En personlig politisk historia

Föräldrarna talade sällan om det förgångna. Mellan minnena och den politiskt påbjudna berättelsen låg en tjock vit dimma. Att gå tillbaka i historien var riskfyllt – människor hade inte bara förlorat viljan utan också kraften att minnas. Det var inte förrän han själv arresterades på flygplatsen 2011 som konstnären Ai Weiwei började se sin egen historia, faderns historia och landets historia som en gemensam berättelse. Varför hade han inte aktivt intresserat sig för faderns erfarenheter och livsöde? Vad hade fadern upplevt i ett nationalistiskt fängelse åttio år tidigare?

Samma år Ai Weiwei föddes, 1957, beslutade diktatorn Mao Zedong om en utrensning riktad mot landets intellektuella. Fadern Ai Qing ansågs vara hantlangare av borgerlig litteratur och konst, och stämplades därför som ideologiskt suspekt. Tio år senare, 1966, inleddes kulturrevolutionen, en absurd följd av att Mao i sin ungdom förvägrats anställning på ett universitetsbibliotek. Ai Weiweis familj tvångsförflyttades ut på landsbygden där de tilldelades ett rum utan basförnödenheter. Varje dag skulle de avge rapport och göra avbön: för att de existerade, för förmodade åsikter eller för saker och ting som inte ens tilldragit sig. Varje kväll innan middagen i byn beordrades fadern slå på en trumma och ropa ut att han var en högerman och kriminell medan övriga bybor förväntades recitera ur Maos skrifter.

Fadern var född 1910. Före honom hade fötts en syster, men traditionen krävde en manlig arvtagare, och barnet togs av daga. Ai Qings i sin tur svåra förlossning betraktades som ett dåligt tecken: trots att det var en pojke, ansågs det olycksaligt. Om föräldrarna behöll barnet kunde det innebära föräldrarnas död. Barnet borde alltså uppfostras utanför familjen. Så växte fadern upp, känslomässigt berövad, hos en annan familj. År 1912, när fadern var två år, förändrades landets politiska situation: progressiva i den kinesiska militären gjorde uppror; Quing-dynastin avskaffades och därmed två tusen år av feodal autokrati. Republiken Kina infördes.

Vid Versailles-freden 1919, efter första världskriget, erkändes inte Kinas territorialgräns, och Tysklands koloniala områden Qingdao och Shandong förlänades ärkefienden Japan. Avstyckningen väckte ont blod bland många i landet; ett missnöje som varade under lång tid. Intellektuella protesterade mot den dominerande religionen konfucianismen och bildade det kinesiska kommunistpartiet 1921. Första kongressen hölls samma år men medlemmarna blev snart förföljda eller mördade på order av den nye makthavaren, nationalisten Chiang Kai-Shek.

Populärt bland landets ungdomar var att söka sig till hamnstaden Shanghai som då var nästan lika stor som London, New York, Tokyo, Berlin. Här diskuterades nya idéer: marxism, demokratiska värderingar och New Literature-rörelsen som ville upprätta det talade modersmålet. Uppfylld av konstnärsambitioner bordade fadern tredje klass på ett skepp över Sydkinesiska sjön till Hongkong, vidare till Saigon och Maliku-atollen nära Indiens sydspets, och fyra dagar senare Adens hamn, därefter Djibouti på Afrikas horn, via Röda havet, genom Suezkanalen, förbi Sicilien till Marseille och tåget till Paris, via Lyon. Fadern hade läst George Orwells memoar Down and out in Paris and London från 1933 om livet i stadens slitna områden, där 30 000 (av de 140 000) kineser, som stridit för Frankrike under kriget, startat restauranger och format egna kvarter. Men det billigaste boendet fanns utanför staden. Här ägnade sig fadern åt måleri och skrivande. Men snart blev han bevakad, uppsökt och fängslad av franska säkerhetspolisen som misstänkt för kommunistisk uppvigling. Detta trots faderns undran: att förhålla sig som utgivaren av tidskriften Clarté, Henri Barbusse, och fredsförespråkaren och nobelpristagaren i litteratur 1915 Romain Rolland – vad kan vara fel med det?

