Karta över flygbåtarnas upphörande

 

Kortprosa anno 2018

En karta visar hur en skulle kunna ta sig från ett läge till ett annat. Kartan föreslår en terräng och kan, om den är detaljerad, ange dimensioner, avstånd och höjd över havet, symboler för landsbygd, förort, stad, gatunamn, torg, byggnader, kanaler, gångvägar, tågstationer, hamnar, busshållplatser. Kartan kan säga hur en ska ta sig från hotellet till rätt adress, hur en ska gå de trehundra metrarna mellan bussen och fastigheten. Kartan kan skrivas ut som en PDF på datorn och studeras noga, detsamma kan göras på mobilen. För bussen finns två tider som skulle passa: en som ger mer tid, en som ger mindre tid. Vill en ha mer tid eller vill en ha mindre? Vill en bli stående utanför i väntan eller vill en ta risken att bli sen ifall något inte stämmer med kartan? Ifall det behövs tid att möta kartans utfästelser som de ser ut i den verkliga terrängen?

Skynda längs med gågatan för att hålla tiden, strula med appen för bussbiljetten, tappa en handske, rusa tillbaka tio meter och hämta tappad handske, missa färdsättet. Givet att en inte lyckas med hanteringen av biljettköp på appen, givet att en exempelvis glömmer att ladda mobilen, riskerar en då att bli avslängd från bussen? Låt säga att en blir avslängd från bussen, hinner en fram i tid den tid det tar att småspringa sträckan mellan punkten för avslängandet och punkten för resmålet?

I

Vinden som sveper genom staden kommer från sydväst, från havet och kajerna. För ett par decennier sedan trafikerade här en flygbåtslinje som förband staden med andra kajer, gågator, cykelvägar, tågstationer. Strida strömmar av människor i riktning mot bestämda mål eller flanerande med sökande blick. Båtar som möter varandra i inloppet till staden, passerar, anlägger och lämnar; människor som väntar otåligt i kön till anslutningshallen munhuggandes, samtalandes, tysta, i grupp, ensamma eller omslingrade med en större bag på axeln, liten handväska, små öar av kassar och resebagage; trutar som siktar korvbröd på flygbåtens däck och skrikandes styr genom lufthavet mot brödet, det banala och det ovanliga, näbbarna uppspärrade. Modern och dottern äntrar landgången. De står i tätklungan och kan välja de sittplatser de vill. I den större staden kan de fastställa vart de vill gå, i vilken takt de vill gå, och hur länge, och modern uttalar en välsignelse över flygbåtarnas förefintlighet. Det är en resa över dagen och de måste återvända mot kvällen. På returen, i sundet, började det skymma; antalet resande var färre, och kullerstenen på kajen glänste i ljusgrå svarta röda sprickor i ett regn som började falla när de åter klev i land.

I

Mannen utanför porten ögnar förbipasserande, kontrollerar låset till portföljen, ser sig om, fastnar med blicken på figuren på väg till den omdirigerade adressen. Glasportens ljud av klibbiga käftar ger dem tillträde till marmortrapporna, hissen och den inspelade rösten, som påminner om moderns. Mannen talar urskuldande om ett tidigare möte: att det inte var något speciellt, bara träffat dem en gång, det var för att bestämma tid. Figuren minns de gånger hon besökt staden för att besöka moderns hem, hur det hör till nödvändigheten att ha någon med sig, inte stiga över hemmets tröskel utan någon med sig. Andrefadern öppnar dörren och hälsar på mannen; andrefadern beordrar figuren sätta på kaffe; figuren håller inne ansatsen sätta på kaffe. Inget kaffe anländer framburet på formgiven bricka tillsammans med småmandelkakor, veteskorpa, moderns bitsacketter, på senare år utbytta mot fyra sockerbitar. Mannen lägger sin portfölj på det stora himmelsblå matsalsbordet i biblioteket som vetter mot den längre och smalare av de tre terrasserna. Andrefadern, som manövrerat sin bastanta corpus från rullstolen till den ljusblå plyschfåtöljen, sedan trettio år tillbaka andrefaderns basläger, tänker inte flytta sig; en ordstrid mellan andrefadern och mannen över mötets placering förändrar inte saken. Mötet ska hållas i familjär sittning till det rikliga ljuset från panoramafönstren i soffgruppen vid det låga glasbordet dekorerat av modern i en annan tid med ett flertal konstböcker, ett gigantiskt fyrfärgat konstfat i keramik, två designade ljusstatyetter i stål, ej ämnade att tändas. Det gigantiska fatet måste avlägsnas för att ge utrymme åt dokumenten, figuren erbjuder sig skaffa undan det enorma fatet, figuren skaffar undan fatet. De två andra barnen tillika syskonen anländer utan åtbörder och förrättningen kan börja.

