Den som slår upp ordet ’fag’ på engelska kan få veta att ordet är en kränkande beteckning för folk som inte nödvändigtvis orienterar enligt strejtlinjen och att även om ordet har andra betydelser är det bäst att undvika att använda det. De andra betydelserna är att arbeta hårt och bli utarbetad, på engelska fagging out. En fag kan även vara en cigarett och i brittiska pojkskolor är fags de elever som förväntas passa upp på äldre elever högre upp i hierarkin. Fags är också titeln på en metodbok utgiven med stöd av Malmö fria kvinnouniversitet, släppt i samband med att scenkonstverket Läs mellan raderna kommatecken bitch dom förhåller sig typ, det är ok men Nä vissa saker är inte OK jävla liberal idéskit ställdes ut i sex föreställningar på Aliasteatern i Stockholm i oktober 2016.

Fags, ja. Använda ordet och riskera kränka sig själv eller någon annan? Inte använda ordet och gå miste om en konstnärlig frihet nödvändig för att kunna ifrågasätta? Svaren är förstås avhängiga en maktanalys: Vem talar med vem om vem i vilket syfte? Själva ordet fag rymmer flera av de frustrationer, friktioner och politiska skiljelinjer som projektet FAGS söker ljussätta: antingen är ingen fag eller så är alla fags. I teaterdelen Läs mellan raderna skapar Alejandra Goic Albornoz och Johanna Gustavsson ett revolutionärt scenrum, runt, ovanför och mellan två uppdelade bänkrader. Snabbt etableras pondus med personliga erfarenheter av samhällskulturens indelningar i olika status efter kön och sexualitet, inkomst och härkomst: resor mellan klasser, resor mellan skam och skuld. Vittnesmål men också gestaltade pendlingar mellan hat och solidaritet med andra människor i ett absurt socialt samhällssystem, särskilt med mödrar, utmattade och utkörda trippelarbetande mödrar, fagging out morsor.

FAGS är även ett galleri på Konsthall C i Stockholm där FAGS-gruppen anordnat kritiska kurser om normer. Allt för att bidra till att feministiska konstnärer som inte själva utsätts för rasism ska bli bättre allierade och för att konstrummet ska komma närmare verkligheten. I metodboken Fags, red. Zafire Vrba och Johanna Gustavsson, med vackra och unika handtryckta omslag av Maryam Fanni och Kao Seth, talar tretton historiska och nutida texter om att strida, bestrida och förändra samhället till det bättre, att skapa konst och att överleva. Tänkvärda rader från Nasim Aghili lyder, ”Jag ger feminismen en sista chans”, s 15: ”[Vi] måste prioritera utländska städerskors rättigheter, de som dränkts i RUT:s vatten, framför journalistens rätt att själv, utan sin mans inblandning, finansiera familjens resa till ett varmt exotiskt land varje vinter.”

FAGS-projektets folkbildande strävan är omedelbart sympatiskt. Frågan är om inte feministisk och annan aktivism väl mycket är inriktad på att utbilda kollegor och kamrater, folk som anses tänka fel, göra fel, kunna för lite eller kunna fel saker. Särskilt i relation till tomrummet av saknade ansatser för att bilda dem som (ännu) inte kan eller vet något alls, alla de jämlikhetsmässigt outbildade människor som kunde bli allierade om de blev mera schyst än kritiskt bemötta, en prioritering som i så fall skulle sammanfalla med målet för varje rörelse; att bli fler, att bli många, att bli olika-alla.

I ”Kolonial solidaritet”,  s 107 i den mycket läsvärda Fags-boken, formulerar Diana Mulinari en tänkvärd och bred analys att inrista i minnet. En allmänt tillgänglig metod för att sällskapa, bygga relationer och sociala rörelser som ökar möjligheten för var och en att vara fag samtidigt som en minskar risken att tröttas ut: ”Det är mycket möjligt att den latinamerikanska feminismens framgång till viss del kan förklaras med dess förmåga att utgå från oenighet som normaltillstånd och dess förmåga att ge sig tid att skapa gemensamma feministiska mål utifrån sin oenighet.”

© Arimneste Anima Museum #2