenter, en studentaktivist från Himmelska fridens torg 1989 tacklar straffet att inte äga laglig rätt till arbete. En mor utövar påtryckningar på sin icke-hetero son att gifta sig hetero. En lesbisk kvinna i exil ingår skenäktenskap för att hjälpa en icke-hetero man att lämna hemlandet. Nyrika hyr in medellösa begåvade ersättare att gå på deras utbildningar, äldre män äter persimoner under byns träd och berättar om byns våldsamma historia. En far vars dotter tystnat tröstar sig med att utbyta språkljud och sympatiska gester med en främmande dam i parken.

Författaren skriver på engelska; det språk som till skillnad från hemspråkets tidiga association till ofrihet gav henne lusten att berätta. Språket är en social överenskommelse, och det är bara språkliga relationer, att tala med andra på sitt eget eller sina egna språk, som kan råda bot på ensamheten.

I samlingens slut, i berättelsen  ”What has that to do with me?” [Vad har det med mig att göra?], återger författaren en verklig händelse så ond att den omöjligt kunde omvandlas till fiktion: År 1968, efter att ha bevittnat övergrepp och mord som utförts av kollegor i röda gardet, uttalade en nittonåring från Hunan skepsis mot kulturrevolutionen och ordförande Mao. Pojkvännen angav henne för det hon sagt, och hon blev arresterad och satt i fängelse. Under den långa fängelsetiden – tio år – skrev hon brev till ansvariga på alla nivåer och pläderade för sin sak. Hon gavs en ny rättegång, men hennes pläderingar vändes mot henne som bevis för att hon misslyckats med att bättra sig. Medmänniskor i en stödgrupp – som bildats för att försöka övertyga myndigheterna om att tiderna var nya och toleranta och att den unga kvinnan därför borde betraktas som oskyldig – avvisades och straffades med avskedanden eller fängelsedomar. En medlem, mor till en liten pojke, bestraffades med döden; hon skrev under domen och slängde iväg pennan, allt i förakt för sina vedersakare: ”Varför är ni alla så rädda för döden? Alla kommer vi att dö.” Två år efter Maos död, på våren 1978, mötte den nu inte längre så unga kvinnan samma dödliga utslag. Domen verkställdes inför publik på en idrottsarena; ett läkarteam rusade in på planen och berövade, utan smärtstillande medel, den unga kvinnan hennes njurar. Organen flögs till provinshuvudstaden, där en äldre man, en far till en ledamot av provinsens revolutionära kommitté, väntade på att få dem transplanterade, medan kvinnans familj, såsom brukligt med förmodade kontrarevolutionärer, avkrävdes betala för kulan med vilken kommittén berövat dem deras dotter.

Författarens mod omfattar de levande, men sviker henne när det kommer till de inte längre levande. Författaren ställer frågan med återhållen vrede, nära sarkasmen: Publiken som bevittnade tortyren och mordet på den unga kvinnan, vilka var de egentligen? Gick de till arenan först, innan de gick till arbetet? Eller marscherade de tillsammans på väg från jobbet, sjungande inhemska och utländska kampsånger? Själv var författaren, detta år 1978, ett fem år gammalt egensinnigt barn, bra på att leda andra i låtsasstrider, men upptagen av att hantera daghemsfrökens ogillande; ett barn som framför allt sökte utstå frökens straff: den vitt spridda metoden att långa stunder sitta på huk. En dag hade fröken, i vanlig ordning, gett henne straffet, när en polistransport kom körande ut på ett fält där det fanns en liten scen på vilken barnen brukade bjudas matinéfilm. Fångarna i transporten fördes ut på fältet och upp på scenen medan poliser i kritvita uniformer beordrade byn att samlas som åskådare. Dödsstraffen förkunnades utan omsvep, de dömda kördes runt i grannskapet, deras förmodade eller framtvingade skam till allmän beskådan. Inga protester ljöd, tvärtom: författaren som flicka, hennes kamrater, fröken, tanterna och farbröderna från områdets verkstäder, pensionärerna, alla skanderade som polisen: ”kontrarevolutionära huliganer!”

Författaren fastställer: teoretiskt sett kunde hon ha varit en av alla dem som sjöng och skrålade på idrottsarenan den där dagen när den unga kvinnan straffades till döds för sin skepsis och sitt styvsinne att ge uttryck för den. Det är fastställt att den unga blev förkrossad av att inse att hon skulle dö bara tjugonio år gammal och att hon på väg till idrottsarenan inte längre var vid sina fulla sinnens bruk utan grät, skrattade, nynnade, mumlade. Så måste författaren ställa frågan: Vem var den unga kvinnans pojkvän som angav sin flickvän när denna börjat tvivla på rödgardisternas uppdrag? Vilka var ambulansfolket som rusade in på arenan – inte för att rädda den unga kvinnan, utan för att stjäla hennes njurar? Vem var mannen som tog emot njurarna i sin kropp? Blev de befordrade? Är dessa människor bland alla dem författaren talar med till vardags; handlar frukt av, betalar resebiljetter till, normala personer och näringsidkare på det lika normala torget? Vad gjorde att den unga kvinnan började ifrågasätta? Vad stod det i hennes brev som pläderade för frigivning, de brev som domstolen vände till det motsatta och menade talade för dödsdom, inte för frisläppande? Och den andra kvinnan, den solidariska intill slutet, vad gjorde henne så oförfärad i mötet med döden? Var hon, likt författaren, en beundrare av historiska hjältinnor; som jämnåriga, nittonåriga ryska Zoya som hängdes till döds för att ha bränt ned en nazitysk lada? Eller Autumn-Jade, kvinnohjälten som stred för införandet av republik och avrättades? Eller Olympe de Gouges, giljotinerad för sin kvinnokamp, välfärdskamp och antivåldskamp under franska revolutionen? De var alla modiga, men kanske gjorde de som den unga kvinnan när hon bönade och bad för sitt liv inför alla som passerade fängelsecellen?

Alltjämt är feminism och metoo censurerade ord på internet, och kommentarer och konton raderas av statliga tjänstemän. En feministisk juristgrupp tvingades stänga ned; feministiska inlägg attackeras av nationalistiska troll. År 2015 arresterades en grupp feminister för att ha planerat en demonstration mot sexuella trakasserier på bussar och i tunnelbanan. Året därpå antogs en nationell policy om jämställdhet och en ny lag infördes mot misshandel i hemmet – men i mätningar har landets jämställdhetspolitik fallit från 63:e plats 2006 till 106:e 2020 (World Economic Forum’s Gender Gap Index for 2020). Den feministiska rörelsen i landet fortfar att vara förtryckt samtidigt som fler människor än någonsin kallar sig feminister. I detta avseende skiljer sig landet inte från förhållanden i många andra länder, Syd som Nord.

• Yiyun Li, A Thousand Years of Good Prayers, London, New York, Toronto, Sydney: Harper Perennial, 2006
• Yiyun Li, Be för mig i tusen år, översättning Annika Ruth Persson, Stockholm: Norstedt, 2011

© Arimneste Anima Museum # 20