I

Hon hade satt mobillarmet på tre timmar tidigare för att hinna med förberedelserna så att dottern skulle uppleva resan så positivt som möjligt givet omständigheterna, den tonåriga dottern som ställt upp när ingen annan kunde, eller inte ville, eller inte hann; dottern som tagit ledigt för att sällskapa mamman, vara med mamman, stå på mammans sida; den trygga tonåriga dottern med sin humoristiskt förundrade hållning åskådande mammans vardagliga virrigheter. Beskydda dottern, inte överbeskydda, låta vara med, inte följa med dit; vänta på hotellrummet. På kvällen hade hon irriterat sig på dotterns mobilskrollande: Kan du inte konversera din mamma i stället? men ångrat sig och tänkt att hon begärt för mycket; en dotter är inte en nära vän; en dotter är en dotter och föräldern är barnets vuxen, i detta fall: den vuxna mamman. Den vuxna mamman lade sig på golvet i meditation, i djupandning, väckte sig tre timmar före förrättningen, väckte dottern, gick till hotellets frukost, åt frukost, strök en skjorta med rummets strykjärn på rummets bräde, stuvade om i det vägledande mantrat hon arbetat med i sömnen, övade mantrat, lugnet, styrkan, modet, tålamodet, reciterade det för dottern. Jag ringer på hemvägen, så snart jag kan. Om jag inte är tillbaka här, om jag inte hört av mig före den tid vi sagt, larmar du. Hittar du, mamma? frågar dottern för andra gången.

I

Figuren mamman har placerat sig längst in, i den ljusblå soffgruppen intill fönstren ut mot stadens funktionella våningshus och dess tak där en mindre flock måsar just landat. Överst i bunten med figurens medhavda papper ligger ett foto av ett foto av modern i en ram som fortfarande hänger i hallen över den tillbommade extraingången i andra änden av våningen. Figuren fotograferade fotot i ramen då ingenting fick röras enligt andrefadern och modern sov i sitt rum. Modern som länge stridit mot celler och operationer sov i sitt ljusa rum fyllt av litografier och konstaffischer; modern vilade i rummet, då hemsköterskan, mot moderns alltjämt bestämda vilja, beredde sprutan, varvid modern, för vilken integriteten alltid varit betydande och intellektet intakt, försvarade sig med båda händerna ihopkrupen, levande. Figuren minns de gånger hon besökt hemmet och hur det hör till nödvändigheten att ha någon med sig utan att tänka vidare på det; figuren drar sig till minnes moderns försäkran ett par månader tidigare att hon inte kommer att lämna figuren ensam; modern med den goda hörseln, den maligna diagnosen, och prognosen, värdigheten runt halsen i en fyrfärgad sjal av nutida och elegant design, uppsydd i få exemplar. Figuren kontrollerar ett inre missljud på låg frekvens, rätar ut fotot av fotot av modern i den för modern goda tiden med kortklippt slingad frisyr och röd kappa på språng längs gågatan i centrum med den fyrakilos väskan över axeln innehållande kalender, plånbok, bok, pennor, block, sax, nagelfil, kortlek, kritor av olika färger till barn som kommit med på ett viktigt sammanträde och måste sysselsättas eller om modern råkat fastna i en hiss och fått lite tid över; protokoll, dagordningar, Panodil, näsdukar, karameller, halstabletter och säkerhetsnålar, modern lysande av livskraft, skön som Grace Kelly, om Grace Kelly inte hade mystiskt förolyckats i en bilolycka och fått leva vidare.

