Varför berättas de flesta kärleksromaner mot en fond av blåa himlar och gröna berg i fjärran? I Siti Rukiahs Kejatuhan dan Hati [The Fall and the Heart] tar berättelsen sin början i 1930-talets Java på en strand där de älskande njuter ebenholtsnätter fyllda av ett rött skimmer, röda drömmar och röda minnen som berättar om kärlekens färg – men även om det röda i blodiga mord eller under en blodig revolution, en rödaktighet som nu bleknat eller tonat bort.

Kejatuhan dan Hati [The Fall and the Heart], tidig roman på bahasa Indonesia om ungt personligt-politiskt uppror, berättad i första person, föregår Elena Ferrantes tematik om att vara ung och intellektuell och tillhöra kvinnokategorin. Samhällspolitikens och feminismens inverkan på en enskild människa i Indonesien mellan 1930 och 1950, slitningarna mellan gammalt och nytt, politiska ideologier och verklighet, ekonomisk självständighet och acceptans från familjen och släkten. Den unga Susi, av sin familj ansedd underlägsen systrarna Dini och Lina, accepterar vardagen utan att protestera. Det enda Susi menar sig lyckas med är att i tysthet lova sig själv saker. När mamman försvinner på resor med den mest gillade dottern, välkomnar Susi dem inte när de återvänder, utan betraktar dem på avstånd; ett hastigt leende och sedan tillbakadragenhet när systrarna hetsar i kapp över sötsakerna mamman införskaffat. Dottern med det mest traditionellt fördelaktiga utseendet blir hyllad, medan Susi och hennes andra syster Dini blir utskällda.

Varför kan du inte vara smal som din syster, förebrår modern systern Dini. Som ständigt korrigerad skäms Dini; förvisad till tunga kökssysslor upplever hon hemmet som ett smärre helvete, och vill inget hellre än att flytta därifrån. Men hur skulle en kvinna kunna klara sig själv, hon är ju alltid utsatt för fara från män, resonerar modern. Jag är ju varken mjuk eller vacker så då är det ingen fara! triumferar Dini. Susis lågmäldhet leder till att hon knappt får någon uppmärksamhet alls, istället för hämndlysten eller klagande blir hon retlig, tränger undan andra känslor, till och med de glädjefyllda, och gömmer dem i sitt inre. Enligt traditionen ska en dotter återbetala allt föräldrarna gjort för henne genom att gifta sig med en man med tillräcklig inkomst, en man vars känsloliv dottern kan ta i besittning och skaffa sig inflytande över. Ett prospekt Susi och Dini inser att de varken kan eller vill uppfylla.

Måste ett barn visa tacksamhet och återgälda med ett fördelaktigt giftermål? Ömheten mellan mor och barn borde vara en naturlag, menar Susi, inte föremål för överläggning. Kärlek är ett mysterium, ett mirakel, en känsla som skapar band bortom vars och ens kontroll. En förälder som bryr sig om sina barn ser kärleken till dem som obligatorisk, ja, som en del av den nödvändiga omsorgen om barnet. Modern, osedd utnyttjad resurs utan ersättning för arbetet i hemmet, har som sina döttrar fostrats till att bli ett objekt i äktenskapshandeln, och hyser därför liten förståelse för Susis inställning. Maktlös inför familjesituationen, i tron att allt blir bättre så småningom utan familjen, lovar Susi sig själv att göra allt för att inte gifta sig med någon hon inte älskar. Lina däremot äktar moderns favorit, en välbärgad ung man, och får ett äktenskap utan ömhet och tillgivenhet.

Året har blivit 1949, tiden för landets självständighetsrevolution, och familjen, grannarna och vännerna upplever ekonomisk stress: ingen har ordentligt med kläder och mat, och svartabörshandlare utnyttjar situationen. Familjen är inte politiskt engagerad: ”Varför utblotta oss i en revolution, om allt den gav var ett tillfälle för de få att utnyttja de många och berika sig på deras bekostnad?” Susi blir betryckt av att åse de outbildade människorna från landet och slummen gå med i det militära. Människor med trasiga kläder, lagade med gummi istället för med jute, klagade och skyllde på revolutionen och ville ha holländarna tillbaka. Människor svalt, medan systern Lina levde lyxliv med sin nya man. Susi, nu i tjugoårsåldern, lovar sig själv på nytt att hon ska välja den röda färgen: att älska framför att upptas av det materiella. Samtidigt har hon börjat tvivla på att tillgivenhet och ömhet skulle kunna leda till lycka och sanning.

