Madison Square Garden 7 mars. Tjugotusen människor har samlats för att bevittna en informell domstol döma i fallet ”Civilisationen mot Hitlers Nazityskland”. Anklagelsepunkterna: brott mot konstitutionen, nedmonterad yttrandefrihet, berövade medborgerliga rättigheter, fysiska angrepp på minoriteter.
Inför arrangemanget hade den tyska ambassadören i USA bjudits in att representera försvaret; men istället för att svara vände sig naziregimen till de amerikanska myndigheterna och begärde att eventet skulle stoppas. USA:s utrikesminister Cordell Hull returnerade omgående att relationerna till den tidigare tyska regeringen varit goda, och att det var först nu, med den nya regeringen, som problemen uppstått. Om rapporterna som strömmade in om personliga skador upphörde, skulle också problemet upphöra.
Året var 1934. I Sverige talade få i så otvetydiga ordalag som den informella domstolen i Madison Square Garden. Men också här fanns tydliga motståndsröster. En grupp konstnärer, Albin Amelin, Vera Nilsson, Anne-Lise och Ulla Esmund, Sven X:et Erixson, Bror Hjorth, gestaltade i tidskriften Mänsklighet nazismens hot mot allt vad den moderna civilisationen tillkämpat sig av yttrandefrihet och frihet från tyranni. I första numret medverkade författaren Harry Martinson med dikten ”Livet och stöveln”. Olyckligtvis stötte tidskriften på hinder, nekades distribution och tvingades lägga ned. Någon kraftfullt formulerad kritisk medvetenhet tycktes inte vara möjlig i det offentliga samtalet i Sverige.
I USA däremot syntes sedan år tillbaka en hårt kämpande opposition både mot Hitlerismen i Europa och mot landets växande inhemska fascism och nazism. Nyligen släppta dokumentärfilmen Nazi Town (PBS 23 januari 2024) tecknar en upplysande bakgrund. Under 1920- och 30-talet bredde de fascistoida organisationerna ut sig och blev populära. År 1924 registrerade den vita överhöghetsgruppen KKK drygt fyra miljoner medlemmar. Nazistiska tysk-amerikansk-kristna föreningen German American Bund ordnade regelbundet indoktrinerande sommarläger för ungdomar i de norra delstaterna. Nationell radio sände prästen Charles Coughlins hetsiga förkunnelser med patriarkala och rasistiska, särskilt antisemitiska, budskap till fjorton miljoner lyssnare. Den så kallade vita rasens renhet måste skyddas – en idé som Coughlin och anhängarna menade passade väl in i det amerikanska idealet.
Rasism som en del av den amerikanska livsstilen? Dokumentären Nazi Town besvarar frågan genom att skildra hur rasåtskillnadslagar och rasdiskriminering, liksom gayförföljelser, antisemitism och kvinnodiskriminering, alls inte utgjorde olyckliga avvikelser från ett i övrigt demokratiskt samhälle, utan var en del av vardagslivet i familjen, skolan, utbildningsväsendet, på arbetsmarknaden, i offentliga miljöer och bostadskvarter. Det amerikanska inbördeskriget (1859-1861) hade förvisso inneburit slaveriets avskaffande, men apartheidstrukturen fortlevde – och den hade folkligt stöd. Till skillnad från i Europa före Hitlers makttillträde utgjorde diskriminering en betydande del av samhället, såväl legalt som via vanor och traditioner. Rasistiska ideologier befann sig inte, som en skulle kunna tro, i offentlighetens marginaler.
Sådan politik var tvärtom på frammarsch. Auktoritära och svaghetsföraktande idéer kunde framställas som förebildliga, och som ingående i politikens mittfåra. Djupt förborgade och fördomsfulla uppfattningar om rasåtskillnad, könsåtskillnad och heteronormativitet representerades av ett dussintal medlemmar i den amerikanska senaten och kongressen. Målet på längre sikt innebar att demokratiska processer och institutioner skulle ersättas av ett världsförbund med USA i ledningen – den idag återupplivade föreställningen om ”America first”.
En nyckelperson i denna politiska riktning hette Henry Ford, biltillverkare och en av uppfinnarna av löpande bandet-principen, idén om likriktad massproduktion, präglad av en förtingligande princip, som före Ford realiserats i Chicago i den industriella slakten av djur, och som senare kom att stå modell för socialpolitiken i Nazityskland. Den populäre Henry Ford satsade avsevärda summor på att distribuera antisemitisk propaganda och ge pengastöd direkt till Hitler och nazistpartiet i tron att de menade vad de sade om att upprätthålla världsfreden.
Ett viktigt inslag i de högerextrema strömningarna utgjordes av allmänt accepterade rön från så kallade rashygieniska studier. Omfattande och upprepade experiment på försvarslösa djur i fångenskap användes till att underbygga ideologier om vit överhöghet och rasism, idéer med historiska rötter i både genomförandet och försvaret av koloniala och imperialistiska projekt på andra kontinenter. År 1924 i USA klubbades en immigrationslag igenom som utifrån rashygienisk pseudovetenskap prioriterade vita från nordeuropeiska länder.
