Cyklist, hundvän, antikolonial suffragett

Främst i rösträttsmarschen till brittiska parlamentet 1910 gick en erfaren och ungdomlig grupp damer 77, 74, 66, 57, 56 och 52 år fyllda. Till frontskaran hörde även en i årtal yngre suffragett och Wagnerälskare, hund- och hästvän, cyklist, landhockeyspelare, storrökare och antikolonial dissident. Ett porträtt av denna hittills mindre bekanta person tecknas fullödigt av Anita Anand i biografin Sophia: Princess, suffragette, revolutionary (2015).

Sophia Duleep Singh (1876–1948) var dotter till Maharajan Sikh Duleep Singh Jee, siste arvtagare till kungariket Punjab, i äktenskapet med modern tysk-etiopiska Bamba Müller. Landet ägde större inflytande, och besatt mer tillgångar i världen än många av Europas monarkier, varför det åtråddes hett av britterna. År 1853, när Sophias far var elva år, rövades han bort från sin mor, Sophias farmor, och därmed också från tronen.

Pojken placerades hos ett utländskt brittiskt par, som fått uppdraget att under fyra år anglifiera barnet för vidaresändning till drottning Viktoria. Maharajan och drottningen blev vänner; men som vuxen vände han sig inte oväntat mot vad britterna gjort mot hans familj, och mot Punjab, landet där han menade att hans far, Sophias farfar, lyckats hålla fred mellan sikher, hinduer och muslimer i fyrtio år. Maharajan flydde från England för att ta tillbaka kungadömet, men blev omedelbart stoppad av de brittisk-indiska myndigheterna, händelser som för övrigt skildras i spelfilmen The Black Prince (2017) i regi av Kavi Raz.

Sophia Duleep Sing föddes och växte upp i England. Hon var femte barnet av sex på Elveden Hall, egendomen som familjen tilldelats av drottning Viktoria, och som fadern låtit bygga om till ett luxuöst palats fyllt av importerade punjabiska babianer, leoparder och sällsynta fåglar, såsom hökar och papegojor. Här levde familjen tryggt och bekvämt – men i fångenskap.

De flesta andra i England erfor helt andra villkor. Landets brist på välfärd och fördelningspolitik innebar trånga bostäder, smutsiga och farliga hem- och arbetsförhållanden, låga löner och fattigdom, särskilt för kvinnliga arbetare. För varje person som dog av ålder eller av våld, avled åtta andra människor på grund av bristen på renhållning och hygien. Epidemier spreds i takt med järnvägsnätets utveckling, som förband människor och orter över klass- och landsgränser, men även innebar hälsorisker.

Sophia Duleep Singhs ofria men välbeställda situation i Englands aristokrati gav inte det skydd en skulle kunna tro. Sophias ena bror Albert Edward dog tretton år gammal i en epidemi, och Sophia själv drabbades av tyfus, men klarade sig mirakulöst. Modern Bamba, som övergetts av sin man Maharajan för en ny fru, med vilken han fick två döttrar, blev utfryst av aristokratins fördomsfulla attityder mot icke-vita och tynade bort i sviterna av alkoholism. Fadern Maharajan dog inte många år efter. Drottning Viktoria utsåg sig till barnens gudmor, skaffade dem fosterföräldrar, och såg till att de uppfostrades i brittisk överklasstil. Sophias systrar sändes till Oxford på internat, medan Sophia lämnades utan någon större omsorg och med få vänner.

Sophia Duleep Singh tyckte om att rida och föda upp hundar och fick rykte om sig att vara expert på att bota hundsjukdomar. I övre tonåren tilläts hon göra fashionabel debut på aristokratins tillställningar och blev trots en omvittnad blygsel en internationell celebritet och konstnärlig modell i den tidens modemagasin.