Hon börjar tillbringa tid utanför hemmet och umgås med aktiva i Unga kvinnorörelsen; skaffar sig ett arbete som skribent och distanserar sig än mer från tanken på äktenskap reglerat av kristna präster och muslimska penghulu. Förhållanden borde grundas på kärlek, inget annat – varför tyckte folk i allmänhet att sådana tankar var besynnerliga eller oanständiga? Mänskligheten hade en utpräglad tendens att skapa regler, till och med när reglerna blev till bojor, den förminskade sig med alla sina vanhelgande påbud som förstör den sanna kärleken och tillgivenheten. Susi konfronterar sin mor med sitt beslut: Jag vill inte ha ett äktenskap utan känslor. Om du skäms över mig – då kan jag lika gärna lämna hemmet. Varför tror du att jag inte lät dig gå utanför huset? replikerar modern. Då skulle du ju gå med i sådana där organisationer! Ingen man vill gifta sig med en kvinna som engagerat sig i sådant (kvinnorörelsen)!

Bråk följs av bråk. För modern betyder ogifta döttrar oåterkallelig skam. Susi ifrågasätter sig själv och relationen till mamman, och drar sig till minnes hur hon, Dini och Lina måste servera manliga gäster och vara vänliga hur männen än betedde sig. Susi lämnar familjen och går med i Röda korset; klipper sitt hår; tar medvetet avstånd från alla som hon tror vill komma henne nära. Hon erövrar en ny stolthet och undantränger alla känslor; läser böcker om sociala rörelser och politisk historia; lämnar Röda korset för att arbeta som sköterska hos gerillan, eftersom kampen där är konkret och påtaglig. Susi upplever att hon misslyckats med ödmjukheten och ärligheten hon hållit så högt, och börjar leta efter en annan väg, till och med en som präglas av grymhet, hårdhet, blodspillan.

Hjärtat får ett hårt skal, allt för att skyla över tomheten och löftena hon ansamlat. Kriget utspelar sig nära gerillans läger, och den röda färgen får henne att vilja bli som de manliga rebellerna, kall och avvisande, men som kvinna får hon elaka kommentarer om att vara sorglig och onormal, en gammal ungmö utan framtid. Kärleksrelationer med könsroller och ekonomiska förhandlingar står i vägen så mycket att hon inte kan vara en hel person. Bland revolutionärerna råder ett passande styrkeideal: Tänk om en skulle bli mjuk och köpa något så onödigt som blommor till sin älskade! Susi är en tänkare som överväger: den universella kroppsfixeringen är ett hinder och felaktig eftersom ”kroppen vid födseln avgör inte själens form”. Men är hon för evigt fast i familjen och samhällets urtida känslor och minnen, antikverade ideal och gamla berättelser? Kan hon bli fri, välja fritt?

Med uppvaktaren kommunisten Luk, freedom fighter, defender of the people, börjar hon för första gången le på riktigt. Föräldrarna skulle dock aldrig acceptera Luk; det ska vara en man som är någon, en affärsman, en myndighetsperson med hög och stabil inkomst. Luk hyser istället uppfattningar betydligt mer angelägna än normerna de flesta människor håller sig med: Varför skulle en önska sig en dyr bil för att ta sig till marknaden när människor omkring en hungrar? Enligt Luk finns det osjälviskt folk med kompetens inom ekonomi, juridik, teknik som uppoffrar sig för gerillan, men de baktalas av dem som inte kan föreställa sig människor arbeta för andra än sig själv. Kärlek är inte bara för de rika, menar han, kommunism är mer än ett ekonomiskt system; det är en sorts religion. Det handlar om människor som inte vill ägna sitt liv åt att tillfredsställa individuella begär utan vill göra något åt den halvkoloniala regim bestående av plantageägare som med stöd av USA förtrycker folket.

Men kärlek ingår – det är inte en rättighet bara för förmodat vanliga människor. Alla människor är skapta för att älska. Luk och de andra gerillamännens dröm är en kommunistisk revolution – och enda sättet att realisera den är i deras ögon med krig. Susi blir mer och mer avståndstagande och bitter: Var de inte trötta på allt våld? Hon är utless på att lyssna på männens föreläsningar, och kvinnorna i gerillan är som männen, förhärdade. Hon börjar distansera sig från deras tal om strider, samtidigt blir hon än mer förälskad i Luk. När flera av hennes vänner kommer tillbaka till lägret lemlästade och döda står hon inte ut längre, en inre ambivalens uppstår och hon tar sin tillflykt till filosofer och konstnärer som undvikit kriget och politiken, propagandan och de politiska intrigerna.