Utvecklingen i Europa gav medvind åt den antidemokratiska trenden i USA. När American Jewish Congress på bred front – liknande event hade uppförts i mindre skala 1933 – samlade landets minoritetsorganisationer till folkdomstol i Madison Square Garden 1934, utgjorde det kulmen på en politisk strid som pågått i USA i många år. En av de i vår tid bortglömda men i samtiden framträdande opinionsbildarna i denna strid var journalisten Dorothy Thompson, rösträttsförespråkare och första kvinnliga chef för New York Evening Post och Philadelphia Public Ledger i Wien och därefter Berlin.
På personlig inbjudan från Hitler 1931 porträtterade Dorothy Thompson Hitler, men som en ordinär person med brister och uppenbara svagheter, det vill säga långt från den bild av Den store räddaren som nazipropagandan spolade ut över Tyskland. Det föga smickrande porträttet, publicerat i Cosmopolitan Magazine, ifrågasatte Hitlerkulten och ledde tillsammans med ytterligare kritiska artiklar till att Dorothy Thompson på direkt order från Hitler utvisades ur landet 1934. Porträttet av Hitler som medelmåttig, och åt det karaktärssvaga hållet, vidgades till en längre essä tryckt i bokform, I saw Hitler (1932), som varnar för nazismen som påtagligt hot mot demokratin och världsfreden.
Efter att ha lämnat Berlin för uppdrag som korrespondent i Paris föreläste Dorothy Thompson i USA mot antisemitism och totalitarianism – och uppmanade särskilt journalister att värna yttrandefriheten och ge utrymme för debatt. År 1936 valdes Dorothy Thompson till ordförande för PEN America, och 1938 gav hon ut en bok om flyktingars situation och deras bidrag till välfärdssamhället. I New York Herald verkade Dorothy Thompson som antinazistisk kolumnist och hos NBC med ett eget radioprogram som lockade miljontals lyssnare. Time Magazine 12 juni 1939 porträtterade Dorothy Thompson på omslaget och utnämnde henne till ”den tveklöst mest inflytelserika kvinnan i USA” jämte Eleanor Roosevelt.
Maken och författaren Sinclair Lewis, första amerikan att tilldelas Nobelpriset i litteratur (1930), inspirerades av partnerns motståndsjournalistik och skrev 1935, drygt tio år före Orwell, It can’t happen here, en satirisk roman om hur totalitära idéer kan få fäste och leda till diktatur i ett land där det inte borde kunna hända.
Även om amerikanska medie- och förlagsredaktioner visade öppensinne i jämförelse med de europeiska, inklusive de svenska, kan Dorothy Thompsons antifascistiskt demokratiska gärning knappast sägas ha utgjort praxis. Flertalet tidningsredaktioner publicerade aningslösa reportage om Hitler och nazismen, exempelvis intervjuade en hyllad korrespondent för New York Times, i en stort uppslagen artikel i juli 1933, Hitler efter makttillträdet utan att ställa en enda besvärande fråga.
Dokumentären Nazi Town ger, indirekt, sammanhang åt protesträttegången i New York 1934. Med utgångspunkt i devisen ”We are not alone” lyckades arrangören American Jewish Congress kongenitalt formera de tjugoen vittnena och företrädarna för minoriteter, kvinnor, arbetare, judar, katoliker, gayfolk, akademiker, konstnärer, lärare och läkare, idrottare och författare, till en majoritet, en kör av starka och i övrigt skiljaktiga röster ur den amerikanska folkopinionen för kosmopolitism och ekumenik i kontrast mot Hitlers hat, likriktning och åsiktskontroll (”Gleischschaltung”).
Upplägget syftade till att skapa varaktig debatt om situationen i USA och Europa, samt till att få den amerikanska regeringen att konkret fördöma nazistregimen i Tyskland, företrädesvis medelst en kombination av handelssanktioner och solidariskt stöd åt de drabbade i landet. Från scenen i Madison Square Garden talade de tjugoen representanterna i sammanlagt fyra timmar om naziregimens undertryckande av medborgerliga rättigheter och demokratiska processer. De allra flesta i publiken var kvar till slutet när före detta hovrättsåklagaren i New York Samuel Seabury levererade sammanfattningen av anklagelsens olika punkter, senare publicerade i boken The Case of Civilization against Hitlerism.
Efter att ha överlagt förklarade domstolen, via prästen John Haynes Holmes, den stämda regimen som kriminell, ity den underminerat den tyska republiken, avskaffat konstitutionen, yttrandefriheten och pressfriheten, liksom den fria forskningen, undervisningen och konsten, ersatt lag och rätt med enväldets godtycke, och genom hotelser, bedrägerier, planer om utrotning, fysiska angrepp, stöld, tortyr och dödsstraff i praktiken förslavat hela folket. Inför ”mänsklighetens högsta domstol” befanns styret skyldigt till brott mot civilisationen.
Rättegången, universellt etisk, politisk, profetisk, utspelade sig för exakt nittio år sedan men ter sig likväl i många delar brännande aktuell i förhållande till flera länder i allas vår nutid.