Förrättningsmannen läser ett stycke ur dokumenten som de sedan ska begrunda; de sitter tysta och överväger, inkapslade i samma luft och tidsrymd, flera olika jämväl lika delar, besatta av samma bokstavskombinationer, såsom de kanske lyssnade till moderns röst när den läste en saga för dem när de var små, om ett sådant läsande hade blivit av, och om figuren hade kunnat minnas det och uppleva det ånyo. Ännu är figuren ovetande om den beramade akten avsedd att se till att figuren inte öppnar sin mun och en gång för alla lämnar den ljusblå soffan vid fönstren som vetter mot kajen och hamninloppet numera utan flygbåtar; förfarandet med abduktion som ska ge figuren insikten att den borde följa modern in i intigheten då en sådan utveckling vore bäst för alla, bekvämligast för dem som så innerligt önskar; manövern, under mötet, inifrån rummet, när ett av barnen omärkligt lämnar sofforna och från ingenstans, utan föregående kommunikation, med kupade handflator, i flygande ansats stöter iväg den tillresta figuren mamman över den ljusblå soffan där dagsljuset flödar in; aktiviteten som senare och vid eftertanke, i estetiken och intentionen, ska påminna figuren mamman om scenen i filmen om den unga frun till den åttonde regenten med de många fruarna intill den erfarne liemannen som verkställer makens profana kraft utan att den unga kvinnan hinner uppleva sitt sista ögonblick då det redan är över. Liemannen med sin sabel vände bort den fördömdas uppmärksamhet för att i ett svep från motsatt håll driva sabeln genom luften genom den ungas kropp i en handling utförd med den mest chockerande precision av den mest skickligt skonsamma hand på order från en makt utan anständighet att med egna händer utföra dekretet. En akt av perfekt paradoxal logik så hastigt och plötsligt exekverad att den framstår som aldrig inträffad: de åtskilda kroppsdelarna raskt undanskaffade och åskådarnas sinnen låter meddela att ingenting har hänt. Den fördömdas enastående oändliga vindlande värld av tankeflöden och emotioner och åminnelser har som inte funnits, kanske inte har funnits, kanhända fortfarande existerar på en avlägsen plats, har nu ingen betydelse, har förvandlats till nullo. Handlingen kan inte ha skurit genom luften då luften inte rörde sig: inget synligt, inget rop, allt ter sig som förut; inget muller hörs från himlen.

Figuren vänder upp från det vräkta läget till lodrätt sittande i den ljusblå soffan med det flödande ljuset återtagande territoriet grundställningen oculus, nucha, caput: förbli och inte röra sig ur fläcken, som modern skulle ha yttrat i dåtiden när modern var på språng, på alla villkor, i alla händelser, hålla ihop i en enda gjuten del, hålla hårt i sina händer, hålla fast i sina knän, sina ben och kroppen, bevara sig i var detalj, fortsätta, förbli och vänta tills de går, fästa händerna mot glasbordet med de två designade ljusstatyetterna och de sparsamt bläddrade konstböckerna i det ymniga ljusflödet; lägga ihop dokumenten, fotot av fotot av modern i ramen, fråga sig var det gigantiska fyrfärgade fatet som lyftes undan för att ge plats åt fakta och frågor står någonstans, leta efter fatet, hitta fatet, åter ställa fatet. Stega ut över mattorna, trycka ned dörrvredet, kontrollera bakom dörren, hålla nere hissknappen hela färden, trygga ryggen mot ledstången i marmortrappan, hålla sikten båda sidor, skrolla kartan, ringa dottern; minnas regnet, höjden över havet, flygbåtarnas upphörande.

© Arimneste Anima Museum # 18