Två romaner som inspirerat senare författares alster till den grad att de nästintill försvunnit ur romanhistorien. Berättelser så inflytelserika att inte många känner till dem. Studier i natur och känsloliv, skildringar under huden på stolta män, existentiella moraliska maskulinitetssagor. Den första mot bakgrund av ekologiska villkor och den andra med fokus på sociala rangeringar.
Uppvuxen med åtskillnadslagar och stamkonventioner och efter att ha avtjänat ett politiskt fängelsestraff söker sig huvudpersonen Makhaya i When Rain Clouds Gather, på svenska När regnmolnen hopas, till det låglänta grannlandet i norr. Trots att månaden är juni och köldvinter råder lyckas han som flykting korsa gränsen – och äntligen bli fri under himlavalvet! Men är det nya landet mindre fördomsfullt än det han lämnat?
I byn ger kvinnorna inte mycket för Makhayas vänliga uppsyn. Erfarenheten säger dem att mäns godhet i första hand handlar om att främja egna syften. Kvinnornas bemötande förargar Makhaya: Vad är deras misstro annat än ondska sprungen ur fattigdom och förtryck, en tragisk inskränkthet som imploderar den afrikanska kontinenten, mentaliteten hos förbittrade som vore han inget annat än sina könsorgan? Han som i barndomen revolterat mot stamregeln som gav honom mer värde än sin syster! Han som vägrat att gifta sig och skaffa barn i ett land med lagstadgade falska föreställningar om människors olika värde! Ska han nu, ohörd, inrangeras bland manschauvinisterna?
Männen sköter boskapen som betar bland de lågväxande träden och kvinnorna utför jordbruksarbetet från solens uppgång tills mörkret får himlen att lysa av stjärnor. Makhaya erbjuds sängplats hos Dinorego den solitäre, vänskap med Mma-Millipede den ålderstigna, och dito med Gilbert, en inflyttad brittisk socialist. Frustrationen och hämndlystnaden sjunker undan när han upptäcker att Gilbert i likhet med honom själv högaktar generositet och samarbete. Snart förenas de båda i kamp mot boskapsspekulatörer och andra aktörer ovilliga till förändring.
Främst ägnar de sig åt att övertyga byn om att hägna in boskapen och föda den på spannmål, att idka tobaksodling för avsalu och att äga i samfällighet. Med reformer kan byborna göra sig mindre utsatta för torkan, översvämningarna och svälten som följer av köttätandets ensidiga diet; boskapens idoga betande av markens växtlighet; markförstörelsen, hungern och felnäringen som drabbar de unga värst.
Men litet kan göras åt att det är molnen, blixtarna och det efterlängtade regnet som avgör, förstör eller förlöser människornas slit med djuren och jorden. Naturen, gräsarterna, gamarna, taggbuskarna, det vita gräsets förhållande till människornas och djurens behov att föda sig och överleva.
Även romanen Maru, en saga som skriven för att filmas, utgår från funderingar och känslor omfattade av två män. Maru, välsignad med direkt förbindelse mellan sina tankar och marken under fötterna, vet att han en dag och på grund av sin svartsjuka, kommer att vilja göra sig av med Moleka, rivalen. Tills dess föredrar han att verka utan att synas och att säkra sin makt genom att hantera och muta folket i byn.
I byn råder outtalade regler för status och livsvillkor. Barnens handgripligheter på skolgården synliggör en systematisk ringaktning som upprätthålls av barnens föräldrar och som fanns i världen ”till och med innan den vite mannen mötte för många som såg annorlunda ut och blev universellt ogillad för sin livsinställning”. En grupp på en kontinent ser ned på en annan grupp på en annan kontinent som ser ned på en tredje. En skammens nedåtriktade terapi: Hursomhelst är jag inte en sådan som de.
Flickan Margaret får utstå spottet och nypen och konservburkarna skramlande efter sig på skolrasten. Margaret som hittades bredvid sin döda mor av en missionärs fru som gav flickan sitt namn och uppfostrade henne till självklar likvärdighet – varje dörr går att öppna och rummen att fylla med egna bestämmelser! En dag kommer du att vara till nytta för ditt folk! ”Ty sanningen är att de som spottar på de föregivet underlägsna är jordens verkligt låga eftersom anständiga människor inte beter sig så.”
