Anno 2008

Enligt konstnären Jan Håfström (DN chatt 1/10–08) är det vi kallar för konst ”ett obegripligt möte mellan ett material och en idé”. Håfström gör även en värdering: ”I ett bra konstverk är materialet alltid närvarande, som ett faktum. Men på samma gång existerar det inte. Det är helt uppslukat av idén. Detta skifte mellan det andliga och det fysiska är en del av att betrakta ett konstverk.”

En banal eller genial definition av konstbegreppet? Hur som helst ska jag använda definitionen; först för att säga att i denna mening av ett ”bra konstverk” är denna utställning en bra utställning, kanske till och med en lysande sådan. Därefter vill jag säga att i denna betydelse av bra konst är denna utställning problematisk. Det problematiska är samtidigt det som jag uppfattar att Lisa Strömbäcks utställning vill belysa: relationen mellan subjektet och objektet (konstnären och hennes material), och ögonblicket när den ena av två subjekt förvandlas till objekt (ögonblicket då den andra blir till ting).

Konstnären arbetar med ett material. Vilket material? Det finns en skillnad mellan fysiska objekt; ting å ena sidan, varelser å den andra. Vad är en varelse som kallas ”djur”? Vad händer när varelser som kallas ’djur’ utgör konstnärligt material? Varelsens medvetandegrad, alltså dess förmåga att känna lust och olust, dess förmågor som kvalificerar den för moralisk status, sätts på spel. Varelsen riskerar att bli till ett ting; måste inte bli ett ting, men kan bli ett ting. Ett ting är något som inte kan känna, ett det som inte har några intressen av hur det blir behandlat. Det spelar ingen roll för en klimp lera eller en palett med oljefärger om jag sparkar till klimpen eller paletten. Det finns ingen där som kan lida av behandlingen. Detta är en skillnad inom kategorin ”material” som sällan diskuteras i konstsammanhang trots att användningen av varelser som konstnärligt material pågår. Tänk Damien Hirst, Nathalia Edenmont, Guillermo Vargas, Marco Evaristti med flera.

I Lisa Strömbäcks New Friends utgör materialet inte lera eller oljefärger utan film och kamera. Samt det vi är här för att tala om: levande varelser. Materialet är ett faktum, något naturgivet. För att använda Håfström: Det finns, samtidigt existerar det inte, det blir uppslukat av idén. I verket The First Command umgås två varelser. Umgänget går ut på att hundvarelsen på människovarelsens anmodan gång på gång ska titta in i människovarelsens ögon och möta blicken; något som uppenbarligen är obehagligt för hundvarelsen. (I sammanhanget kan nämnas att på förskolor/dagis är att tvingas titta in i pedagogens ögon en inte ovanlig bestraffning, så ock på vissa hundträningskurser.) Varelsen i kategorin människa söker envist påtvinga hundvarelsen ett obehag medan hundvarelsen söker undkomma obehaget. Hundvarelsen lider eller ängslas (gnäller, cirklar runt), människan ängslas eller njuter (lägg märke till de upphetsade tårna).

Någon som minns barndomens smått pseudo-sadistiska lekar med de som var mindre/yngre? Någon som minns hur det var att vara den mindre/yngre som blev lurad av de äldre? Hur det var att vara den den som såg på; och den som ledde? Och ögonblicket då tilliten kollapsade? När den mindre förvandlades från beundrande subjekt till inombords rodnande objekt: ’Jag trodde de ville vara med mig nästan som en av dem, men allt de ville mig var att ha mig som en leksak.’ Varför går det alldeles utmärkt att göra en sådan analogi? Mellan mänsklig erfarenhet av människor och en mänsklig tolkning av en interaktion mellan hundvarelse och människovarelse?

Varelser som sociala däggdjur, hundar eller människor, har i det närmaste identiska centrala nervsystem. Vilket är orsaken till att den psykologiska forskningen har använt och använder hundvarelser för att stipulera psykologiska modeller och teorier vilka sedan överförs på människor. Relevansen av dessa vetenskapliga försök och utnyttjanden av andra djur kan förstås diskuteras, men det innebär ändå att vi kan sägas ha på fötterna när vi inför The First Command känner med hunden som blir förvirrad, ett kort ögonblick tittar in i kameran, lider och blir till ting. Uppslukad som kännande varelse. Dess existens som subjekt i en relation till ett annat subjekt har fuckats upp, för att uttrycka sig samtida. Vi har betraktat ett skifte. från andlig sinnlig varelse med ett upplevande vara i världen, till ett fysiskt objekt, ett material för en idé. Kan liknande belysande konst skapas utan att det verkliga materialet, den levande hunden, exploateras? Kan konst undersöka exploatering utan att exploatera?