Ideologisk rensning existerade, tydligtvis, inte bara under totalitära regimer, utan även i västerländska demokratier. På eget bevåg publicerade fadern sin första diktsamling, följd av On poetry, en skrift om att legera verkligheten med konsten: poesins framtid är oskiljaktig från demokratins framtid; konstitutionen är oumbärlig för poeter; det är bara när friheten att uttrycka sig är garanterad som poesin kan uttrycka folkets röst. Och det är först då samhällelig utveckling blir möjlig. Under andra världskriget, 1938, släppte Japan bomber över Guilin och japanska soldater gjorde räder i kinesiska byar. Under krigets åtta år förlorade Kina över 20 miljoner människor – ett sällan uppmärksammat faktum. Året därpå utbröt inbördeskrig som ändade med att Mao Zedong blev landets statsöverhuvud 1949. Underrättelsetjänsten började granska människors liv, idéer och uttryck. Objektiviteten och det offentliga samtalet ersättes av politiska fraser: landets invånare anmodades bedriva kritik av sig själva och andra människor utifrån den maoistiska läran. Inkorrekt tänkande kommunister avrättades. År 1954 hade landet inte längre någon diplomatisk förbindelse utanför kommunistblocket.

Mao förkunnade ”Låt tusen blommor blomma, låt hundra olika skolor strida”, men talet om mångfald visade sig mest tjäna till att avslöja vilka intellektuella som skulle bestraffas. Varje morgon gick fadern upp klockan fyra för att skriva trots att dikterna han skickade till litterära tidskrifter returnerades då ingen redaktör vågade publicera. Själva viljan att skriva gick dock inte att refusera. År 1957 publicerade People’s daily en lista på utvalda intellektuella som inte längre led under det tysta yrkesförbudet riktat mot förmodade högeranhängare. Det gav hopp, men förändrade inget för fadern och sonen Ai Weiwei. Under fem år levde de i förvisning i Norra Shanxhi, i ett område kallat Little Siberia, där det vanligaste boendet utgjordes av grottor. Som stigmatiserade intellektuella avkrävdes de anpassning, och fadern tvangs utföra arbetet att varje dag, i timtal, tömma områdets latriner. Utestängningen, avstängningen och utfrysningen; hur social status inverkar på människors liv, gjorde sonen Ai Weiwei tidigt medveten om sig själv och omvärlden.

Tio år senare, 1966, inleddes kulturrevolutionen, Maos desperata åtgärd att utradera den borgerlighet som ansågs ha infiltrerat partiet, regeringen, armén och diverse kulturcirklar samt Peking-universitetet. Borgerliga andar antogs vänta på en chans att avskaffa proletariatets diktatur, varför de måste fördrivas medelst exorcism; världen kunde omöjligt nå den rätta ordningen utan att först hamna i kaos. Den nu ålderstigne diktatorn drabbades av dödsskräck och klättrade upp på Himmelska fridens torg, idag Tiananmen, i grön militäruniform med röd armbindel för att hetsa ungdomar och studenter att bli rödgardister. Suggererade av Maos talekonst och budskap utförde rödgardisterna tortyr och mord på intellektuella och lärare. Flera av faderns vänner förhånades och mördades. En folkhop samlades utanför faderns hus med stora plakat målade av tidigare vänner, författare och skådespelare som för att rädda sig själva börjat förtala och förfölja familjen. Rödgardister stormade in i huset och stal faderns saker, papper, manus och korrespondens. Efter flera räder i hemmet beslöt fadern att konstboksamlingen måste eldas upp eftersom den utgjorde en fara vid nästa räd. Konstböckerna såg ut som spöken när de drunknade i elden, förstörda i en akt av nödvändigt självsabotage. Scenen gjorde djupt intryck på Ai Weiwei: att undertrycka förnuft och skönhet kommer förr eller senare att provocera motstånd.

Från regimens början till diktatorn Maos död 1976 utsattes den kinesiska befolkningen för femtio politiska kampanjer – den ena mer våldsam än den andra. Kulturrevolutionens nionde år – det sista – blev det grymmaste och mest förtryckande. Någon rengöringsprocess skedde aldrig. Journalisten Edgar Snow, författare till Red star over China, besökte landet och frågade efter fadern, poeten Ai Qing, och om han fortfarande levde. Av de 550 000 intellektuella som förföljdes var Ai Qing bland de 100 000 som ännu var vid liv: 1980 frisläpptes fadern från rehabiliteringslägren. Under landets nya ledare Deng Xiaoping betraktades fadern inte längre som högeranhängare: för första gången på två decennier blev han publicerad med ett icke provocerande poem i en stor tidning. Publiceringen följdes av en kritisk dikt om Berlinmuren – för att det blivit möjligt och för att skärskådande är poesins uppgift. Dikten kom att läsas på plats av Ai Weiwei när muren föll 1989. Grymhet och absurditet går hand i hand, sade fadern, glöm inte det. Livet som poet och skribent är som att ta sig fram i en tunnel, men nu var Mao-erans blinda lydnad och personlighetskult över.