Med litteraturen som främsta umgänge odlar Margaret sitt sunda förnuft och sitt sinne för logik, förmågor som ger henne kontroll över det enda hon är garanterad att förfoga över: sina tankar och sin välvilja. Margarets höga betyg och adoptivmoderns kontakter ger henne arbete som lärare i byskolan. Dessvärre, och som förväntat, chockas och förvirras rektorn, kollegorna, eleverna, männen av Margarets samtidigheter. Margarets hud och röst och elegans, hennes blick, hennes närapå perfekta accent och hållning.
Rektorn, en dickensk Uriah Heep-figur, är snabb att värja sig mot nykomlingen. Om inte lärarinnans grupptillhörighet kan vändas mot henne så kan könstillhörigheten: Lärarinnan vägrar dölja att hon av födsel tillhör de lägsta bland folket i byn! Lärarinnan vägrar skyla över att hon hör till en skara som ingen normal vill se existera annat än som slavar och kuvade hundar! Hur ska inte elevernas föräldrar komma att reagera! Rektorn känner sig rättfärdigad att hitta (på) ett misstag möjligt att pådyvla nykomlingen.
Läraren Dikeledi däremot, dotter till en uppsatt man i byn och oförstående inför kniv-i-ryggen-politik, förtjusas av sin nya kollega. Ingenting med Margaret passar med något annat så vad mer av spännande egenskaper finns där att avtäcka? Själv skulle Dikeledi inte våga stå upp som Margaret när hon utan minsta skam låter proklamera sitt ursprung inför rektorn. Eller som Margaret våga visa adoptivmoderns teckning av den döda modern betitlad ”Hon ser ut som en gudinna”.
Men kanske undervärderar Dikeledi det egna kuraget? Och sin egen förståelse för vad pådyvlad skam kan innebära? ”Ingen förtryckare tror att han förtrycker. Han påstår alltid att han behandlar sina slavar väl. Han säger aldrig att det inte borde finnas några slavar.” Dikeledi går till faderns hus och betalar utan knussel två av faderns slavar reguljär månadslön mot att de, likaså utan knussel, klär sig väl, äter medelst etikett samt under tystnad och med högburet huvud stegar omkring i byn.
Margarets vänskap med ansedda kollegan Dikeledi och Margarets respektfulla behandling av sina medmänniskor säkrar föräldrarnas tillit – trots rektorns konspirationer. Men saker och ting kompliceras när Margaret träffar Dikeledis pojkvän Moleka och de båda faller för varandra. Och när dessutom Maru faller för Margaret.
Den drabbade Moleka, ivrig att göra intryck, bjuder in byns lägst aktade till fest under vilken han demonstrativt äter med samma gafflar och från samma tallrikar som gästerna. Byns reaktion låter inte vänta på sig, och talet hörs långväga: Molekas ödmjukhet är ytlig! Vore det inte för Margaret skulle Moleka ha tillbringat kvällen med sina många älskarinnor!
Endast rivalen Maru imponeras – och tar avstånd: Jag är inte som du, Moleka. Jag äger dem fortfarande som slavar. De sköter mina etthundratusen kor. De sover på marken. Vad händer när de får höra att de blir behandlade som jämlikar?
Ja, vad blir det av Molekas vision? Den som inspirerats av Margarets existens och hållning? Vad händer när dörrar slås upp och ingen – inte heller byns kor och getter – utgör slav åt någon annan? När de undertryckta nåtts av budskapet? När ilskan över sekel av tyranni och nedvärdering inte längre är möjlig att hålla tillbaka.
Bessie Heads författarskap rymmer bland annat även självbiografin A Question of Power från 1974, en samling kortprosa med fokus på afrikanska kvinnors erfarenheter betitlad The Collector of Treasures från 1977 och ett porträtt av en by med intervjuer och anteckningar om händelser från hundra år tillbaka i tiden: Serowe, Village of the Rain Wind publicerad 1981.
- Bessie Head, When Rain Clouds Gather, London: Gollancz, 1968
- Bessie Head, När regnmolnen hopas, översättning av Leif Dupré, Stockholm: Askild & Kärnekull, 1984
- Bessie Head, Maru, London: Gollancz, 1971
Bild: When Rain Clouds Gather & Maru, introduced by Helen Oyeyemi, London: Virago Press, 2010
© Arimneste Anima Museum # 15