Oka Rusmini | Arimneste Anima Museum

Pramoedya Ananta Toer hör till de få författare som i sin romankonst lyckas införliva kvinnokategorin och kvinnors kamp för lika rätt, något fortfarande ovanligt, fast det inte borde vara det – kvinnorörelser har i alla världsdelar spelat en avgörande roll i verklighetens dramer för oberoende och demokrati.

I mitten på 1960-talet, femton år efter landets självständighet, omfattade den indonesiska kvinnorörelsen med jämställdhet och lika arbetsrätt på agendan tre miljoner medlemmar och utgjorde en betydande politisk kraft. Ändå, eller kanske just därför, utsågs rörelsen till syndabock; en beskyllning riktad mot kvinnoförbundet Gerwani för våld mot högt uppsatta militärer nyttjades av diktaturregimen som ett (av många andra) svepskäl för att idka förföljelser och begå massmord på människor i landets demokratirörelser.

Ofattbara, föga omskrivna dåd och ett bortglömt fall av härskarteknik. I decennier traderades anklagelsen mot den indonesiska kvinnorörelsen innan historiker och utredare bevisade myten vara falsk. Ja, syndabocksstrategin brukad som vapen mot minoriteter och folkrörelser har varit och är ett återkommande fenomen; i dagens Europa och USA kan reaktionära krafter ses använda förtal, skuldöverföring och misstänkliggörande i sina försök att bromsa arbetet för demokratisk utveckling.

Strukturer och sociala tekniker kan framstå abstrakta, men de dirigerar människors enskilda liv. En författare som likt Pramoedya Ananta Toer lyfter människors strävan bort från konstruerade labyrinter är Oka Rusmini, verksam i Denpasar på Bali.

Novellen ”Sitas eld” i samlingen Indonesien berättar, tusen gevärskulor, tusen fjärilar utspelar sig på landsbygden vid tiden för landets frigörelse. En grupp tonåringars gemenskap med den omgivande naturen, särskilt en porlande vindlande bäck, används av de vuxna för att uppfostra ungdomarna till hetero-hierarkiskt leverne: bäcken omtalas som vore den en traditionellt maskulin människa, en profan gud att följa och beveka.

Kroppsform i kombination med klass- och kasttillhörighet avgör i övrigt de ungas framtid. Återstoden av livet bör de tillbringa i en förment passande makes hushåll; någon utväg ur bestämmelsen erbjuds ej och bortom hushållet lurar risken att bli kidnappad av koloniala män (här holländare) till ett liv som tjänstehjon (yngre) eller konkubin (äldre) alternativt utsättas för de värsta av brott, dumpad mördad på byns torg som avskräckande exempel på att underordnade inte bör sätta sig till motvärn.

Sitar har sitt amorösa sikte fäst på Sawar, som befinner sig på frihetsrebellernas sida. Sawar kan konsten att lyssna i turtagning och de två dras till varandra. Till Sitars besvikelse visar det sig att även Sawar önskar äga henne, såsom byn äger Sitars mor då hon avkrävs ett liv som konkubin för att spionera åt motståndet. Sitar måste följa sin förälders exempel och som slav åt den japanska överbefälhavaren skaffa fram hemlig information. Berättelsen utvecklas till fullödig tragedi: enda sättet för de mest förtryckta att undkomma överheten är att förgöra den som står dem närmast.

Romanen Jordens dans från 2000, översatt till svenska 2009, komplicerar normbilden ’personer i kvinnokategorin trängtar ömsesidigt kärleksförhållande till personer i manskategorin som hellre begär dem som sexuellt objekt och dold försörjare av familjen’. Människorna resonerar och berättar sig fram i tillbakablickar; skriften i samklang med den muntliga traditionen; kön, genus, klass, kast, exteriör och amorös variation som pjäser på en karta dimensionerad av patriarkala och koloniala regelsystem.

Huvudpersonen Telaga vet att hennes utseende granskas; en intim värdering av ett barn, fastän inte erotisk, också mellan mor och dotter. Till skillnad från sina systrar, som måste värja sig mot de äldres nedsättande ord, möts hon av vänliga blickar och tvingas istället hantera avundsjukan, en kraft som hotar att förgöra både den utsatta och den som utsätter. Dessutom svårbegriplig: Ju vänligare hon är mot de avundsamma, desto mer hat väcker hon. Varför detta hat när hon inte gjort dem något?

Ett svar är att kroppsliga företräden, förmodade privilegier, ger möjligheter utom räckhåll för de avundsjuka. Men i danskonsten kan en kvinna uttrycka taksu – gudomlig inspiration och kraft – såsom Telagas mor Luh Sekar när hon strävade att sätta byn på kartan. Unga människor av idag tar inte vara på detta själsliga värde, menar dansläraren mästaren Luh Kambren, dock vet alla i byn att hennes omdöme präglas av livet med den västerländska maken och konstnären, hans pornografiska exploatering av kvinnliga kroppar, den infödda fruns kropp, galjonsfiguren, täckmanteln för att slippa undan avgifter och skatt.

Maken konstnärens utnyttjande, hans utställda performance-videor, nådde byn, som i den moraliska rättens namn lät misshandla honom så redigt att han efter en tid avled av skadorna. Fortfarande studeras konstnärens verk och tekniska färdigheter – trots att det hans verk förmedlar är hustruns plågade skrik. Hustrun uppmärksammades och prisades, konstlitteraturen noterade henne, skribenterna blev förmögna, men något skadestånd erhöll hon aldrig.