Fastän Sophia Duleep Singh uppvaktades och bjöds in på engelska baler var hon på grund av rasismen inte valbar som gemål. Eventuella tankar på familjebildning förhindrades av tidens rashygieniska ideologi i allians med brittiska imperiets ansträngningar att hålla undan för konkurrens om styret i Punjab. Rasismens logik upprätthölls direkt av drottning Viktoria. Exempelvis blev Sophias svägerska Punjabi Sikh Prinsessan Lady Anne Coventry uppkallad till drottningen och tillsagd att inte skaffa barn med maken, allt i enlighet med rådande tabu mot blandäktenskap.

Några år före sekelskiftet köpte Sophia en Columbia-cykel och blev en av de första kvinnorna i England att cykla offentligt. En kvinnlig individ på cykel överskred kroppsliga sedlighetskoder och än värre: hen inbjöd till frigörelsepraktiker. Tänk om kvinnor skulle börja njuta livet på egen hand och lite var som helst! Att cykla var därför en feministisk revolution på flera sätt. Cykling krävde modet att möta ogillande både från allmänheten och delar av läkarkåren som menade att cykling riskerade förstöra kvinnors reproduktiva organ. (Huruvida cykling riskerade förstöra mäns reproduktiva organ var det inte lika många i läkarskrået som hade en uppfattning om.)

Mer sannolikt handlade saken om att cykling tillät vem som helst, det vill säga vem som helst i kvinnokategorin, att röra sig fritt i en tid när kvinnfolk ansågs osedliga om de befann sig på offentliga platser utan manlig ledsagning. Att den kvinnliga cyklisten bar på ett rebelliskt symbolvärde blev klart när studenter (all male) 21 maj 1897 på stortorget i Cambridge lät rigga en avbildning av en kvinna på cykel för avhånande i protest mot att kvinnliga studenter tilläts studera och ta examen på universitetet. (Det dröjde till 1948 innan kvinnokategorin tillskrevs jämlikt tillträde som manskategorin på Cambridge.)

Sophia Duleep Singhs äldre syster Bamba flyttade vid sekelskiftet till USA för att undkomma hindren som fanns för kvinnor i England att studera till läkare. År 1902 tvingades hon dock lämna utbildningen då den plötsligt ställdes in under falsk förevändning om att kvinnor saknade kapacitet att utbilda sig till kirurgyrket. (Kvinnorörelsen lyckades så småningom ändra på reglerna i England via lagen mot könsdiskriminering införd 1919.) 

Efter drottning Viktorias död 1901 beslöt sig Sophia och systern Bamba för att delta i firandet av Edward VII:s (kung 1902–1910) kröning till Indiens härskare, men blev stoppade av utrikesministeriet. De gav sig trots det iväg på sin första resa till Indien, där de möttes av ohöljd rasism i form av utfrysning och ovänligheter. Anseendet som Sikh-prinsessor hjälpte inte mot de vitas rasism och systrarna blev inte bjudna på aristokratins fester. Bamba, som tänkte sig flytta från England till Indien, utvecklade en stark skepsis mot vita personer i allmänhet på grund av britternas behandling av familjen, kidnappningen av fadern, berövandet av ättemodern, kungadömet och familjens hemland.  

Åren 1896–97 och 1899 drabbades 19 miljoner människor i Indien av svält och efterföljande sjukdomar till döds; ett nödläge som varade till 1902. Det brittiska styret ådrog sig hård kritik, inte minst från sikherna, familjen Duleep Singhs etniska och religiösa hemvist. Kampen för frigörelse tog fart och hela imperiet skakades av uppror. Upprorsledarna i Indien hörde till det eklektiskt religiösa Teosofiska sällskapet, som bildats 1875 i USA, och leddes av den internationellt berömda strejkledaren Annie Besant (1847–1933).

Med Annie Besant i spetsen lyckades sällskapet samla kvinnliga arbetare, rösträttsrörelsen och den indiska befrielserörelsen. I Indien grundades bland annat rörelsen India Awake!, som i sin tur ledde till bildandet av Indian National Congress. I likhet med irländarna ställde kongressen krav på självstyre (Home rule) samt omedelbart avskaffande av britternas rasistiska lagar och skatter, särskilt de som drabbade indiska bönder.

