I sorgen efter maken Robert söker Ruth tröst i Shivas fördragna gardiner, frihet från speglar, samtal, arbete. Ruth anfäktas av minnesbilder från barndomen och sorgen vill inte avta. Hon ifrågasätter sin dotter Hannahs icke-judiske pojkvän Luis, den tilltänkte svärsonen som hon och fadern tidigare välsignat, och plötsligt är Luis, med familj från Nicaragua, inte önskvärd: ”Om hon gifter sig med en gentile (icke-jude) är hon inte min dotter!” Hannah hyser stor kärlek till sin mor – men vill inte vara med om att modern pådyvlar henne och Luis skulden för något som är outtalat och outrett. Hon ber modern berätta om sin barndom; men Ruth fortsätter att ta skydd i tystnaden. ”Språket är det enda jag har kvar av mamma, men det är också allt”, tillstår Ruth när Hannah envisas med att försöka få modern att berätta. ”Jag är din dotter, borde jag inte veta allt om dig?”, kontrar Hannah; men Ruths förtegenhet går inte att överbrygga. Dotterns vilja att förstå sin mor är stark, och Hannah lägger sig intill på sängen och håller om Ruth. Tillsammans, men på skiljaktiga sätt, famnar de moderns förflutna.

Hannah beger sig till Berlin, där Ruth bodde som barn. Med hjälp av Judiska föreningen letar hon i arkiven och hittar Ruths fostermor, Lena Fischer, som med ekonomiskt bistånd från välgörenhetsstiftelser bor kvar i staden. Förskonad från barndomstrauma, förmår Lena till skillnad från Ruth minnas, trots att det är plågsamt. Hannah får så tillgång till Ruths förflutna – och berättelsen kan börja.

Februari 1943 i Berlin; Lena lever med sin make Fabian Israel Fischer. De är gifta sedan tio år tillbaka, båda professionella musiker, han violinist, hon pianist med konsertturnéer i Paris, Wien, New York bakom sig. Med det nazistiska maktövertagandet 1933/34 – Hitler som rikskansler och därefter även president, det vill säga diktator – har de båda blivit utstötta och förlorat sina arbeten, bostäder, ägodelar liksom kontakten med Lenas välbärgade och inflytelserika familj. Därtill har Berlins överhuvud, tillika propagandaminister, Joseph Goebbels, förvandlat stadens största synagoga till ett läger för vidare transport österut, via tågstationerna Grunewald och Pulitzstrasse. Fabian har inte hämtats till dessa transporter då judar gifta med icke-judar går fria – Lena ses som ”kvinna av tyskt blod” – men oron de båda känner utgör ett lidande i sig.

En morgon återvänder inte Fabian från nattskiftet på vapen- och ammunitionsfabrikens tvångsarbete. Lena letar, utan framgång, efter sin make och uppsöker till sist Berlins förvaltningskontor; men som anat finns där ingen hjälp, tvärtom möts hon av anklagelser och hotelser: Varför har hon, en kvinna av tyskt blod och dessutom adlig släkt, låtit bli att skilja sig? – Om du inte skiljer dig, kommer du att bli evakuerad som judinna – så se till att omedelbart begära skilsmässa!, ryter byråkraten, lägger till en sexistisk svordom och far upp med armen i nazihälsning.

I uppsamlingslägret försöker Fabian åberopa Lenas påbrå som skäl för att inte evakueras – men det leder bara till att han blir beordrad att överlämna sin egendom till staten. ”Den tog ni för längesedan”, påminner Fabian – men fakta intresserar inte befälet: ”ett eller annat bord har ni nog kvar!” Fabians förfrågan om information, och möjlighet att få meddela sin familj, ändar abrupt med att en av polismännen drar sin pistol och fyrar av ett skott intill Fabians huvud. Chockad, men samlad, retirerar Fabian till de övriga i folksamlingen. Två unga kvinnor, som anat lägrets slutdestination, flyr och kastar sig handlöst ut från fönstren. En äldre, sjuk man, blir istället för omvårdad, pryglad. Fabian förtvivlar: Är detta vår tillvaros sagolika ohygglighet – något rysansvärt från Bröderna Grimm, såsom Hans och Gretas öde i sagan?

På Rosenstrasse 2-4 har anhöriga, kvinnor mest, makar till försvunna judiska män, deras barn och andra släktingar formerat sig i protest. På trottoaren står även åttaåriga Ruth; i motsats till Lena och de andra, som väntar och hoppas, vet Ruth att hennes mor Miriam befinner sig någonstans i fastigheten. Ruth har lyckats besöka modern; en judisk ordningsvakt lät flickan komma in via porten på gården; mor och dotter höll om varandra och Miriam hann berätta att maken, Ruths far, i likhet med många andra (”ariska”) tyska män, blivit så rädd att han lämnat familjen. Miriam, som varande judinna utan arisk make, riskerar nu att skickas ut ur staden. Du måste kämpa, manar Miriam sin dotter innan ordningsmannen skyndar Ruth ut ur byggnaden: Se till att ta kontakt med någon vänlig fru bland de protesterande på gatan! Ruth gör som modern sagt och blir bekant med Lena, en av de många aktiva i folksamlingen. Lena erbjuder Ruth att bo hos henne och dela hennes nostalgiska minnen av Berlins sjudande kulturliv före nazisternas maktövertagande; konserterna, jazzklubbarna, sällskapslivet; Lena på Steinwaypianot och Fabian på violin i favoritstycket Sonaten i A-dur av César Franck; Lenas bror Arthur i publiken och på dansgolvet med sin syster.