Sonen Ai Weiwei antogs till Pekings filmakademi; trots att läraren i grundskolan hade ansett att eleven var så besynnerlig att betygsättning inte var möjligt. Som kroniskt skeptisk till normer och premisser ingen ifrågasätter hade sonen hamnat i ett tillstånd av konstant stress. Men så kom Pekingvåren, och demokratirörelsen sattes i rullning av en anonym aktivists skarpa regimkritik på en väggtidning i Peking. Landets ledare Deng Xiaoping träffade president Jimmy Carter – det var första gången en toppledare besökte USA – kanske var förändring på väg? Demokratiförespråkaren Wei Jingshengs artikel: ”Vill vi ha demokrati eller en ny diktatur?” uppdagade sanningen och visade att ingen djupare förändring skett: rörelsens aktivister arresterades och Wei Jingsheng dömdes till femton års fängelse; ett straff som utökades till arton år, och därefter påtvingad exiltillvaro i USA.

Det tidiga 1980-talet såg ungdomar röra sig in till städerna. Deng Xiaopings regim mötte vågen med förminskande av individens värde: humanitärt agerande definierades som ”beskyddande av folkmajoritetens säkerhet” och från 1983 bedrevs antikriminalitetskampanjer varunder 1,7 miljoner människor, främst ungdomar, drabbades av oproportionella domar. Dödsstraff utmättes för små förseelser, som att ha levt promiskuöst eller fuskat i kortspel eller ha stulit en symaskin. Den extremt stränga politiken med rötter i förtrycket av kontrarevolutionärer under Mao-eran pågick till 1987.

Tillsammans med konstnären Zhou Lin lämnade Ai Weiwei landet 1981. I barndomen, under kulturrevolutionen, hade konstnären Zhou Lin förlorat sin mor; bortrövad och torterad för att ha talat engelska flytande hade modern tagit sitt liv. Nu var hennes dotter på väg till ett engelskspråkigt land. Regimen tillät resan på villkor att Ai Weiwei genomgick patriotisk utbildning och träning i att behålla hemligheter. Landet hade då varit isolerat från Väst i mer än trettio år och från Sovjet i mer än tjugo år. I USA väntade tillbakalutad kalifornisk vardag – Zhou Lin studerade datorvetenskap på Berkeley, Ai Weiwei sällskapade som student på egen bekostnad – och därefter flytt, nu till det kaotiska och inspirerande New York. I staden tog Ai Weiwei intryck av Keith Harings rebelliska graffiti, och blev vän med Allen Ginsberg, som hösten 1984 hade besökt Kina och träffat fadern Ai Qing. Ai Weiwei tog extrajobb på Metropolitanoperan men blev ifrågasatt av sina landsmän för att han, till skillnad från dem, inte var intresserad av den amerikanska drömmen. Även halvbrodern och konstnären Ai Xuan distanserade sig från huvudfåran, och skrev, senare, utifrån denna hållning, memoaren New York notes.

Inspirerad av Marcel Duchamp ställde Ai Weiwei ut för första gången 1985 med verket Hanging Man. När Keith Haring och andra demonstrerade för ACT-UP, i Greenwich Village i New York och i Washington DC, gav Ai Weiwei dem sitt stöd genom att fotografera och dokumentera. Bilderna kom att användas av New York Civil Liberties Union som bevismaterial mot den polisbrutalitet som drabbade aktivisterna. I hemlandet bemöttes människors kamp för demokratiska processer, mötesfrihet och pressfrihet, mot inflation och arbetslöshet och korruption, med statligt våld och undantagstillstånd. I juni 1989 öppnade soldaterna eld mot civila och studenter som fredligt krävde förändrad politik på Himmelska fridens torg (Tiananmen). Men mediekartan hade förändrats, många människor gav studenterna sitt stöd, Ai Weiwei och andra konstnärer hungerstrejkade framför FN:s högkvarter och kinesiska konsulatet överöstes med brev och foton av protesterna som tagits av utländska fotografer.