Kongressen blev förebild för grundandet av South Africa National Congress (ANC), systerorganisationen i Sydafrika. Mahatma Gandhi, vid den här tiden ung advokat i Sydafrika, inspirerades i kampen mot rasåtskillnad av suffragetternas idéer och metoder. Bakgrunden var följande: Under andra Boerkriget (1899–1902) upprättade brittiske generalstabschefen Lord Herbert Kitchener koncentrationsläger för civila boer och afrikaner; läger där kvinnor och barn dog i större antal än soldaterna på slagfältet. Saken avslöjades för omvärlden när fredsaktivisten Emily Hobhouse 1901 som självutnämnd diplomat på plats rapporterade hem till London om de katastrofala förhållandena.

År 1903 fylldes den brittiska pressen av nyheter om uppror, inte minst mot den påbjudet underordnade könsrollen för kategorin kvinnor. Ett tidens tecken var när Daily Mirror 1903 sjösattes som den nya tidens kvinnodominerade nyhetstidning ägnad att, som tidningen skrev, bevaka ”kvinnors intressen, kvinnors tänkande, kvinnors arbete”. Satsningen gick dock snart i stöpet. Britternas överkommissarie i Egypten Lord Cromer, den ovannämnde Lord Kitchener i Sydafrika och Lord Curzon, före detta vicekonungen i Indien, upprördes i sitt ogillande av självsvåldiga kvinnor som Emily Hobhouse, och åren 1908–1910 bildade herrarna olika nätverk för att stoppa kvinnligt inflytande; det främsta av dessa hette Nationella förbundet till motstånd mot kvinnlig rösträtt, the National League for opposing women suffrage.

År 1906 var Mahatma Gandhi i London för att försvara den indiska diasporan mot de brittiska raslagarna i Sydafrika; lagar som bland annat förbjöd indiska äktenskap och innebar att barn kunde förklaras illegala. Han frekventerade stadens vegetariska restauranger där rörelseaktiva inklusive suffragetter träffades och höll informella möten. Familjen Pankhursts civila olydnadspraktik intresserade Gandhi, och särskilt de fredligt militanta aktioner som användes av Charlotte Despard och hennes suffragettförening Women’s Freedom League (WFL).

Under besöket i London råkade Gandhi komma förbi en gatudemonstration som inspirerade honom att skriva om rösträttsrörelsens politik i den egna tidningen Indian Opinion (1906): ”I dag skrattar hela landet åt dem, och de har bara några få personer på sin sida. Men oförskräckta som de är arbetar dessa kvinnor orubbligt vidare för sin sak. De kommer tveklöst att nå framgång och erövra rösträtten av den enkla anledningen att ’handling är bättre än ord’.” 1

Senare tog Gandhi även intryck av suffragetternas hungerstrejker i Hollowayfängelset – den allra första hade utförts av Marion Dunlop 1909 – och år 1918 använde Gandhi denna kampmetod under textilstrejken i Ahmedabad. I likhet med rösträttsledarna Millicent Fawcett och Charlotte Despard, men till skillnad från Sophia Duleep Singh, tog Gandhi avstånd från de sabotagemetoder som delar av suffragettrörelsen kom att använda sig av i kampen för rösträtt.

År 1907 reste Sophia Duleep Singh återigen till Indien. Via Teosofiska Sällskapet träffade hon många aktiva i den indiska befrielserörelsen. Fem av dem hon mötte var, som följer:

