”Jag fick order att inställa mig hos en kapten som sade att han inte ville ha en kvinnlig chaufför. Han tyckte inte om atmosfären, han ville inte ha en kvinnlig chaufför, han trodde inte att det skulle fungera. Första dagen sa han: ’Jag har en hund och hon gillar tyvärr inte damer.’ Och det första den hunden gjorde var att resa sig, lägga tassarna på mig och slicka mig över hela ansiktet och slicka av allt pudret. Och så var det med det.”

En rar men kuriös anekdot från första världskriget? Lite mer än så. Chaufförens berättelse i Hedvig Rudlings fotobok Djur i krigets öga (2014), med förord av Peter Englund, kan läsas som en berättelse om integration och ett förslag till strategi för fler tidsepoker än 1900-talets första decennier.

I Den amerikanska mardrömmen (2008) visade författaren Susan Faludi hur västerländska berättelser om dådkraftiga räddare och försvarare utesluter andra könskategorier än män. Kvinnor stod för många och betydelsefulla räddningsinsatser under 11:e september-attackerna, men dokumentationen och berättelserna gick bildmässigt upp i rök. Liknande osynlighet har drabbat manliga svarta soldater i det militära – för att inte tala om historiens alla stridbara transor och crossdressare.

Räddaren ska sorteras in i rätt fack. Om räddaren inte är en människa – om hjälten är en hund – finns den inte alls. Vilket är i enlighet med att samhället sedan årtusenden tillskriver djur statusen av egendom. De flesta föds upp för att bli varor till vardaglig förtäring, och även det djur som hålls i förvisso kärvänligt menat koppel av den allra rikaste kostymbäraren kan lagligen, och när som helst, tas in för letalinjektion på för ändamålet avsedd klinik. Det är denna uråldriga och ännu oförändrade status av objekt kaptenen i berättelsen använder när han åberopar sin hund som skäl för att inte acceptera chauffören.

Men först anstränger kaptenen sig med välbekanta argument: chaufförens kvinnlighet ger ”fel atmosfär” och den ”fungerar inte”. Fast det personliga är fel dimension här. Senare under 1900-talet får den kategoriska exkluderingen namnet sexism och visar sig ha liknande mekanismer som rasism: alla individer i kategorin ”kvinna” bibringar fel atmosfär och framstår icke-fungerande i det dominerande maskulina sammanhanget.

Eftersom den rätta atmosfären är kriget och det som ska fungera är kriget. Krigets syfte är att kämpa ned fienden och bevara den rådande ordningen, det vill säga bevara det rådande förhållande som utesluter kvinnor från lika människovärde och lika rättigheter i samhället. Logiskt sett är alltså kaptenen rätt ute. Kvinnor som samhällelig kategori är inte att lita på. Kvinnor kan destabilisera kartan, lära sig tekniken, ta över kunskaperna, styra upp fordonet, ändra färdväg, till och med vända vapnen åt ett annat håll. Eller, allra värst, ifrågasätta hela ordningen och undvika striderna genom varsam och grannlaga fördelningspolitik. Och utan den dominerande manlighetens hierarkier – vad blir det av en högre militär?

Så kaptenen i anekdoten strider för status quo, ett läge som vilar på machokulturens fundament: vapnen och våldet som maktmedel. Men hur ska han gå till väga? Hunden, en tik, sålunda genusfrände med den kvinnliga chauffören, blir som ofta tidigare i herremanshistorien utnyttjad som verktyg i dispyten. Hunden vänds mot den kvinnliga chauffören. Hunden påstås ”ogilla damer”. Men bortsett från alla andra skillnader är både hunden och chauffören unika individer, inte kategorier, även om de tillskrivits sådana. Framförallt ser hunden bortom klasstillhörighet, genus och gradbeteckningar: Vem lägger ned vapnet för att ge mig en munsbit och stryka min päls med sina händer? Vem låter mig krypa upp i famnen? Vem klär av sig sin mask inför min blick och mitt propsande på ömsesidighet? Hunden visar sig gilla chauffören, hunden lägger tassarna om halsen, slickar ansiktet – och blottlägger människan. Damens mask som dam försvinner bokstavligen med pudret.

I boken On killing (2009/2014) menade Dave Grossman att endast tio till femton procent av soldaterna faktiskt dödade. Resten låtsades, försökte fly eller gömma sig, också till priset av att själv dö. Med andra ord: deras mänsklighet var för stark. Möjligheten att döda satt inte i könet utan i den manliga könsroll som upplöstes inför kravet att destruera den andre. En könsroll som redan utmanats av kamratskapet med hästarna och de andra djuren. Hedvig Rudling skriver om männens egenhet att hysa djur som maskotar, ankor, grisar, hundar, katter, björnar, hästar, åsnor: ”Djuret blir den varelse som ser soldatens möjligheter att fortfarande vara en god människa, trots att hans främsta uppgift är att döda.” Djuren håller mänskligheten vid liv. Valet att inte döda djur håller liv i valet att inte döda andra människor. Ett rebelliskt samband som härförare i alla tider förstått att bryta sönder. Nazisterna kom att göra det effektivt och metodiskt: soldaterna fick varsin hundvalp att sköta till den var tolv veckor gammal för att sedan, inför befälet, tvingas strypa valpen med sina bara händer.

Varför det i anekdoten blir ett misstag för kaptenen – men en vinst för chauffören – att låta hunden avgöra saken. Hundens vänlighet förvandlar kontrahenterna till jämlikar, lika värda människor. Kaptenen förlorar argumentationen och blir mänsklig, chauffören avmaskeras och blir genusneutral. I hundens agerande ligger dess stora förmögenhet, dess genius: att göra människor mänskligare. Det är ingen liten sak utan en stor sak, ett betydande förslag till strategi riktad mot den patriarkala kulturen varhelst den skickar underordnade till strid mot varandra: en feministisk politik som hellre överbryggar klyftor än bevarar maktordningen, kriget och dödandet.

Tidigare publicerad i Tidningen Kulturen 8 juni 2014

Bild: Bonnie Irland/HuH Kärsö

© Arimneste Anima Museum #7