Vilket är Skärgårdshavets exakta medeldjup?

R vill jag inte berätta saker för, jag vill lyssna. Särskilt vill jag höra R tala om Rosala-Hitis öar och oskygga apollofjärilar med vingbredd som en hel handflata. De kom när jag ropade på dem! säger R. Larverna är svarta med orangea prickar; som fjärilar blir vingarna vitgrå med svarta och röda fläckar. Vi sitter på marken på rastgården och plockar i gruset med tårna som vi fritagit ur våra sandaler. Det gäller att samla de lenaste, mörkaste och ljusaste mest annorlunda mönstrade, rödaste stenarna. Så ser hällarna ut, just denna röda färg på graniten är det!

Snart måste R få komma hem till mig. R ska stå på verandan där sjökortet hänger inramat och se ut över det gigantiska vardagsrumsgolvet där slipmaskiner har brummat i en vecka över långa mörka plankor som sedan betsats. Golvet lyser som vatten i solljus, tonen i de slipade bräderna är varken grön eller blågrå utan vagt rosa. När solstrimmorna från verandafönstren faller in över golvet kommer vi att vilja simma på det.

R måste se! R som talar med långa i:in och a:n, och är mer exakt än någon jag känner. R som inte vill höra att havet är djupt utan att fastställa om det handlar om flera hundra meter, som i Medelhavet? Eller bara cirka femtiofem meter, som i Östersjön och Bottniska viken och Bottenhavet? Om jag syftar på medeldjupet eller djupaste punkten?

Så säger jag inget om förra sommarens överfart från ytterskärgården över Ålands hav till arkipelagen med tusentals holmar och kobbar. Vädret var enklast tänkbara med en fem sekundmeters vind från sydväst. Jag, som andra somrar legat sjösjuk i kajutan, sträckte ut på däck i fören. Jag frös inte ens, solstrålarna studsade över de långa vågorna. Pappa lät mig fatta pinn och segla; ömsom beklagade han sig över hur svårt det skulle bli att undvika grynnorna; ömsom jublade han över de undersköna röda och kala klipporna som väntade. Pappa sade att han kunde sikta botten fast det var hav, djupare än så var det inte. När vi nått en bit in, kastade vi ankar och dök från båtens akter. Vattnet var saltare än i svenska skärgården.

Sex grader, säger R. Salthalten är sex grader. I svenska skärgården är den två grader. R har inte läst mina tankar, det är mina som har vandrat. R har tagit upp en rödspräcklig sten, drar med tummen över den, rullar den mellan händerna, stoppar ner den i ytterfacket på skolväskan som ligger bredvid på marken. R kan komma hem till mig. Så att jag får visa sjökortet och R kan berätta och peka ut var Rosala och Hitis öar ligger.

På natten simmar vi, så djupt ned i havet att våra sträckta händer når bottensedimenten. Saltet i vattnet singlar under ytan. Sikten är god, ljuset strålar från atmosfären genom havet ner till havets golv. Vi har öppna ögon, är tunga men smidiga när vi likt sälar föser undan vattnets massa; labbarna möts, stöter mot och håller kvar. Djupet är exakt 23 meter.

Ingen av våra mammor är pjollrig. Men denna dag gör de gemensam sak när de ser oss stå bredvid varandra i gruset. Vi har varsin bukett i handen. Min är av tunna violer, R:s av knoppig mörklila syren och vi har precis lirkat oss bort från sångkör och lärare och avslutning. Jag har ju en sak jag ska fråga.

R:s mamma i kjol och jumper och hudfärgade syntetstrumpor med svarta ormstreck längs med bakbenen är först. Det skramlar till i strassen runt hennes hals och öron när hon tar tag i R:s arm för att stega iväg bort mot centrums rektangulära höghussiluett. Min mamma är inte lika bestämd, men också hon tar ett steg framåt för att fläta sina fingrar i mina och ta sikte i motsatt riktning.

Sen ska vi simma, Iiisa, gråsälssimma, ropar R. Hon har nog skruvat sin nacke åt vårt håll och bromsar säkert sin mammas fart genom att luta överkroppen bakåt. Jag vet inte, jag såg det inte, men jag svarade in i mammas skymmande op-mönstrade byxdräkt som strävade åt villabebyggelsen till, att ja, det gör vi.

Kortprosa tidigare publicerad i Tidningen Kulturen nr 5 juni 2008
© Arimneste Anima Museum # 5