Källoroch vidareläsning
Nazi Town, dokumentär, produktion, regi, manus Peter Yost, produktion Edna Alburquerque och Cameo George, Public Broadcasting Service (PBS), 2024
Foto, Anne Tavoletti, ”Post Card”, bordstablett
Sven-Harrys konstmuseum, utställningen Humanitet: Konstens kraft i svåra tider, 2022
Foto, Mänsklighet nr 1 och 2, redaktör Albin Amelin, Uppsala: Clartés förlag, 1934
Foto, ”Rashygien”, konstverk, Albin Amelin, 1935
Litteraturbanken, Harry Martinson, Livet och stöveln, Mänsklighet, nr 1 1934
Sinclair Lewis, It can’t happen here: a novel, Garden City, New York: Doubleday, 1935. På svenska: Sånt händer inte här: roman, översättning Hugo Hultenberg, Stockholm: Norstedt, 1936
Välbärgade, välekiperade damer i långa kjolar och tjusiga hattar i färd med att krossa fönster och kasta sten – så berättas gärna historien om den brittiska kampen för kvinnors rösträtt vid sekelskiftet 1900, när den omnämns på svenska. Slagord som ”deeds not words” – handling inte ord – från kampens storhetstid får bekräfta bilden av en rörelse som avstod från tal och debatt och istället satsade allt på handling.
Det är dock en begränsad, för att inte säga felaktig bild. Att tala och göra sig hörd – och då särskilt på platser där folk i kvinnokategorin inte ägde jämlikt tillträde, som på gator och torg och i juridiska och politiska församlingar – utgjorde i realiteten en mycket viktig rörelsestrategi.
Ett exempel på en konkret och symbolisk talaktion som utmanade kvinnors underordning utspelade sig två år efter att den radikala rösträttsföreningen Women’s Social and Political Union (WSPU) bildats 1903. Under ett partipolitiskt möte i Manchester, där Winston Churchill och kommande utrikesministern Sir Edward Grey deltog, reste sig textilarbetaren sedan tio års ålder tillika första kvinnliga medlem i textilarbetarfacket, Annie Kenney (1879-1953), och ställde frågan till männen på podiet; om de hade för avsikt att verka för att regeringen skulle införa rösträtt för kvinnor och mer specifikt kvinnliga arbetare?
Istället för att få svar på frågan blev Annie Kenney ignorerad, därefter med våld nedtystad, därpå utkastad och arresterad – och i valet mellan att bestraffas med böter eller sättas i fängelse valde hon det sistnämnda. Händelsen omskrevs i pressen av ögonvittnen som ett talande exempel på att kvinnor som sökte debatt blev behandlade som fredlösa och fråntogs sin röst.
Suffragetten Muriel Matters från Women’s Freedom League (WFL) åskådliggjorde villkoren ytterligare när hon, 28 oktober 1908, tillsammans med ett antal andra medlemmar i WFL kedjade fast sig vid metallgallren på den så kallade kvinnoläktaren (Ladies’ Gallery) i det engelska underhuset (House of Commons). Med en högt och ljudligt uttalad protest mot kvinnors utestängning blev Muriel Matters första kvinna någonsin att tala i brittiska parlamentet (att sitta fast i gallret betraktades juridiskt-tekniskt som att ha intagit talarstolen).
Något förbud för folk i kvinnokategorin att studera juridik fanns inte, men eftersom kvinnor var förnekade juridisk personstatus (Solicitors Act 1834), blev de som juridikstuderande utestängda från att ta examen och försörja sig i (advokat)yrket. Därmed var de även portade från att skaffa sig de meriter som avkrävdes en politisk aktör i parlamentet då underhuset till större delen bestod av jurister.
Samtidigt ansågs den sorts rättsmål som i hög grad berörde kvinnokategorin, det vill säga sexuella övergrepps-, kvinno- och barnmisshandelsmål, opassande för kvinnor att bevista varför kvinnor sällan tilläts närvara i domstolarna vare sig som vittnen eller åhörare.
Att rättssalen valdes ut som en lämplig plats för feministisk talaktivism bör därför inte förvåna. Att bli ställd inför skranket gav både möjlighet att framföra kvinnorättsliga budskap till den laguppehållande makten, åhörarna och presskåren – och att direkt motbevisa påståenden om kvinnors ”naturliga opasslighet” i offentliga rum, en sorts argument som florerade bland kvinnorörelsens motståndare.
Suffragetternas mest omsusade talare, fattigvårdsinspektören och WSPU-ledaren Emmeline Pankhurst (1828-1928), erkändes allmänt som en ytterst skicklig talare, inte minst i rättssalen. År 1912 försvarade hon suffragetter som stod inför rätta anklagade för vandalism efter att regeringen Asquith brutit löftet om att införa en förlikningslag med avseende på kvinnlig rösträtt (Conciliation Bill). Några år tidigare, 1908, korsförhörde hennes äldsta dotter jur. kand. Christabel Pankhurst finansministern Lloyd George och inrikesministern Herbert Gladstone i ett rättsmål som gav stor uppmärksamhet åt rörelsen.