Hon och Luk hamnar i dispyter om konstens roll i samhället; om konsten kanske främst ska befordra proletariatets kamp för jämlikt fördelad egendom? Vad bryr sig konstnärer i gemen om att folket hungrar? påpekar Luk. Konstnärer är upptagna med att leta efter skönheten i bergen, vilket är lika dumt som de tio kostymklädda forskarna som möts för att diskutera om en groda kan uppleva kärlek. Universalism av det slaget är inte till någon nytta för folket. Det är ingen mening i att förundras över mysterier och mirakler. Först och främst gäller att bry sig om de miljoner människor som måste försvaras.

Delar folket verkligen din tro och dina ideal? invänder Susi. Varför tar du inte hand om dig själv, du är ju en av dem som du säger måste försvaras? Försöker du inte bara få med dig folk i en slags antikverad heroism så att de kan dela ditt lidande med dig? Hon orkar inte höra mer om folket som behöver deras talan: antingen kan vi underkasta oss den starkaste gruppen, eller så kan vi kräva att all makt i politik och militär och regering och polisen avskaffas. Susi får en vän som vill göra humanitarianismens tro, hopp och kärlek till sitt mål – och i förlängningen nå sanningen. Hon börjar läsa poesi och skönlitteratur som talar om det allmänmänskliga, erfarenheter och upplevelser, snarare än politik: Tolstoj, Tagore, Huxley, religiöst grundade förhållningssätt som kan ändra det ekonomiska systemet.

De älskar varandra, men skiljer sig åt existentiellt och politiskt. Luk talar för att gifta sig, Susi talar emot: att gifta sig är att bli värderad som man värderar biffkött. Efter långa diskussioner går Luk med på att göra som hon vill, även om det går emot hans principer. Som en av de mest tongivande ledarna kommer Luk att bli dömd till fängelsestraff. Susi finner samhällets lagar obetvingliga och humanitarianismen otillräcklig: Luk har blivit en flykting, och det blir ogörligt att fortsätta tillsammans. Luk är övertygad om kampen och vill fortsätta hjälpa vanliga människor att stå upp mot dem som utnyttjar dem, medan Susi menar att den sorts politik Luk för, inte har någon utsikt att nå målet. Luk: Om vi inte segrar idag kan vi ändå segra i framtiden. Susi: Min strävan är densamma som din – men utan våld och blod.

Susi återvänder till Röda Korsets läkarstation, men inser att inget annat alternativ ges än att ta sin tillflykt till hemmet, fast hon där känner sig som en robot utan känslor, tvungen att ljuga och låtsas. Organisationer som New women (efter 1945 Women of the struggle) besöker henne och menar att hon måste skaffa sig ett arbete, men Susi underkänner dem: de pratar bara ytligt, de är långt ifrån revolutionskvinnorna och deras intellekt. Hon skäms över att hon önskar att holländarna ska komma och ”ta över detta kaotiska och konstant revolterande land” så att gerillamannen Luk, hennes älskade, tillika far till barnet hon i hemlighet bär på, kan bli fri från de nya republikanska generalerna.

Men även sedan den politiska situationen förändrats blir Luk inte fri, och han beslutar att fly upp i bergen med ett nytt gerillaband. Susi liknar sin tillvaro vid ett naket träd i torr jord: Hon hatar revolutionärerna, hon hatar holländarna, hon hatar allt; hon hjälper revolutionärerna men blir sviken; pengarna och medicinen går inte dit de sagt; hon tar avstånd från alla politiska läger, stänger sin dörr och sedan sitt hjärta. Familjen blir felaktigt kallad anti-nationalistisk, och Susi upplever sig tvungen att gifta sig med en man som föräldrarna anser vara ett bra parti, och som älskar henne, men som hon inte älskar tillbaka.

Maken är ett skydd mot den annalkande katastrofen, samtidigt är Susi livrädd att han ska genomskåda henne och driva henne och det kommande barnet ut ur huset. Hon känner sig som en förrädare, och lider av att tänka på omgivningens dömande blickar som väntar om hon inte lyckas dölja sanningen om barnet, skapad under en röd måne. Färgen röd förblir hennes dröm, löftena hon gav sig själv, löftena hon upplever att hon svek. När barnet är fött vänjer hon barnet medvetet vid den röda färgen i form av röda leksaker och röda kläder.

•  S. [Siti] Rukiah, Kejatuhan dan Hati, Pustaka Rakjat NV, 1950; “An Affair of the Heart” i Reflections on Rebellion: Stories from the Indonesian Upheavals of 1948 and 1965, William Frederick red., Ohio University Center for International Studies Southeast Asia Program: Athens, Ohio, 1983], The Fall and the Heart, översättning till engelska språket av John H. McGlynn, Modern Library of Indonesia Series, Jakarta: Lontar Foundation, 2010

In English

© Arimneste Anima Museum #10