Skälet till att konsten inte går att nonchalera är att den osäkrar det etablerade och blir till en nagel i ögat på makten. Fri och angelägen konst är varken beroende av en publiks storlek eller dess gillande. Av två motsatta handlingar, som att förstöra och återuppbygga, kan konsten skapa nytt, utan att snegla. Ai Weiweis synsätt återspeglas i den föraktfullt pekande skulpturen Bamboo finger från 2015 visad på Tiananmen. Men enligt Ai Weiwei har unga av idag sorgligt nog ofta ingen aning om vad som föregått dem: få känner till studentprotesterna på torget 1989; och om de visste, skulle de bry sig när de är uppfostrade till att undergivenhet väger tyngre än skepsis? År 1993 hade tolv år förflutit sedan Ai Weiwei lämnade Peking. Internetrevolutionen, då i sin linda, kom att få en frigörande betydelse för många självständigt strävande: att kommunicera direkt och ärligt med andra kunde kännas lika verkligt som en kärleksförklaring. Men 2003 sjösatte regeringens ministerium för offentlig säkerhet ett informationsinsamlande program med uppgift att styra internet: taligenkänning, automatisk avlyssning, avståndstyrning och ansiktsavläsningsteknologi. Ansträngningarna utökades med spårning, störande, styrning och censur av individers privata aktiviteter liksom avlyssning av telefonsamtal. Mjukvaruprogram och trådlös internetkommunikation filtrerades och ministeriets program lyckades ta sig in i användares desktop och filer. Mjukvaruföretag avkrävdes redovisning av dokumentationen på sociala medier.

Att befinna sig på internet är att vara en ogripbar genomskinlig manet i en oändlig ocean. Människor blev bara mer ivriga att motstå kontrollen, staten kunde omöjligen vara överallt. Ai Weiwei började blogga, anordna kampanjer och kritisera straffsystemet med utgångspunkt i enskilda öden, som studenten Sun Zhigang som dog i fängelset av de skador han åsamkades när polisen arresterat honom för att han saknade legitimation. En av Ai Weiweis statusposter fick vida spridning: ”Om ett samhälle förnekar fakta och mörklägger misstag finns det då någon möjlighet till förbättring?” På bara några timmar kunde en mening delas hundratusentals gånger. De senaste trettio åren – vem har samlat på sig alla förmögenheter? När får arbetarna fackföreningar och social välfärd som skyddar deras individuella rättigheter? När ska landet börja skämmas för att så många blivit handikappade i fabriker i The Pearl River Delta i Guangdong? I verket Chandelier and scaffold, kristallkrona och schavott, från 2006, för konstnären samman två separata världar: makt och rikedom, och avsaknad av demokrati. Drömmen om ett vetenskapligt demokratiskt samhälle samspråkar med Sergei Eisensteins tribut till den ryska revolutionen 1917: October, ten days that shock the world.

I förtryckande politiska system är det lätt att förlora empatin och börja tillfoga andra smärta – men en djurrättsaktion visade på unga människors anständighet och medkänsla: katter som annars skulle ha blivit till den traditionella kantonesiska rätten katt och orm-gryta togs om hand i en aktion som utmynnade i dokumentären San Hua om kattkötts- och katthandelsindustrin. Fyrtio uttorkade katter som hittats i burar i ett lagerhus fann sitt hem hos konstnären. Ett dussin av dem gjorde sig snabbt hemmastadda på gräsmattan och på skrivbordet i konstnärens studio. Dokumentären tillgängliggjordes på internet 2011.

Konstkännare besökte Ai Weiweis hem, besöken filmades som exempel på globaliseringsspektakel; nyliberalismens uttryck, inte som nymarxism, utan som kapitalistisk appropriering: konstnären kritiserade ombyggnationen och urbaniseringen som föregick olympiaden i Peking 2008 där han själv bistått med att rita nationalstadion. Olympiaden var tänkt som ett tillfälle för regimen att visa upp landets framsteg de senaste trettio åren men den visade mera hur litet som egentligen hade hänt: med ideologin intakt hade landet förvandlats till en global kapitalistmakt. Ai Weiwei erfor att hans konst blivit ett politiskt hot som vänts mot honom själv. Men så är logiken: om en kritiserar nationen kan det leda till fängelse. Denna verklighet medskapar konsten, så det är också att slungas tillbaka till källan. Rädslan för ensamhet, och för att lämna sin hembygd, är stor och har sina rötter i landets politiska och kulturella historia. På temat skapade Ai Weiwei konstprojektet Fairytale 2007: A Journey to Kassel: ettusenen bybor bjöds att lämna sin hemby för att resa till Kassel Documenta och delta i en dokumentärfilmsproduktion om det enskilda i det kollektiva. Varje tusenochenhövdad samling är lika med lika många unika individer, alla med unikt olika berättelser.