Emmeline Pankhursts på sin tid berömda tal “Freedom or Death” 13 november 1913 i Hatford, Connecticut, USA finns bevarat och utgavs häromåret i samlingen Suffragette manifestos (Penguin Random House, 2020). Här åberopar Emmeline Pankhurst kvinnors rätt till uppror som en del av folkets rätt att resa sig mot tyranni, men till skillnad från mäns blodiga strider, utan någon avsikt att äventyra motståndarens säkerhet. Den sittande regeringen har, påpekar Emmeline Pankhurst, att välja på att införa rösträtt eller åse rösträttskämparna hungerstrejka till döds i fängelset. Inspiration till kampstrategin att inte skada motpartens liv och lem hämtades från Chartiströrelsen som på 1830-talet använt sig av egendomssabotage i kampen för egendomslösa mäns rösträtt.
En annan i samtiden berömd utövare av aktivistisk talekonst – med något avvikande synsätt i förhållande till kampstrategier – var Louise ”Lizzy” Lind af Hageby (1878-1963), uppväxt i Jönköping och Stockholm och skolad på Cheltenham Ladies’ College i Gloucestershire, England. Redan 1903 talade hon offentligt som vittne i en rättegång i London med anledning av sin och kollegan och livskamraten/partnern Leisa Schartaus avslöjande reportagebok Eye-witnesses (omdöpt till Shambles of science) om plågsamma djurförsök i utbildningen på ett av Londons universitet.
Lind af Hagebys karriär som offentlig talare och debattör nådde sin höjdpunkt i april 1913 i en sexton dagar lång rättegång med anledning av den senaste kampanjen mot djurförsök. Domaren prisade Lind af Hagebys sätt att tala och föra sig som försvarare i rättssalen och flera av de stora tidningarna menade att Lind af Hagebys vältalighet utgjorde bevis för att kvinnor borde accepteras i advokatyrket och att det var hög tid att införa den kvinnliga rösträtten.
Året därpå, i februari 1914, när delar av rösträttsrörelsen börjat använda sig av konstattacker och sabotage av allmänna transporter och postförsändelser som medel för att få regeringen att lyssna, höll Lind af Hageby en serie föredrag i Queen’s Hall i centrala London på temat kvinnorörelsens problem. Lokalen var väl vald, 1913 blev Queen’s Halls symfoniorkester den första i världen att anställa musiker ur kvinnokategorin, och det var här Emmeline Pankhursts WSPU höll sina veckovisa möten.
Nå, vad hade den i pressen omskrivna talaren, antidjurförsökaren, feministen och WFL-medlemmen Lind af Hageby att framföra om rörelsens problem och möjligheter? Lind af Hageby inledde med att be publiken föreställa sig en rättssal där Kvinnan stämt Mannen för brottet att hålla Kvinnan i fångenskap medelst påtvingade barnafödslar. Föreställ er vittnena, uppmanade hon, se framför er alla de kvinnor som motståndarna till kvinnorörelsen inte talar om, de arbetande kvinnorna på verkstadsgolvet, de ensamförsörjande kvinnorna på gatorna, de prostituerade kvinnorna och barnen. Föreställ er vad de har att säga om sin situation!
Kvinnor omtalades och behandlades som om de alla var lika och hade allt gemensamt, ja, som om kvinnor inte ägde skiljaktigheter eller hyste sinsemellan avvikande åsikter. Och det fastän kategorin kvinnor var lika varierad som kategorin män. Att på enkelt vis fösa ihop människor under samma etikett var i sanning befängt och förminskande. Lind af Hageby förutspådde att tidens sociala rörelser, präglade som de var av ”femininitet” i betydelsen social uthållighet och ståndaktighet, framgångsrikt skulle komma att omvandla landets styre i riktning mot ”androgynitet, humanitarianism och feminism”.
Så var det frågan om kampmetoder – och här blev resonemanget med ens kontroversiellt och frågan retorisk: Kan upptrappade aktioner få regeringen att agera i rösträttsfrågan? Nej, löd svaret, inte enkelt så. Kvinnor hade självfallet lika stor rätt som män att använda diverse metoder, men när tredje part drabbades, det vill säga allmänheten, var det som om Jane i ett gräl med John klappade till Charlie; det vill säga det var inte en strategi att rekommendera om syftet var att omvandla det mansdominerade samhället.
Lind af Hagebys kritiska syn på aktioner som drabbade allmänheten var i överenstämmelse med Charlotte Despards Women’s Freedom League (WFL) och dess val av strategi. WFL har länge åsidosatts i förmedlingen av suffragettrörelsens historia – och det fastän föreningen dominerade i medlemsantal, blev den mest långlivade i rörelsen, verksam till 1961, och särskilt samlade rörelsens ensamförsörjare, arbetare och fritänkare, konstnärer, skådespelare, författare, vegetarianer, homosexuella och icke-binära.
