Alla inlägg av arimneste

Lynn Nottages Mlima

Litteratur, Scen

Ett mord har skett och brottsutredaren ställer sina sakligt empatiska frågor: Vem är du? När dog du? Var befann du dig då du dog? Vad orsakade din död, skada till följd av naturliga eller onaturliga orsaker eller en kombination av dessa? Om din död berodde helt eller delvis på skada, var den självförvållad, resultatet av en olyckshändelse eller angrep någon dig? Om någon angrep och dödade dig, vem är denna person? Varför utförde personen handlingen? 1

I Lynn Nottages pjäs Mlima’s tale, skriven med utgångspunkt i en essä av Damon Tabor 2017, och uppsatt första gången 2018 i New York i regi av Jo Bonney, är brottsoffret en av den afrikanska kontinentens äldsta och mest vördade bärare av betar: elefanten Mlima. Men det är inte brottsutredaren och hens frågor vi får följa i Lynn Nottages pjäs, utan den förövades hemsökelse av sina förövare; Mlima i andlig skepnad, allestädes närvarande i pjäsens sexton flödande akter.

Fyra skådespelare manövrerar tjuvjägaren, beställaren, mellanhanden, polismästaren, parkvakten, handelsmannen, ambassadtjänstemannen, regeringstjänstemannen, sjömannen, tulltjänstemannen, investeraren; ytterligare handelsmän med och utan fruar, journalisten, konstnären, köparen och köparens vänner. Skickligt gestaltas förövarnas socioekonomiska status/habitus i talspråk, dialekter, sociolekter, jargonger och kroppsspråk när de förhandlar om Mlimas kroppsdelar.

Genom förövarnas tal tränger sorlet från Mlimas anhöriga; hur de gav akt på människolukter; hur de varnade varandra medelst vibrationer genom jordlagren. Hur likväl chanslösa de var mot turisternas aningslöst utlagda foton på sociala medier som visade var de befann sig. Att människor i Afrika som regel inte köper elfenben hjälpte inte; försäljningen kunde ske på annan plats; österut, bortom Indiska oceanen, där betar som Mlimas betingar värdet nio miljoner femhundra tusen shillings.

Mlimas osälla dans får förövarna att urskulda sig: handel med betar fanns redan i antiken; nordafrikanska elefanthjordar mördades en masse under romarna; rutten Afrika – Asien är faktiskt uråldrig och på 1800- och 1900-talet åtföljdes den av européers och amerikaners storskaliga produktion. Förövarna vet att begångna brott inte kan förminska dagens dito – men polis och myndigheter lägger sällan några hinder i vägen. Och vidare: I utbyte mot gentjänster och pengar har statstjänstemän inget emot att tillhandahålla lämpliga dokument bara det är en day off. Finns här ett hot så är det medierna – men deras uppmärksamhet varar inte länge.

Från kusthamnen skeppas betarna, destination Östasien. Allt löper smidigt med vajande amerikansk flagga och pengastinna kuvert under bordet: lasten försvinner i tullen som ”timmer”. Inuti fraktcontainern rör sig betarna i disharmoni med det omgivande havet: Jag är Mlima från savannen, det vida landskapet. Äldst i min klan. Förföljd i flera dagar, fälld av giftpilar, dödad av skott. Fyrtioåtta regn hann jag uppleva och med tiden allt längre torrperioder.

Förgäves talade jag med mina fötters tryck mot marken. Jag sprang inte fort nog. Jag förmådde inte lämna mina barn, min dotter, min son… Jag stannade hos de lidande på marken. Min släkt, elefantmatronor, ungar och äldre, föll för kulsprutornas eld eller förgiftades av cyanid i vattenkällorna. Nu kan våra överlevande inte uppsöka begravningsplatsen utan att hamna i fara. Inte sörja, bara vagga osaligt.

Ord och minnen fyller luftrummet. Ord och minnen som inte når marknaden på andra sidan havet där förövarna talar högstämt om traditionen att skulptera i elfenben. Hur de gamla kejsarna begärde det mjuka materialet och konstverken för deras formbarhet och skönhet. Hur elfenbenssnideri är en tusenårig konstart i sig.

På elfenbensfabriken beundrar direktören Mlima-betarnas unika kvalitet medan hantverkaren-konstnären intalar sig att köpet nog är lagenligt: betarna har nog införskaffats på ett legalt och etiskt sätt. Säkert är de från en naturligt avliden elefant och inte en skjuten. Troligen fanns de i ett lager med betar från redan avlidna, sannolikt från tiden innan CITES-förbudet mot elfenbenshandel infördes (1989).

Konstnären kan inte motstå materialet. Konstnären formar, snidar, putsar bort övergreppet och vittnesmålet. Förvandlar benen, relikerna, till ting och vara. I affären i storstaden smeker kunderna Mlima som dekorativa konstobjekt. Snart är verken uppköpta av en nyrik heminredare, amateur style: ”Inget hem utan ett riktigt fint konstverk i elfenben”. Köparens vän, tillika anhängare av den veganska livsstilen, är skeptisk, men han och de övriga gästerna är för artiga för att protestera.

Vem är egentligen skyldig till brottet mot Mlima? Alla människorna tillsammans i ett kollektivt begär till det levande för att döda och sälja och prissätta det som underskönt konstverk? Från den fattige jägarens mindre ersättning på plats, till den välbärgade köparens konstinvestering på fjärran kontinent – händelsekedjan skulle inte ha uppkommit utan en pekuniär spelplan, här elfenbenshandeln, del av en kommers med djur i naturen som omsätter cirka tio miljarder dollar årligen och utgör fjärde största illegala verksamhet efter droger, människohandel och vapen.

Så kan brottsutredaren lägga ytterligare frågor till sin lista: Hur kan den fundamentalt skyldige förövaren – det internationella ekonomiska regelverket – stöpas om så att det förhindrar brott i stället för att uppmuntra till det? Hur kan det omvandlas så att det befordrar andra värden än kapital? Och göra det lönsamt att skydda medvarelser som Mlima, skapare av savanner, berikare av marker, spridare av fröer som blir träd, vilkas rötter binder vatten i jorden, och medicinalväxter, vars frukter ger bot mot den svårbemästrade människodrabbande sjukdomen malaria?2

  • Mlima’s tale, Lynn Nottage, New York: Theatre Communications Group, 2021. Mlimas’s tale är inspirerad av artikeln ”The Ivory Highway” av Damon Tabor i Men’s Journal  13/2-2014; 4/12 2017 och spelades som Mlimas berättelse på Playhouse teater i Stockholm i mars 2023 (15/3) översatt till svenska av Bengt Ohlsson och regisserad av Dennis Sandin. I rollerna: Inès Cherif, Måns Clausen, Timothy Waliggo Kaketoo (även koreografin), William Wahlstedt.

Vidare:

1 Brottsundersökning, frågelista. Adelson, Lester (1974), The Pathology of Homicide. I Helena Striwing, Djur som brottsoffer (1998), s. 169-173. Från Djurrätt (1998), s. 90.

2 Drygt sexhundratusen människor drabbas fatalt av malaria varje år, varav de flesta är barn och unga. Källa: WHO.

© Arimneste Anima Museum # 24