I USA sågs globaliseringen som överordnad mänskliga rättigheter. Och den kinesiska regeringen satsade enorma pengar på att tysta kritiker på internet. Kommunistpartiet ordnade så att Ai Weiweis internet låg nere, namnet försvann från sökmotorerna och bloggens texter raderades. Landets dissidenter kämpade med att hålla undan för säkerhetspolisens inbjudan att ”dricka te”: myndighetens sätt att varna, skrämma och försvaga oliktänkande. Ai Weiwei ställde ut i Japan och fick nedgörande kritik; men konstens syfte är inte att tjäna; den goda kritiken har aldrig varit ett mål; självcensur är detsamma som självförakt, och att vara undfallande leder till förtvivlan. En persons tystnad utsätter en annan person för fara; om alla i stället talar öppet händer något. Ai Weiwei arresterades och misshandlades av polisen men dokumenterade övergreppet. Ingen hade tidigare lyckats filma polisen under sådana omständigheter: ”Att göra en dokumentär är lika naturligt och instinktivt som att fälla upp ett paraply en regnig dag.”

Konstvärlden kan utgöra ett skydd, en trygghetszon för fortsatt kritik, en möjlighet att överleva och röra sig fritt. I barndomen, fattig utan andra ägodelar än en säng, en eldstad och ett bord, bar Ai Weiwei ofta solrosfrön i fickan; fröna utgjorde både kroppslig föda och andlig tröst, och människor tuggade ständigt på frön. När en by, nära staden Dujiangyan, förlorade 740 barn i en jordbävning, på grund av en undermåligt byggd skola, skapade Ai Weiwei Sunflower seeds till åminnelse av barnen och deras föräldrars kamp mot myndigheternas försök att tysta ned katastrofen. Sunflower seeds fyllde Tate Moderns stora hall, Turbine Hall, men inte med stora strukturer, utan med motsatsen: små, små skapade frön, miljoner av dem, alla olika och fullständiga, flytande som uppgående i en ocean. När besökarna förflyttar sig över golvet, omslutna av alla frön, går de som på vatten, friktion och sammandragning under fotvalven, individens rätt i det stora, kraften av det enskilda. Ingen enda förtjänar att dränkas i olika politiska strävanden.

Konsten kan vara en början; när människor satsar framåt, oavsett konsekvenser, ger de mening åt sina liv. Ai Weiwei försökte få västerländska statsbesök att påminna det kinesiska styret om bristen på mänskliga rättigheter: Hur ska ett land blomstra utan en mångfald av åsikter? Hur ska landet bli civiliserat när väst ingår ekonomiska avtal och handel men undviker att tala om medborgarrätt, pressfrihet och yttrandefrihet?

Arabvåren, twitter-revolutionen i Tunisien, Jasmin-revolutionen 2010 började underbart, men blev till splittring, konflikt, förtvivlan. En tröst var att kritikern, filosofen och författaren Liu Xiabao, som dömts till elva års fängelse för att ha uppviglat mot statsmakten, tilldelades Nobels fredspris. Likväl – året därpå arresterades ett dussintal kinesiska twitter-användare, sattes i husarrest eller ”bjöds på te”. Många använde aldrig mer twitter. Ai Weiwei togs i förvar i nästan tre månader utan juridisk hjälp eller rätt att ta emot besök; utsattes för återkommande husförhör; beordrades skriva självkritiska tirader och flyttades runt på olika förvar där övervakningskamerorna aldrig släcktes ner. Efter åttioen dagar lyckades konstnären övertyga säkerhetstjänsten om att konstnärens existens är ett slags kulturell subversion; en dadaism inspirerad av Duchamp: Även om ni släpar ut mig på backen och skjuter ned mig förblir min position densamma.

När en stat begränsar en invånares rörelser – då har den staten blivit till ett fängelse: ”Älska aldrig en person eller ett land som du inte har friheten att lämna.” Om du vill hävda din rätt kan du inte protestera i ett begränsat utrymme. Om din förälder slår dig, om de behandlar dig illa, kommer du ingenstans med att ställa till med bråk i hemmet. Du måste ut på gatan där grannarna kan se dig. Utländska konstsällskap, konstnärer och andra kritiker publicerade konstnärens porträtt på hemsidan; i Hongkong målade aktivister namnet i t-banan, i gatukorsningar och på husväggar i de kinesiska truppernas baracker. Tate Modern lyste upp entréfasaden med ”Frige AI WEIWEI”; amerikanska utrikesministern Hillary Clinton gjorde officiella uttalanden; ledare i Tyskland, Storbritannien och Frankrike skickade brev till Pekings myndigheter. Svaret de fick från polisen: Om det inte hade varit för allt oljud hade konstnären frigetts tidigare.