WFL lyfte fram de kvinnliga arbetarnas situation, betonade vikten av att bilda lokala grupper och att bruka demokratiska processer. Föreningen arrangerade talturnéer, skattevägran, vägran att registrera sig i folkräkningen (1911) och spektakulära aktioner som Muriel Matters och andra aktivisters talaktion i underhuset 1908, liksom att året därpå segla över London i en luftballong med mottot ”Votes for women” – det sistnämnda en aktion som för övrigt kan ses gestaltas av Alec Guinness i en kort sekvens i crossdressande spelfilmen Sju hertigar (1949).
Lind af Hagebys diplomatiskt framförda klander av viss militans låg förvisso i linje med WFL:s strategi – men stred samtidigt mot föreningens demokratiskt antagna policy om att inte kritisera andra suffragetters val (offentligt). Dock passade resonemanget väl till syftet att ge internationella perspektiv åt den brittiska kampen:
Rösträtten hade, framhöll Lind af Hageby, vunnit segrar i många länder och delstater, exempelvis i Kalifornien, Washington, Oregon och i Finland (1906) hade kvinnokategorin lyckats ta plats i politiken på samma villkor som manskategorin. Över hela världen hade tretton delstater och länder infört kvinnlig rösträtt och valbarhet till parlamentet – och än fler övervägde förslaget. Särskilt omnämnde Lind af Hageby kvinnors kamp för att nå inflytande och rättigheter i Kina och Iran.
Någon vecka efter Lind af Hagebys föredragsserie i Queen’s Hall utkom suffragetten och vegetarianen Constance Lytton med självbiografin Prisons and prisoners, some experiences (1914). I boken beskriver Lytton (tillsammans med alter egot Jane Warton) kampens vardag; hur det brittiska parlamentet i över tjugo år samtyckt till kvinnlig rösträtt utan att göra något åt saken samt vad detta svek lett till.
Lizzy Lind af Hagebys och Emmeline Pankhursts respektive talekonst hyllades i tiden som övertygande argument för införande av jämlika medborgerliga rättigheter. När första världskriget utbrutit på sommaren 1914 saktades kampen ned, och reformer för lika rösträtt, liksom rätten för kvinnor att verka i alla yrken inklusive advokatyrket, stadgades inte förrän 1918 (den begränsade rösträtten), 1919 (lagen mot könsdiskriminering) och 1928 (rösträtt för kvinnor över tjugoett år boende på öarna).
Lätt förglömt, såväl då som idag, är att tala är en akt i sig och att ord kontra handling i grunden är en skenbar, snarare än reell motsats. För eftervärlden kom suffragettparollen ”deeds not words” att skymma den stora roll talekonsten spelade i rörelsen. Som uppmaning till tidens brittiska maktägande manskategori att göra slag i saken, läs infria givna löften, passade den dock utmärkt.
Litteratur
Suffragette manifestos / Barbara Bodichon, Frances Power Cobbe, Christabel Pankhurst, Emmeline Pankhurst, Annie Kenney och tio andra, London: Penguin Random House, 2020
Annie Kenney, Memories of a militant, London: Edward Arnold, 1924
Constance Lytton & Jane Warton, Prisons and prisoners,some experiences, London: William Heinemann, mars 1914; omtryck New York: Cambridge University Press, 2010
E. Sylvia Pankhurst, The suffragette, the history of the women’s militant suffrage movement 1905-1910, New York: Sturgis & Walton Company, 1911
Porträtt& forskning
Emmeline Pankhurst, Chicago, 1913, foto Matzene, public domain
L. Lind af Hageby, London, 1913, foto Lena Connell, National Archives of Sweden, i E L Gålmark, ‘Problems of the women’s movement’: Lind-af-Hageby’s assessment of the state of the British women’s movement in 1914 and the scale of the issues facing feminists, Women’s History Review, 32, nr 5, 699-722.
En äventyrsroman om tolerans, djurbefrielse och människoblivande
I västra Vemmenhög vaggar en gåshane över gårdsplanen. Mårten är såld till slakt och inför ödet ska hans vingpennor klippas. Över Mårtens huvud passerar den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse med sitt streck i skyn. För tamgäss som Mårten hyser Akka mest förakt: När ska de underordnade och utblottade sträcka på halsen och upptäcka friheten bland molnen!
Så plötsligt, i strid med tyngdlag och förväntningar, lättar Mårten från marken. Vingspetsarna tar spjärn och luften fyller lagren av dunfjädrar in på kroppen. Frigörelsen förvandlar tamgåsen från hane till karl, men utan någon vana att flyga, tvingas han kämpa för att hänga med fågelmatriarkatet när det njutningsfullt sträcker ut ovan gårdarna.
Mårten är inte ensam. I ryggdunet klamrar sig gåsapågen Nils fast. Nils har som straff för begångna försyndelser, nedrivna svalbon, krossade starägg, bortslungade kråkungar, snarade trastar och inburade ekorrar, förvandlats till pyssling, ett ”småfolk”.[1]
Tillvaron som pyssling är alls inte bara till nackdel. När flocken landar ”så att boklövet yrde”, upptäcker Nils att han kan förstå vad ”djurfolken” säger.[2] Och att de begriper honom! Inte bara gässen, utan även alla de andra folken med sina språk: ekorrfolk och harfolk, finkar, mesar, spättor och lärkor. Änder och grågäss. Grisslor och alfågel. Skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Goda och kloka fåglar, tjäder, lärka, fiskmås, lom, och snösparv på fjället.