Gopal Krishna Gokhale, reformivrare, autodidakt och ickevåldsaktivist. Valdes till ordförande för Teosofiska sällskapet 1905. Inspirerade Gandhi när han 1906 och 1907 kämpade mot Sydafrikas rasåtskillnadspolitik och 1914 mot samma orätt i Indien. Sarala Devi Chaudhurani, feminist och kämpe för indisk självständighet. Startade den första kvinnoorganisationen i Indien 1910. Lala Lajpat Rai, autodidakt från Punjab och förespråkare av bojkott av brittiska varor. Sattes i fängelse i Burma men togs i försvar av Sophia och flera parlamentsledamöter i England som agerade för att få honom fri. År 1928 dog Lala Lajpat Rai i sviterna av polisvåld under en icke-våldsdemonstration mot det brittiska styret i Indien. Herabai Tata inspirerades av Sophia och Annie Besant i Teosofiska sällskapet i Indien. Blev suffragett 1911. Därefter medgrundare av Women’s Indian Association och representant för 125 miljoner indiska kvinnors krav på rösträtt i brittiska parlamentet 1917. Med i delegationen till brittiska regeringen 1919. Talade i brittiska parlamentet för att kvinnor i Indien måste bli inkluderade och använde argumentet att britterna annars exporterade könsojämlikhet. Sarojini Naidu, student på Kings College i London och på Girtons College i Cambridge. Feminist och Shelley-inspirerad poet. Deltog i aktionen för kvinnlig rösträtt i brittiska parlamentet 1917. Ledde tillsammans med Gandhi Saltmarschen för indiskt självstyre 1930. Efter andra världskriget medlem i organisationen Women’s International League for Peace and Freedom, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet (IKFF), samt ledamot av Indiens konstituerande församling 1946.

Sophia Duleep Singh blev snart en övertygad anti-kolonialist. Hon engagerade sig särskilt i Laskarerna – indiska sjömän som utnyttjades som slavar i världshandeln på haven och regelbundet utsattes för prygel och slag, i flera fall till döds. När Sophia besökte systern Bamba, som flyttat till Lahore i Indien, såg Sophia till att bidra till kampen för ett oberoende Punjab. I Lahore blev systrarna dock utfrysta och förtalade för att de båda var de enda bruna ansiktena på britternas tillställningar – och för att Bamba klädde sig i traditionell indisk stass. Systrarna klagade hos britternas Lord Minto, som ersatt Lord Curzon som vicekonung, men i stället för att få stöd, blev de spionerade på.

Socialisten Keir Hardies och kvinnorörelsens Millicent Fawcetts respektive rörelsers idéer och mål omtalades internationellt – men situationen för kvinnliga arbetare, särskilt ensamstående arbetande mödrar, uppmärksammades knappt. Detta trots lägre löner, sexuella övergrepp på arbetet och socialt och ekonomiskt påtvingad prostitution för flickor som inte gifte sig. Kvinnlig rösträtt – menade de radikala kvinnoledarna och fattigvårdsinspektörerna Charlotte Despard i Battersea och Emmeline Pankhurst i Manchester – skulle förändra den orättfärdiga situationen för flickor och kvinnor, och därigenom för alla arbetare.

Cyklandet, resorna till Indien och bekantskapen med suffragetter och frihetskämpar i Indien gav Sophia Duleep Singh nya perspektiv och förändrade hennes syn på samhället. Kampen mot diskrimineringen av kvinnor och icke-vita hörde samman och var del av en större frihetsrörelse. Cykelfolket samlades i distriktet Battersea i London där suffragettledaren Charlotte Despard bodde och verkade. Sophia träffade Una Dugdale som gått på den anrika kvinnoskolan Cheltenhams College och blivit omskriven när hon vägrat svära maken lydnad (’obey’, som det stod i äktenskapslöftet). Una Dugdale tillhörde Emmeline Pankhursts vänkrets, som i sin tur tagit djupt intryck av Annie Besants organisering av den kvinnliga tändsticksarbetarstrejken i London 1888.

Sophia Duleep Singh bestämde sig för att ge stöd åt Pankhursts militanta linje. Detta faktum, och att Sophia var prinsessa i ett land som ingick i det brittiska imperiet, fick som konsekvens att hon under nära tjugo år – från 1902 till 1920 – dagligen och i hemlighet övervakades av Londons poliskår. Brittiska kungen Edward VII hade på sin tid visat tolerans gentemot drottning Viktorias guddotter, men George V, som blev kung 1910, ogillade Sophias engagemang och utropade: Kan ingen stoppa henne? Alltmedan Scotland Yard ansåg att suffragetter borde spärras in på mentalsjukhus, och till och med föreslog en sådan lag.