Därtill betraktades hennes och Luh Sekars ambitiösa dansprogram som vore det utslag av galenskap. Till liten förvåning för Luh Kenten, tidigt medveten om sin transidentitet och med ett begär riktat mot kvinnor generellt – ”utan kvinnor skulle jorden sakna själ” – och i synnerhet gentemot Luh Sekar som öppnat hens kritiska öga för hur män kan leva på kvinnors arbete när de tillbringar dagarna på det lokala gatuköket med kaffe, skvaller och drömmar om en självständig kvinna som säljer grönsaker, hantverk och kakor på marknaden; nyckeln till ett liv i välstånd där maken efter kvällens dobbel kan gå hem och vila bredvid sin utarbetade hustru.

Västerlandets misogyni liksom förfädernas traditioner är svårkrossbara tegelstenar; de sociala och kulturella straffen för att överträda en kast eller klass eller ett kön eller genus svåra att undkomma. Ändå kunde män som Telagas farfar genom utbildning, pengar, ämbete och överklassgiftermål rucka på systemet, ja till och med leva över heterogränsen i ett ménage à trois. Luh Kentens tillvaro bär liknande frigörande potential: hens lesbiska frieri av ”en sort som aldrig institutionaliserats i människans historia”, en längtan att visa att livet kan levas utan tvingande beräkningar.

Men färden uppåt i samhällshierarkin via giftermål med ”rätt” man säkrar Luh Sekars karmacykel efter döden – systemets religiösa/existentiella dimension – och ger henne status, en respekt som villkoras av konkreta motkrav: inte bevista sin låg-kast-familjs tempel, inte äta av deras offerfrukt, inte be tillsammans med dem, inte ta med Telaga och de övriga barnen till barndomshemmet eftersom att vistas i en lägre-kast-miljö innebär risk att ”förlora sin adliga utstrålning”.

Kastmässigt och klassmässigt reser Telaga i motsatt riktning modern. Redan som flicka väljer hon Wayan till framtida gemål, fattig men kulturellt rik, begåvad med avsevärd konstnärlig talang. Telagas mor Sekar förhandlar och grälar med dottern, Sekar vet att begåvning inte kommer att räcka, Wayan måste ges karriärchanser och skickas på en längre meriterande resa. En sejour som i slutändan snarare visar sig vara ett – fruktlöst! – försök att bryta upp relationen.

Telagas liv i Wayans hem blir en prövning. I hushållet finns inga tjänare, ingen frukost, inget rent vatten att tvätta sig i; färskvattnet, liksom veden, måste sparas för att tillaga maten, och framförallt: steka de religiösa offerkakor familjen producerar i hemmet. Som gift anses mannen ansvara för hushållets kvinnor – Telaga, systern och modern – men det är kvinnorna som framställer offerkakorna, bakar, formar, steker, förvarar, transporterar, säljer, sparar, håller räkning och försörjer familjen.

Några smycken från moderns familj får Telaga inte ta med sig och den kyrkligt regisserade övergångsceremonin vägrar hon genomföra. Straffet för normbrottet – att gifta sig över kastgränserna och att ignorera riten – tar form som viskande och mumlande i byn om att kärlek inte var anledningen till äktenskapet: Kanske hade Telagas farfar en relation med Telagas mor, Luh Sekar?

Förhållandet mellan Telaga och Wayan är lyckligt, men efter några år insjuknar plötsligt Wayan och går bort. Förtalet mot familjen riktas nu direkt mot Telaga. Wayans syster, som aldrig värderats lika som sin bror, drabbas svårt av avundsjuka. Om systern hade förblivit ogift, hade hon ärvt brodern, istället blir det Telaga som ärver. För att lindra sin avundsjuka friserar systern verkligheten och sprider ut att Wayan dog för att han gift sig med en högkastad kvinna, per definition en trollkvinna då hon aldrig erkänt sitt kastbyte.

Telagas tillvaro blir otrygg, vardagen utan Wayan en plåga, också kroppsligt, då deras erotiska kärlek var ”som att bli ett med universum”. Isolerad både i Wayans familj och i byn söker Telaga sig tillbaka till hemmet och modern; men ska hon upptas av sin gamla familj och slippa förtalas som olycksbringare och syndabock måste hon genomgå den traditionella övergångsritualen.

Så sluts cirkeln, från avundsjukan riktad mot henne i barndomen, över försöket att medelst val av gifte undslippa den, till avundsjukan riktad mot henne som vuxen. Återstår att bege sig till templet där en person tillhörande överklasskasten kan lejas att tvaga sina fötter i ett ämbar, hälla det av smuts grumliga vattnet över den hukande knästående nedanför, och besegla kast- och klassbytet med att sätta foten på den nedböjdas huvud.

En ceremoniell akt att fördra i den tvingande belägenheten, på samma gång en talande symbolik för alla seglivade, djupt orättfärdiga skiktningar som väntar på att upplösas i mänskliga samhällen på alla kontinenter.

Oka Rusmini, Jordens dans, en roman från Bali, [orig. Tarian bumi, sebuah novel, Magelang: Indonesia Tera, 2000], översättning Stefan Danerek, Skummeslövsstrand: Förlaget Idea, 2009.
Oka Rusmini, ”Sitas eld” [orig. ”Api Sita”2004] i Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar, Stockholm: Tranan, första utgåvan 2012, andra 2019.
Pramoedya Ananta Toer, Buru-kvartetten, fyra volymer, Stockholm: Leopard, 2003 (1975), 2009 (1979), 2010 (1985), 2011 (1988).
Women creating Indonesia: the first fifty years, red. Jean Gelman Taylor, Clayton, VIC: Monash Asia Institute, 1997.
Vidare läsning: Inside Indonesia.