[Berättaren]

Ur tidssjoken fram, tjänare, knäböjare, förlorare.

Berättelser som tynande spår, bortsköljda.

Knappt synbara stigar, övervuxna.

Sandhögar, humuslager

stampade,

krattade

– borta.

Trodde ni – att det skulle sparas och bevaras?

Tunna kuvert av underordnade viskningar?

Läggas i ett minnesmoln, i en ask för eftervärlden?

Nåväl! Låt gå!

Låt oss vända dem, de tunna bladen.

[Canis lupus familiaris]

Jag kan läsa. Jag behöver inte läsa.

Jag tar det ur minnet.

Om de som lämnade matrester,

klappade träd,

begravde martineten.

Följde oss,

lät oss löpa,

undan krigen.

Avvikare, självgångare, bortvalda.

Tysta, tystade, upplösta,

icke upplösta.

Stegen, suckarna, pustarna, dokumenterade.

Dokumenterade av vem?

Ögonbrunnar, nosspeglar, hörselgångar.

Vädrade, registrerade, arkiverade, tröstade.

Vid fötterna, invid benet, i skogen,

vid kvarnhjulet,

på åkern.

Nedanför slafen, intill värken, såren,

under donen.

[Equus] hoven fram.

Jag ska säga vad jag såg. Vad jag upplevt.

Du som läste min födda, allt vildare,

upphängd på krokar

i syfte att bli slapp

och foglig.

Du lossade remmen, blåste liv

i mungiporna, näsborrarna.

Dina räddarhänder.

Inget gick oss förbi – förstås!

Men så de många tror och villfars.

Att vi inte ser.

Att vi inte hör, att vi inte minns.

Att där inte finns en slutlig rättvisa,

ingen utredning

till sist.

Fast våra hårmanar vibrerat toner i

millennier!

Noterat samveten, antecknat handlingar.

Förbrukade kroppar kommer vi att trava,

trava, bära till torget.

Nå – du kastades – orättfärdigt mot

dörren, slagen, släpad som vi.

Ingen gård hade tjänst för dig, min

läsare.

Så gick du ut i sjön

för att glupa det stora

rättvisevattnet.

Grönilande fläckar,

blanka gråådersblad,

värmestråk från svartvatten.

[Sus scrofa]

Tidpunkten är här, tillfället för mig

att tala genom tidrummet.

Här är min krypterade berättelse.

Jag, en Tamworth Two, mottog

budskapet, pulvriserade

pappersark upplöste min nos,

fyllde mitt vara:

”Vad de ville ha ut av en gris var all den

profit de kunde utvinna ur honom och

det var vad de ville ha ut av arbetaren,

och vad de ville ha ut av folket. Vad

grisen tyckte om saken och

vad han fick utstå, räknades inte,

likadant för arbetaren och

köttköparen. Detta var inkarnationen

av vettlös och oseende girighet:

Den stora slaktaren, kapitalismens

anda förvandlad till kött.”*

Texten ströks, maldes ned och jordades.

Men se! Det skulle de inte ha gjort!

Självfallet bökade jag, Självbefriare

Honhjältarhoudini, upp de små döda

larverna som fastnat i de tillplattade

trädtrådarna. I mitt tryne samlades

de, en uppmaning att kränga sig ut

och undan fordonsluckan, forcera

snåren, trampsimma floden, gnaga

nedåt barken, sörpla källvattnet,

smacka livet i den svarta jorden

innan torkan, cyklonen, skalven

tog oss.

[Equus, Canis lupus familiaris, Sus scrofa]

Vatten, färskt, i mängd, fastän vattnet

slösats bort.

Tuvor ilgröna, gömslen torra, fastän

allt blivit bart.

Leenden där det inte borde ha

funnits några.

Förtröstan där det inte borde ha

funnits någon.

[Berättaren]

Nog nu!

Kuverten öppnade, tullade.

Talat, läst och blivit lästa!

[Vulpini]

Å, nej – även jag ska säga mitt och

sätta punkt.

Inte heller jag ska lamentera över

sakernas tillstånd.

(Plasten, giftet, salthalten i brunnarna.)

I min stjärnbild lyser den

förkroppsligade

hågkomsten.

Mångatan, påminnelsen, överallt

densamma.

Spegeln i mitt öga

när jag betraktar de andra.

Jag talar för dem, vilka likt mig,

blickar avundsjukt på rådjuren

och människorna.

Vi som inte har något annat val

än att döda, för föda.

Också jag såg er, att ni har funnits,

att ni strävade, för att ni, till skillnad

från oss, ägde och insåg detta val.

Samla, fröa, vattna, plocka,

hushålla, värna,

lämna vidare.

Jag såg er. Utan skor, utan vapen.

Som vi.

Ni fann min kull och lät den vara.

Ni skallade när ni hörde

jägaren krigaren komma,

genom hudlagren.

29/10 2013

*Sinclair, U., The Jungle, 1905, fri övers.

© Arimneste Anima Museum #2

*Saknade. Källa.