Jag tror det. Jag önskar i varje fall att konsten, liksom för övrigt forskningen, antar en sådan utmaning. Att konsten ser sig som ett etiskt ansvarigt subjekt i relation till andra kännande varelser. Och söker komplicera och försvåra för sig själv – också i förhållande till skaparprocessen, metoden och materialet.

I In Memory of All Those Who Work Without Ever Getting a Reward litar hundvarelsen på att kommunikationen fungerar som vanligt. Men i det ögonblick den förstår att avtalet – om du gör så, gör jag så, så är båda nöjda – har brutits, då går den därifrån med avsmak för den förnedrande leken (och för korven). Och bevisar på samma gång att den är mer än ett knippe instinkter. Måste man vara hundvarelse för att förstå en sådan upplevelse? Jag tror inte det. Jag tror att det går att överföra leken, som jag nyss gjorde i barndomsexemplet, till människovarelser och att vi får samma spektra av villkor, upplevelser och reaktioner. Umgänget/interaktionen i de båda nämnda verken var, som jag ser det, ett möte mellan den som luras, och den som blir lurad och inte kan göra så mycket åt det. Det var ett möte mellan den som riskerar att förbruka, och den som förstår och gör motstånd genom att lämna scenen.

Vad kallar vi det som blev naggat i kanten, och som om handlingen upprepas, riskerar att förbrukas och ätas upp? ”Vänskap är” enligt Francesco Alberoni i sin klassiker Vänskap, ”en rörelse där man först skapar överlägsenhet och sedan avstår från att vara överlägsen. Det är därför vänskap ofta är en avvärjd antagonism. Vänskap är således ett möte mellan två personer som beslutar sig för att stå på samma plan, som erkänner varandra som suveräna, utan att längre fråga sig vem som är överlägsen och vem som är underlägsen. Det är en utjämnande handling” (s 50). Låt oss säga att människovarelsen, i verket In Memory, efter en stund meddelar hundvarelsen att det är ok att ta korven. Då utspelar sig ett sådant utjämnande ögonblick. Ett ögonblick som stärker tilliten och avtalet, och förnyar vänskapen.

Antropologen och psykologen Barbara Smuts talar i boken Djurens liv om ”personer” – oberoende av om vi kan tillskriva dem mänskliga egenskaper eller ej, och kallar det för intersubjektivitetens diktat: ”Om de relaterar till oss som individer och vi relaterar till dem som individer, är det möjligt för oss att ha en personlig relation. Om endera parten misslyckas med att ta den andres sociala subjektivitet i beaktande, är en sådan relation utesluten. Tillit definierar inte vänskap av sig självt även om det är en viktig beståndsdel. Vänskap kräver någon grad av ömsesidighet, lite ge-och-ta.” (s 114) Men är inte sådant tal om vänskap med hundpersoner, självbedrägeri? Hyckleri? Hör jag Strömbeck säga genom sina verk. Kan herrearten människan vara annat än låtsasvän med slavarten hund? Hundpersoner i människopersoners samhällen är ju trots allt och generellt sett ett slags slavpopulationer. Kolonisatören människan har splittrat upp de koloniserade, kontrollerar deras reproduktion, säljer deras ungar. Möjligen är detta etiskt orätt – men är något annat möjligt? Är inte det människor kallar ’hundar’ bara kosmetik? Leksaker för sällskaps skull därför att innanför den bedjande/godmodiga masken på Hunden – lurar vargens klichéer?

Så som vi talar om att människors kön, dikotomin kvinna/man, är något vi lär oss av miljön och kulturen att ’göra’ så kan vi tala om att hundar lär sig av människor att göra ’hund’, att vara såsom människor i deras omgivning förväntar sig. Liksom andra förslavade/domesticerade djur har ’hundar’ fått en biologisk kategoritillhörighet (canis lupus familiaris) och en socialt konstruerad förväntan på beteende, vad en skulle kunna kalla artus (i analogi med genus). Tydligast har denna sociala tillblivning illustrerats av forskare i experiment (återgett i Time 22/3 1993) där katter blev uppfostrade som hundar och hundar blev uppfostrade som katter. Och ja, de blev som de blev behandlade. Hunden blev ’katt’ och katten blev ’hund’.