Smådjursfolken, men också naturens växtfolk, står fram som specifika, levande, besjälade subjekt som kan leka, lida och längta: ett träd är inte ett träd vilket som helst, utan en viss björk; ett snår är inte ett snår, utan ett särskilt hasselsnår. Likadant för glasbjörk, hägg, gran, lönn, ek, lind, hängbjörk, hassel, bok, kastanj, valnöt. Trädens rötter och löv får en ålder och en agens, som när ”ungboken”, för en flyende ekorre, ges rollen av räddare i nöden.[3]
Räddarrollen är också den roll Nils tilldelas när han lär sig nyttan av att handla sympatiskt och kamratligt. Sirle Ekorres hustru har infångats av människor för att bli leksak i en bur åt barnen på gården. Med hjälp av sina nyvunna språkkunskaper får Nils reda på att makarna ekorre har ungar vid en åker i närheten. Människorna rättar sig och låter ekorren ”få sin frihet tillbaka”.[4] Varpå bofinkarna finner skäl att sjunga godhetsvisa om den tidigare stygga Nils gåsapåg.[5]
Nils fritagning av ekorrföräldern är den första av en lång rad räddningsaktioner. Vildanden Jarro, tillfångatagen av människor för att användas som lockfågel, undsätts även han av Nils. Efter fritagningen inser husbondfolket det ondskefulla i strävan att utvidga gården via utdikning av Tåkerns våtmarker. Markerna tillhör fåglarna, och utan våtmarker, inga fåglar. (Och som känt idag: betydligt färre kolsänkor.)
Nils pysslingexistens bär djurens röster i ett körverk för frihet. Vildgässen flyger från gård till gård och retas med de underkuvade tamdjuren; griskultingarna i flock från Skåne vittnar om att ha tagits från sina artfränder: ”Vi har kommit för tidigt från mor och far”;[6] Kolmårdens vilddjurskulor och rövarhålor intygar att björnar och vargar hålls inhägnade som boskap brukar hållas. Ålderhunden Karr närmar sig ättestupan, flyr och blir vän med Gråfäll, älgkalven som kommit ifrån sitt folk, tjudrats och förlorat sin frihetslängtan. Efter att ha guidats av Karr i skogen, vill Gråfjäll aldrig mer återvända till sitt mörka skjul.
Västanvinden gäckar den snåle bonden Lars, sonen till en tidigare snålbonde, som tänkt köra tiggarflickan ut på vägen i regnet, liksom han tänkt strunta i sin gamla avmagrade kuse, hästen han brukade vara stolt över när den var ung. Vintern har förvisso övat förtryck över vackra nejder – men nu har vinden och vågorna ”arbete att utföra” genom islossning.[7] Snålbonden erinrar sig kärleken till hästen, ger tiggarflickan härbärge och tar hand om hästkraken.
Björnmor, vis och erfaren, yppar sina farhågor om den mänskliga existensen: ”jag tror, att människor vill bli ensamma på jorden”.[8] Ja, vill de, människorna, bli ensamma – eller ser de bara inte följderna av utdikning, gruvbrytning, djurfångenskap och snålhet till nästan? Följderna av att söka hantera naturens föränderlighet och möjligheter utan att ta hänsyn till djuren – och människorna, som samerna i norr, som lever direkt av den?
Ja, vilken är mänsklighetens lott? Är den gemensam för alla eller är den olika? Människorna vill följa med upp i skyn när de hör sin egen längtan i vildgässens gåskackel. Låt oss följa med!, ropar gruvarbetarna i Malmberget, arbetarna på Munksjö pappersbruk, och arbetarna på tändsticksfabriken, personalen och de intagna på sjukhemmet, och i skolhusen. Till och med en ö – Öland – trängtar att flyga i väg ”som en fjäril längtar efter sina vingar”.[9]
Alla vill de bort över landsgränsen. Dalkullorna vet att rörelsen bort är frigörande – men också att den kan utgöra ett tvång. Under hungeråren/nödåren [1874] måste all ungdom söka arbete på andra orter. Alltjämt går dalkullorna över landskapsgränserna tre till fyra mil om dagen till Falun och vidare till Stockholm för trädgårdsarbete eller roddarbete mellan Albano och Haga.
Människornas längtan bort till något bättre eller undan svåra omständigheter. Nils förstår känslan. Mer och mer en fältbiolog och djurbefriare, önskar han veta var den dyra järnmalmsådern i Kopparberg finns, så att han kan åka hem och köpa loss Mårten. Och bygga en stuga åt vännerna Åsa gåsapiga och lille Mats från Sameland, förvärva Tåkern och ge den till änderna, så att våtmarkerna kan återställas.