Den 18 november 1910 gick Sophia Duleep Singh som frivillig i fronttruppen för suffragetternas demonstration mot att Conciliation Bill, rösträttsförslaget om (begränsad) kvinnlig rösträtt, inte gått igenom trots regeringens löfte om att så skulle ske. Under marschen mot parlamentet utsattes tvåhundra damer i olika åldrar och socialklasser för sexuella övergrepp av Londons poliskår. Två damer dog av skadorna – en av dem var Emmeline Pankhursts syster Mary Jane Clarke, som redan tilltygats av skador hon åsamkats under tvångsmatningar i fängelset.

I tumultet på väg till parlamentet deltog May Billinghurst, användare av rullstol efter en polioskada i barndomen, grundare av Greenwichavdelningen av Pankhursts förening WSPU, deltagare i hungerstrejker och tvångsmatad i Hollowayfängelset. May Billinghurst och Sophia Duleep Singh greps tillsammans med etthundrafemtio andra suffragetter den dagen; polisen aktade sig dock noga för att skada Sophia för att inte ge upphov till en kunglig skandal som kunde ge kampen värdefull publicitet. Efter marschen skrev Sophia inlagor med klagomål på polisens uppträdande till lägsta instans, och högsta instans, och till sist till Winston Churchill, som under året blivit inrikesminister.

Året därpå, 1911, kastade sig Sophia Duleep Singh ut framför premiärminister H. H. Asquiths bil när den var på väg att lämna 10 Downing Street och vecklade ut banderollen ”Give Women the Vote” över framrutan. Eftersom Sophia var prinsessa, och dessutom drottning Viktorias guddotter, gjorde myndigheterna och slottet allt för att se till att hon inte skulle gripas av polisen, och framförallt, inte hamna i fängelse. Sophia själv sympatiserade både med rörelsens civila olydnadsaktioner och dess sabotageaktioner eftersom de uttryckligen inte var ämnade att skada liv och lem. När suffragettrörelsen blev alltmer direkt aktionsinriktad ökade Sophia sina donationer till Pankhursts radikala förening Women’s Social and Political Union (WSPU).

Sophia Duleep Singh tog aktiv del i bojkotten av folkräkningen 1911. Rösträttskvinnor lämnade sina hem, samlades i parker, gick på konsert i Caxton Hall och övernattade i rivningshus för att undvika att bli inräknade eftersom de inte var tillskrivna motsvarande civila rättigheter. Tvärsöver registreringsformuläret skrev Sophia: ”Eftersom kvinnor inte räknas, vägrar de att bli räknade, och jag har därför samvetsskäl emot att fylla i denna blankett.”2

Sophia Duleep Singh intog en ledande roll i kommittén för skattevägran, Women’s Tax Resistance League, och vägrade att ge myndigheterna information och betala skatt för hundarna, transportmedlen och de anställda i hushållet så länge hon som tillhörig kvinnokategorin inte åtnjöt lika rättigheter i samhället. I december 1913 stod Sophia inför rätta för skattevägran; kronofogden lät konfiskera hennes smycken och annan egendom som därefter såldes på auktion. Sophias suffragettvänner köpte tillbaka smyckena och gav dem till henne.

Sophia Duleep Singh ställdes inför rätta flera gånger för skattevägran som civil olydnadsaktion. Trots enträgna försök lyckades hon inte hamna i fängelse, vilket tveklöst hade skett om hon inte hade tillhört aristokratin. Samma år, 1913, fotograferades Sophia när hon sålde tidningen The Suffragette utanför sitt hem på slottsområdet Hampton Court i London och riskerade bli vräkt av slottsledningen (se bokomslaget ovan). På bilden bär hon en päls förmodligen gjord av tyg (sammet), något som var på modet bland suffragetterna, då många var vegetarianer och djurvänner och medvetna om förtrycket av djur.