Utöver det faktum att människor själva formar både beteendet och bilden av hundar hos människor har relationen slav – herre länge dolt att också hundar i frihet är kulturvarelser. Hundflockar beter sig skiljaktigt beroende på miljön. När vi talar om hundar i frihet måste vi därför avgöra om vi talar om utstötta hundflockar i Sofia i Bulgarien, som här i utställningen, om hundarna i den kinesiska byn Que i Yang Fudongs verk East of Que Village (som kan ses på Bonniers konsthall till 21/12) eller om fria familjehundar i Indien eller vildhundar i Australien etcetera. Och vidare, om vi talar om hundar som lever resursrikt eller hundar som lever under ständiga hot och brist på mat? Vilken dynamik som har utvecklats i samklang eller i strid med miljön i dessa hundkulturer? Och om det kanske är så, som upptäckts i senare tids vargforskning, att kulturerna kan skilja sig åt: harmoni karakteriserar en flock, tyranni en annan, cirkulation en tredje, och rigid ansvarsfördelning en fjärde?

Hur kan vi förstå förhållandena för hundarna i verket Hierarchy? Liknar det någon historisk situation som människor kan känna igen sig i? Skulle hundarna ha agerat annorlunda om de, sedan de var små, alltid serverats detta köttberg? Ett är säkert: resursbrist eller plötsligt överflöd tar fram det futtiga i oss sociala däggdjur: Mitt och ditt, kom inte hit! Vad verket Hierarchy inte kan berätta, är hur hundar ’egentligen’ är. Precis som bilder av utblottade människor, eller mänskliga krigsscener, inte visar människans natur mer än andra, mer positiva bilder, så visar filmen inte hundars ’natur’ mer än andra mer idylliska bilder. Våldsamma bilder visar vad som har kunnat ske, men det visar bara en bild och det visar inte vad som är möjligt, samtidigt eller i framtiden. Eftersom sådana berättelser skulle kräva oändliga mängder film och färg.

En ägd hund är en hund som på ett ögonblick kan bli till dött ting genom att avyttras, avlivas, avrättas. Alltså borde inte vänskap kunna uppstå. Ändå vet vi att vänskap är möjlig. Att den skapas. Subjekt erkänner subjekt och söker utjämnande avtal, i enskilda relationer mellan individer från dessa olika sociala däggdjursarter. Sådan vänskap kräver frihet, frivillighet, valmöjlighet. Och den kräver, med Alberonis ord, att ”vänskapen tillåter att den ene ger sig av” (s 86). Strömbecks utställning visar på denna möjlighet, på utjämnande subjektskap bredvid subjektskap. Men framförallt visar den hur skör denna vänskap är. Hur denna väv av tillitsfulla handlingar – vänskapens ekosystem – genom de handlingar som vi delges, kan vara på väg att kollapsa.

Verken kan på så sätt även ses som emblematiska för hur människan leker med och bryter avtalet med andra djur och natur; när människan (som i år) överförbrukar jordens resurser med uppemot fyrtio procent; och hur människor använder hundar i en terapiprocess som förtränger det avlivande av djur som ingår i överförbrukningen (livsmedelsindustrins femtio miljarder djur per år globalt1 samt reduceringen av vilda djur i mångfald till nära hälften mellan 1970–2000, källa WWF).

Konsten att umgås, människa eller annan levande varelse, är en tung sak. Vänskap som riskerar att ätas upp är en tung sak; förbrukad tillit är en tung sak. Vännen som togs för given kan vara på väg ut. Vår del av ett nytt avtal kunde vara att öppna dörren och låta vännen gå – för att förhoppningsvis se den komma tillbaka.

Föredrag 11 oktober 2008 Uppsala Konstmuseum

Tidigare publicerad som essä i samlingen När kultur blir natur (2013) s 285

Bild: In Memory of All Those Who Work Without Ever Getting a Reward, Lisa Strömbäck, New Friends, Uppsala Konstmuseum 2008

Francesco Alberoni, Vänskap, övers. Barbro Andersson, Göteborg: Korpen, 1984

J.M Coetzee, Djurens liv, Marjorie Garber, Peter Singer, Wendy Doniger, Barbara Smuts, utgiven och introducerad av Amy Gutmann, övers. Lisa Gålmark, Nora. Nya Doxa, 2001

© Arimneste Anima Museum #7