Väl frisläppt nekades Ai Weiwei möjligheten att närvara på sina egna utställningar; myndigheterna tog passet i beslag och behöll det i fyra år. Som motståndshandling och för att tacka sina följare för deras stöd började konstnären publicera sitt vardagsliv på hemsidan; en helt frivillig genomskinlig övervakning ledde till att sidan uppnådde 5, 2 miljoner besök. I According to what – soloutställningen i Brooklyn 2014 – kopplade konstnären samman sitt eget läge med 176 andra politiska fångar i världen. Hinder som regimer konstruerar för att tysta oliktänkande får på konstnärer inte sällan stimulerande effekt: skapande är lika med avsaknad av rädsla, och att ha en verklig och mäktig fiende kan göda inspiration och identitet. Trots hyllningar och priser för livslångt konstnärskap avbokades – ’cancelled’ – Ai Weiwei från olika event och samarbeten. Samtidigt använde västerländska konstinstitutioner sig gärna av konstnären som ännu en aptitlig rätt i globaliseringens spektakel.

Men att tolerera att historien förvrängs är första steget till att också tolerera förödmjukelse i verkliga livet. Ai Weiwei minns faderns ord: Vad vi själva gör, måste tåla historisk granskning. I stället för att dissekera en salamander, behåll den som sällskap. Även om myndigheterna upphör med att söka hindra Ai Weiwei, arresteras fortfarande andra: människorättsjurister och konstnärskollegor. År 2015 skapade konstnären verket Remains av återfunna delar av människoskelett från kinesiska landsbygdsområden dit intellektuella förvisats och dött under kulturrevolutionen. Samma år besökte han Europa för första gången efter att ha återfått sitt pass. Djupt förfärad av åsynen av människor i nöd i livbåtar på havet omvandlade Ai Weiwei den ursprungliga resplanen till ett dokumentärprojekt om flyktingläger i östra Turkiet, krigsdrabbade i norra Syrien, det sextio år gamla palestinska flyktinglägret i Libanon, Jordaniens läger, ingenmanslandet vid dess norra gräns, Jerusalem och Gaza-remsan, läger vid gränsen mellan USA och Mexiko och läger mellan Grekland och Makedonien där mer än tiotusen flyktingar fastnat när gränsen norrut till Europa plötsligt stängdes.

Sedan konflikten i Syrien bröt ut 2011 har nära tio miljoner flyktingar fördrivits från sina hem och förlorat sin hembygd, sina minnessaker, sitt språk, känslan av tillhörighet. Varje dag under 2015 dog i genomsnitt två små barn i de orangea jollarna som försökte ta sig över havet. Människor som överlevde färden blev diskriminerade och illa bemötta. Upplevelsen av att vara utan rötter, den påtvingade exilen och känslan av otillräcklighet går i arv. Fler och fler människor tvingas lämna sina hem av olika skäl. Hur vet vi att vi inte själva kommer att hamna i samma situation och tvingas be om sympati? Den egna släktens öde hör ihop med andras släkters öden, så vi måste öppna oss och tala fritt. Annars försvinner minnena, och sorgen blir till ett bottenlöst hål.

Hemlandet liknar drivande tång på vågorna när det vägrar att ärligt minnas och ta sig an uppgiften att bygga nytt. Fadern sade: Att undertrycka människors röster är den grymmaste sortens våld. Konstnären tillägger: åttio år senare har faderns tro på poesin som frihetens ambassadör ännu inte vunnit stöd. Men i faderns diktning finns den intakt, bevarad.

• Ai Weiwei, 1000 Years of Joys and Sorrows, a Memoir, översättning till engelska av Allan H. Barr, London: The Bodley Head, 2021
• Beijing Spring [Pekingvåren], dokumentär av Andy Cohen och Gaylen Ross, 2021
• Dödvatten och gryning, två röster från Kina, dikter av Wen Yiduo och Ai Qing tolkade av Göran Malmqvist; kalligrafi: Han Bong Duk, Höganäs: Wiken, 1983

©Arimneste Anima Museum #19