Lena blir som en mor för Ruth, och inför ett besök till Lenas barndomshem, ber hon Ruth, att för allas säkerhets skull, använda ett icke judiskt klingande namn. Ruth berättar för Lena om hur nazisterna tvingade henne att lämna ifrån sig sin älskade hund och sina kanariefåglar. ”Ja, tänk, ariska kanariefåglar som sjunger för judiska öron – hur skulle det se ut”, skämtar Lena. ”Jag grät i tre dagar”, svarar Ruth tyst i vetskap om att vuxna inte fullt ut kan förstå sådan sorg.

På familjegodset möts de av Lenas bror Arthur, som nyss har återvänt från de nazityska krigsförlusterna i Stalingrad. Arthur tvekar inte över nazismens sanna natur – i sitt förvar har han foton av de brott som han med egna ögon bevittnat. Solidarisk med sin syster är han beredd att på alla vis stötta Lena för att förmå fadern – baronen och militären – att hjälpa Fabian. Men trots syskonparets unisona vädjan, vägrar fadern att ändra inställning: Om Lena bara låtit foga sig, och begärt skilsmässa, hade Fabian nu varit i Amerika på en av fadern införskaffad biljett! Lena, skakad över faderns försök att i hemlighet upplösa hennes och Fabians äktenskap, går ned på knä, men den desperata gesten blidkar inte; istället gör den fadern hånfull. Arthur utnyttjar positionen som familjens krigsskadade, ende son och konfronterar fadern: Vet du inte vad de gör med judar? Fadern, uppenbart i förnekelse, kontrar att det bara handlar om ”propaganda från Radio London”. Arthur ger sig inte: ”SS hade judarna att gräva sin egen grav, i tusental sköts de ned i massgravar. Om du inte hjälper Fabian hamnar han i koncentrationsläger!” Fadern, renons på sympati, avvärjer: ”en enskild kan inte göra något”. Arthur, ilsnabb, replikerar: ”Du kan i alla fall försöka!”

Efter att ha förvägrats hjälp från fadern söker Arthur upp en tidigare kollega, en högt uppsatt nazist, och visar honom bildbevisen på massgravarna samt upplyser om att Stalingrad innebär att kriget är förlorat. Kan kollegan hjälpa systerns make? Men också denne landsman saknar modet att ta intryck av såväl Arthurs fotobevis som Fabians försvinnande. För Lena och Arthur återstår endast direkt aktion. Lenas tidigare musikerkollega Litzy, nu firad sångerska vid fronten, bistår och riggar Lena med makeup, elegant frisyr och sammetsklänning för det lokala nazistpartiets societetssamkväm. I egenskap av baron Eyerbachs diskreta dotter uppför Lena inför gästerna ett stycke för piano i H-moll – och lyckas dra till sig Goebbels uppmärksamhet och beundran: ”Skål för den tyska kvinnan och hennes skönhet!”. På Arthurs påpassliga fråga om hjälp att frige Fabian viftar Goebbels irriterat med handen: ”Ja, ja, tala med min adjutant om problemet.” Arthur och Lena ångrar sig inte, men drar slutsatsen att aktionen nog var utan effekt.

Om natten på Rosenstrasse vakar några få anhöriga, om dagen växer gruppen till uppemot trehundra människor. Alla på platsen, både de som kräver att deras makar och fäder och föräldrar ska friges, och poliserna som vaktar de arresterade, vet nu att nazisternas ”evakuering” betyder deportering – och döden. När stämningen blivit alltmer desperat, anlöper Gestapo för att skjuta luftskott och sikta på folksamlingen med gevär. Den hotfulla insatsen får motsatt verkan – och snart har demonstrationen återtagit mark med nya rop på frigivning. Plötsligt öppnas porten, och som genom ett trollslag, friges Fabian och de övriga på Rosenstrasse 2-4. Människor förenas, lättade, lyckliga. Ruth, däremot, blir stående kvar på trottoaren, tills de resterande vuxna omkring henne inser faktum: Ruths mor kommer inte att komma ut från byggnaden. Utan sitt äktenskap med Ruths icke-judiske far, har Miriam transporterats österut, till förintelselägren.

Tre år senare, efter krigsslutet, beslutar Ruths släkt att den nu elvaåriga Ruth ska ansluta till dem i New York. Ruth, som förlorat sin mor, Miriam, förlorar som konsekvens även sin fostermor, Lena. Men flytten innebär, att Ruth, om än i en annan stad, på en annan kontinent, vinner en hel värld av kärleksfulla släktingar. Så har berättelsen om Ruth och om Miriams öde nått sitt slut. Hannah flyger hem till New York, och Lena, ensam men förlöst av att ha delat sina minnen med Hannah, återfår lusten att spela på Steinwaypianot hon inte vidrört på många år. I New York kan Hannah och Luis äntligen fira bröllop. Luis krossar, enligt judisk sed, det inlindade champagneglaset med sin fot, varefter de båda äktade bärs ut från chuppan under jubel från respektive familj. Hannah vet nu vad som hände hennes mor och mormor. Ruth vet att dottern vet. Kärleken mellan barn och förälder har fördjupats.

• Margarethe von Trotta (regi), Rosenstraße (2003), på svenska Kvinnorna på Rosenstrasse, visades på Skövde filmfestival 2004.

© Arimneste Anima Museum # 25