”Lev som jag lärt dig” att inte äta fåglar, säger Akka till kungsörnen Gorgo som växt upp under hennes vingar. Gorgo följer inte Akkas råd – men avstår från att förgripa sig på vildgässen. När Gorgo fångats in av människor i ”den stora trädgården” Skansen, skräder inte Akka orden om det som drabbat fostersonen: ”Vi måste fara till det stora fågelfängelset och befria Gorgo”.[10] Nils filar av ståltrådsnätet så att den förhatade fågelätaren och rövaren får flyga i väg. Även impopuläre Smirre räv som tagits till fånga på Skansen befrias av Nils.
Är Akkas och Nils toleranta inställning författaren Lagerlöfs? Fastän Gorgo inte lever som Akka anvisat, det vill säga som gräsätande vildgås, utan som örnar måste leva, förtjänar han ändå sin fostermoders kärlek, det vill säga friheten. Djur och människor av alla sorter och arter, även de som avviker och inte lever förebildligt, har rätt att existera i frihet och göra sina egna val. En frisinnad inställning är den förebildliga.
På besök i barndomshemmet Mårbacka får författaren idén att boken hon har i uppdrag att skriva kan bli en äventyrsbok – och hon finner dess tema när hon minns att fadern opponerade sig mot jakten på vildgäss som tanklös: ”människan hade inte något begrepp om vad de gjorde”.[11]
Nils har hittat sin moraliska kompass, men längtar att bli människa och återvända hem. Han blir påmind om villkoret: Det kan bara ske om Nils för hem Mårten gås. Det låter som en möjlighet: ”Om jag bara vakar över gåskarlen, så att han kommer hem oskadd, så får jag bli människa”, tänker Nils.[12] Men för att detta ska ske måste Nils inte bara skydda och föra hem Mårten – han måste låta Mårten gå till slakt.
Nils ska alltså lära sig att bli medkännande kamrat till sina nya vänner djuren – för att sedan svika dem in i döden! Om Nils är sonen och gåsapågen, som bör lära sig vårda, för att slakta, råder ingen enkel vänförening mellan Mårten och Nils. För Nils utgör det uppenbarade villkoret ett existentiellt dilemma: förbli en pyssling, som trots sin litenhet räddar andra – eller återgå till att vara en människa, som trots sin makt och storlek, inte räddar, utan förgör andra.
Hur ska Nils bli människa utan att Mårten far illa? Nils vill inte inse vad som väntar, trots att han borde: gårdens vildgäss slaktas för en bra slant. Vi måste våldet – urskuldar sig föräldrarna. Men vem vill då vara människa? Om villkoret är att svika sin reskamrat och bästa vän? Både Nils och Mårten avkrävs foga sig i hemlandet samhällets för dem orimliga villkor.
Dilemmat följer Nils under den långa rutten med mellanlandningar från Skåne till samernas Lappland och tillbaka. Finns det verkligen inte ett alternativ, en annan utväg? För att rädda Mårten – fortsätt med vildgässen utomlands! Utlandet, exilen, att flyga bortom landsgränsen, är den enda räddande möjligheten. Åldriga matriarken Akka vet att Nils inte vill svika Mårten – men inte heller förbli pyssling, förlora sitt hem och tvingas lämna landet.
Akka ger fostersonen Gorgo i uppdrag att hos tomten förhandla fram ett nytt villkor för människoblivande. Akka argumenterar även för att Nils, när han blir en del av mänskligheten, ska använda sin makt till att skapa en fristad för djuren undan människorna: ”Om du har lärt dig något gott hos oss, Tummetott, så kanske du inte tycker, att människorna bör vara ensamma på jorden.”[13] I all sin tid har Akka ”varit jagad och förföljd”. Skapa en fristad, menar hon, lämna land åt djuren ”där vi finge vara i fred”.[14]
Den alternativa vägen, att finna lösningar bortom ja eller nej, blir farbar för Nils föräldrar när de plötsligt får en ingivelse och inser sitt misstag: den halta hästen, som fadern tänkt avliva, måste inte skjutas. Hältan kan hävas på annat sätt. Gorgos förhandling med tomten följer samma bana, och villkoret ställs om i revolt mot idén om människan som nödtvungen baneman.
Så kan Nils rädda Mårten gåskarl, gässlingarna och makan Dunfin undan slaktbänken – och samtidigt bli förvandlad till människa. Människoexistens blir detsamma som räddarexistens. Och föräldrarna godtar utgången.
Men för Nils har förvandlingen även inneburit förlorad förmåga att språka direkt med djuren, trädsorterna, växtslagen och vindbyarna; bergsmassiven, floderna och haven. Liksom de med honom. Sorgsen över förlusten, men lättad över utgången som helhet, betraktar Nils tamgåsen Mårten flyga i väg med Akkas flock bortom landsgränsen. Den handfasta respekten för vännen villkorades i avsked, onåbarhet, förundran – såsom vänskap, kärlek och gemenskap kräver att den andra ges fri.
Nils förvandlades till småfolk för att lära sig medkänsla, att inte förråda sina vänner, att rädda dem undan fångenskap och död, och att acceptera även de osedligas leverne, trots att de inte lever efter det egna idealet. I detta står Nils fram som en representant för mänskligheten, med dess behov av att i handling komma bort från såväl mellanmänsklig, som artmässig, intolerans och översitteri.