Sex dagar efter första världskrigets utbrott 1914 lade Emmeline Pankhursts förening WSPU ned sin kampanj efter att ha avtalat med premiärminister Asquith att suffragetter i fängelset skulle befrias omedelbart i utbyte mot att våldsmetoderna som användes mot dem upphörde. Charlotte Despards suffragettförening WFL fortsatte med rösträtts- och kvinnorättsarbetet, men utökat med kampanjer för fred.

Mer än en miljon indiska soldater stred på brittiska sidan, många av dem var Sikher. Det ansågs inte accepterat för vita (kvinnliga) sjuksköterskor att röra vid bruna soldater, och soldaterna sköttes därför av vita (manliga) medsoldater, som inte var utbildade för sysslan. Brittiska regeringen försökte hindra Sophia från att samla in medel till de sårade indiska soldaterna; varpå hon trotsade myndigheterna och bidrog personligen, och skandalöst nog (som det ansågs), genom att ta arbete på Röda Korset som sjuksköterska för indiska soldater vid fältsjukhuset i Brighton (Brighton Pavilion).

År 1918 vann kvinnor rösträtt givet att de var över 30 år, husägare, hyresrättsbetalande över en viss årlig summa eller innehavare av en universitetsexamen. År 1919 infördes lagen mot könsdiskriminering. År 1928 vann kvinnor lika rösträtt som män. I Indien infördes lika rösträtt som manskategorin först 1947 när Indien blev självständigt.

Sophia och äldre systern Bamba förblev varandras stöd; medan brodern Freddie, som inte delade Sophia och Bambas kritiska livsinställning, gick med i Primrose League, en djupt konservativ förening som totalt motsatt systrarnas politiska åsikter svor att stötta det brittiska imperiet. Systern Catherine flyttade till sin guvernant och partner Lina Schaeffer i Tyskland, där de levde som secret lesbians i samboskap tills nazisterna kom till makten och Catherine 1938 tvingades fly till England.

Brodern Freddie dog, Sophias älskade hund Joe dog, och Sophia hamnade i ekonomiska trångmål. Under andra världskriget blev hon kär tant – åldersrik dam – i en familj som evakuerats i hennes hem i London. Sophia blev även gudmor åt sin hushållerskas dotter Dovrna (Sophias eget mellannamn). Sitt arv testamenterade hon till hundstallet Battersea Dog’s Home i det progressiva distriktet Battersea och till en stiftelse för sjuka hundar.

Om Sophia Duleep Singh har sagts att hon exporterade kampen för kvinnliga rättigheter till det land i världen som i befolkningsantal blev den största demokratin – Indien. I Who’s who (1934) uppgav Sophia Duleep Singh som sitt största intresse i livet: kvinnors avancemang, ”the advancement of women”.

• Anita Anand, Sophia Duleep Singh: Princess, suffragette, revolutionary, London: Bloomsbury Publ., 2015

Noter

1 “Today the whole country is laughing at them, and they have only a few people on their side. But undaunted, these women work on steadfast in their cause. They are bound to succeed and gain the franchise, for the simple reason that ‘deeds are better than words’”. Citerad i Ramachandra Guha, “How the suffragettes influenced Mahatma Gandhi”, Comprehensive Website on the life and works of Mahatma Gandhi, ursprungl. publicerad i Hindustan Times, 24/2 2018.

2 ”As women do not count, they refuse to be counted, and I have a conscientious objection to filling in this form.” Census protest of Sophia Duleep Singh, Hampton Court. British National archives. Katalog ref. RG 14/3561. Citerad i Anita Anand, Sophia, 2015.

Vidareläsning: Rozina Visram, Asians in Britain, 1600-1950, London: Pluto Press, 2002

© Arimneste Anima Museum # 29-30