Finns det principer som är heliga? Kan principer vägas mot omständigheterna? Alternativt kombineras med avvärjande praktik? I ett förord berättar författaren Dalton Trumbo om hur han under andra världskriget avstod från att låta trycka om sin klassiska antikrigsroman Johnny Got His Gun från 1939 (Johnny var en ung soldat, översättning Kerstin Gustafsson 1987; skriven 1938). Beslutet fattades efter att en nazist skickat ett beundrarbrev som visade att bokens budskap riskerade bli utnyttjat i amerikanska nazisters propaganda för fred och pacifism.

Nazister som fredsmäklare och snälla fredsvänner? Det är inte bilden de flesta har av nazisterna, men det var så de ville framställa sig både i Europa och i USA. Nationer och personer och minoriteter som vägrade gå med på diktaten var enligt propagandan emot freden och utmålades som skyldiga till invasionerna och förföljelserna. En i sanning infamt orimlig politisk logik: Går ni inte med på att vi invaderar er, tvingas vi invadera er. Går ni inte med på att vi fördriver och dödar er, tvingas vi döda er. Allt är ert eget fel, vi ville bara bevara ”freden”. I USA kunde nazister ses demonstrera på New Yorks gator med pacifistiska slagord stulna från fredsrörelsen.

Ja, ett passivt USA hade förstås spelat Hitler i händerna. Något Dalton Trumbo i konstens och politikens namn inte ville bidra till. Tidens raster förändrade hans bok och de politiska krafterna kunde missbruka den nya läsningen. Så blev tillfällig självcensur den bästsäljande fredsappellens öde. Trumbo såg till omvärldsfakta för att inte bli en nyttig idiot åt nazismen. Ett drygt decennium efter andra världskrigets slut förhöll sig saken annorlunda – och romanen gavs ut igen (1959 och 1970).

När Dalton Trumbo blev varse tillståndet för sin roman hade han som vänsterman redan genomskådat nazisterna och deras falska tal om fred. Men inte alla var så politiskt insatta, bildade och uppdaterade. Det fanns de som blev lurade – eller lät sig luras. Närapå vem som helst kan bli lurad av bedrägliga aktörer. Idag, med starka högerkrafter i omlopp, utrustade med nya strategier för gamla och dolda agendor, är det något att hålla i minnet. Allt är inte vad det synes vara, och det som synes vara, kan verkligen förhålla sig så.

Varpå vilande debattböcker får förnyad aktualitet. I Denying the Holocaust (1993) visar den amerikanska historikern Deborah E. Lipstadt, nyligen på Sverigebesök med  Antisemitism Here and Now (2019), hur högerextrema agerat sedan andra världskriget för att framhålla nazismen som rumsren och tänkbar.

Lipstadt upptäcker en ombytlig taktik. Först sökte de urskulda den nazityska politiken och Förintelsen, när försöket misslyckades, började de istället förneka. Intressant nog finner hon även att dessa högerextremister som regel omfattade antifeminism med det uttalade kvinnoföraktet som central ingrediens.

För sin kritiska och vasst skrivna bok stämdes Lipstadt i Storbritannien av förnekaren och historikern David Irving – en rättegång hon vann och har skildrat i boken History on Trial (2006), filmatiserad av Mick Jackson med titeln Denial (2016).

Utöver det djupt kränkande mot offren är förnekandet av Förintelsen en märklig företeelse i sig. Hur kan en motsäga något så omvittnat och beforskat? Hur kan en vilja avslöja sig faktaresistent bortom allt förnuft? Tyvärr vet de vad de gör, menar Lipstadt. Genom att upprepa lögner om och om igen lyckas de så frö av tvivel. På så vis uppnår de förvirring samtidigt som de skapar nyfikenhet och kan uppfattas som att de befinner sig på ”andra sidan i debatten”.

Mindre insatta i seriös forskning och kunskap – allmänhet, journalister, politiker – riskerar enligt Lipstadt att bli förda bakom ljuset av dessa yttrandefrihetsmissbrukare i välskräddade kostymer och märkesblusar. I kanadensiska dokumentären Ondskans åklagare – mannen som fällde nazisterna av Barry Avrich (Prosecuting evil 2018) berättar Ben Ferencz, överåklagaren i rättegångarna mot Einsatzgruppen, om en nazistofficers humanitära fasad. Det är en kort sekvens som ställer den nazistiska kamouflagetaktiken i blixtbelysning. Officerens hövliga sätt gjorde det möjligt att bedra än mer effektivt. Se här, vi vill er bara väl, vi vill den totala freden.

Det vill säga freden under stöveln. Fascismens och nazismens modus operandi. Den totala lögnen, den fullständiga oanständigheten. Nazisterna kallade förstaden till Auschwitz, Theresienstadt, för ”staden Hitler gav till judarna”. Rent och snyggt och perfekt, inget anstötligt vid ridån, inget synligt intill stängslet. En kuliss som dolde en motsatt verklighet. När det var försent uppenbarades sanningen. Leendet och friden var en grimas. Och välvilligheten och hjälpsamheten första steget på vägen till utnyttjande och dödande.

Om denna bedrägerimetod har vittnats mångtaligt. Så vad händer om insmygandet av avskyvärda ideologier och praktiker sker i ett senare läge, när de uppfattas som givet orimliga och för alltid förbrukade? En situation Lucía Punezo skildrar i spelfilmen Den tyske läkaren (The German Doctor 2013), baserad på en verklig händelse i Argentina under 1960-talet. Filmen tar sin början i det som utgör vardagskittet mellan människor – tilliten, empatin och förnuftet – och visar hur dessa grundpelare kan exploateras för att förvilla och bryta sönder.

I den nazistiska och fascistiska obstruktionen undermineras förtroendet för de närmaste och att tillhöra kvinnokategorin innebär att betraktas som det mest åtråvärda objektet. Och därmed bli utsatt för existentiell fasa. Finns det överhuvudtaget någon jag kan lita på? Kan något alls tas för givet? Med den ordinära tilliten raserad, utlämnas var och en till moralisk och politisk misstänksamhet, tvivel och förvirring.

Vad är då den praktiska lärdomen? Hur kan fascistoida krafter bemötas och bekämpas – med bibehållen medmänsklighet? Det hållbara svaret är att undervisning i demokratiska värderingar och historia måste ske kontinuerligt och börja tidigt i livet. För den allmänna debatten gäller enligt Deborah E. Lipstadt att inte debattera med förnekare av fakta, särskilt inte Förintelseförnekare, eftersom att synas på samma arena får dem att framstå som legitima motståndare och bidrar till att sprida deras budskap.

Deborah E. Lipstadts rekommendation lyder: förbjud inte deras tal, låt dem yttra sig, motsäg dem. Men medverka inte till att de får en plattform. Ge dem inte mark, legitimera dem inte som giltig motpart. Att medverka i en panel är ett sorts förtroendeuppdrag, därför är inte yttrandefrihet för alla detsamma som en plats i panelen. Lipstadts lösning kombinerar självförsvar, utifrån historiska och nutida fakta och erfarenheter, med hyllandet av grundläggande demokratiska och medmänskliga principer. Ett råd avpassat för vår tid.

• Dalton Trumbo, Johnny Got His Gun, New York: Bantam, 1989
• Dalton Trumbo, Johnny var en ung soldat, övers. Kerstin Gustafsson, Stockholm: Prisma, 1987
• Deborah E. Lipstadt, Denying the Holocaust, the Growing Assault on Truth and Memory (1993), Penguin, 2006

© Arimneste Anima Museum #7