Nils Holgersson har tolkats som en nationalistisk saga om landskapens särart, men den läsare som kritiskt följer Nils förhållande till djurens belägenhet, finner något annat och större: en artöverskridande berättelse om solidaritet, flykt och motstånd.
Selma Lagerlöf, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, Stockholm: Albert Bonniers förlag, del 1 och del 2, (1906-1907), 2005
Nils Holgersson blev omedelbart en framgång och kom att läsas på många språk i många länder. Boken kan ha stärkt människor i att söka undkomma förtryck och den kan ha påmint om betydelsen av den lilla (enskilda) människans insatser. Under andra världskriget var brevförfrågningarna många till författaren om hjälp att fly. Författaren var till åren, på väg att gå bort (d. 1940), men bistod i ett antal fall.
I sekel och över hela världen har franska revolutionens rättighetsdeklaration inspirerat människor till uppror. Även Olympe de Gouges uppviglande manifest Kvinnans rättigheter (1791): ”Vakna kvinnor!” bör ha gjutit mod hos förtryckta. Liksom hennes Le Prince Philosophe, en subtilt feministisk roman om ett kinesiskt-thailändskt hov styrt av den mansväldeskritiska drottningen Idamme, förmodligen ett porträtt av Wu Zhao, konkubinen som på 700-talet tog sig hela vägen till Kinas härskartron.
Efter kinesiska revolutionen 1912, i vilken kvinnokategorin utgjorde drivande kraft, ersattes Quing-dynastin av en nationalförsamling med den franska dito som förebild. Den tändande gnistan utgjordes av kejsardömets dödsdom över poeten och kvinnorättaren Qiu Jin och hennes upprorsförsök ”rösträtt i stället för krig” 1907. Under revolutionsåret bildade Tang Qunying (1871–1937) alliansen Nüzi chanzheng tongmenghui för kvinnlig rösträtt och deltagande i politiken, men redan 1903 hade kvinnor proklamerat att dynastin borde avskaffas och att kvinnokategorin borde delta i bildandet av ett nytt styre. Trots kategorins insatser förvägrades denerkännande, varpå en grupp ockuperade församlingen och uppmanade kvinnor världen över att göra detsamma.
År 1919 skickades Zheng Yuxin – Soumay Tcheng – till Versailleskonferensen som landets attaché, och blev då den enda ur kvinnokategorin att uppbära diplomatisk status. Inbördeskriget ledde till att kvinnorevolutionen stannade av, och först 1936 tillskrevs majoriteten av landets vuxna (manliga) befolkning konstitutionell rösträtt. Många jämställdhetsreformer infördes – samtliga dock villkorade av det maoistiska styret. Rösträtt för kvinnor blev lag först 1947. Ett drygt halvt sekel senare vittnar författare och konstnärer om landets utveckling till en socialist-kapitalistisk supermakt i avsaknad av mänskliga rättigheter.
Om en person ovillkorligen åtlytts och tillbetts som vore hens ord gudomlig lag; om personen i fråga inte längre existerar, vart ska då en då rikta sina böner? I novellsamlingen A Thousand Years of Prayers, på svenska Be för mig i tusen år, berättar Yiyun Li sagor ur verkligheten om människor förr och nu, i exil och i hemlandet. Osedda för världen och i hemlighet hanterar de vardagens bestraffande villkor under diktator Mao, och senare, när landets ekonomiska planer lagts ned, under hänsynslös kapitalism:
En äldre arbetardam vars pension inte är säkrad tvingas söka jobb på en av landets första privatskolor, en trångbodd familj gömmer undan det ena av sina barn för att rädda det andra. Två äldre män handlar med aktier och citerar Marx. En son hanterar sin mors religiösa tro, och sin egen rädsla att berätta. En kyrka brädas som helig plats av ett intilliggande shoppingcenter, en studentaktivist från Himmelska fridens torg 1989 tacklar straffet att inte äga laglig rätt till arbete. En mor utövar påtryckningar på sin icke-hetero son att gifta sig hetero. En lesbisk kvinna i exil ingår skenäktenskap för att hjälpa en icke-hetero man att lämna hemlandet. Nyrika hyr in medellösa begåvade ersättare att gå på deras utbildningar, äldre män äter persimoner under byns träd och berättar om byns våldsamma historia. En far vars dotter tystnat tröstar sig med att utbyta språkljud och sympatiska gester med en främmande dam i parken.
Författaren skriver på engelska; det språk som till skillnad från hemspråkets tidiga association till ofrihet gav henne lusten att berätta. Språket är en social överenskommelse, och det är bara språkliga relationer, att tala med andra på sitt eget eller sina egna språk, som kan råda bot på ensamheten.
I samlingens slut, i berättelsen ”What has that to do with me?” [Vad har det med mig att göra?], återger författaren en verklig händelse så ond att den omöjligt kunde omvandlas till fiktion: År 1968, efter att ha bevittnat övergrepp och mord som utförts av kollegor i röda gardet, uttalade en nittonåring från Hunan skepsis mot kulturrevolutionen och ordförande Mao. Pojkvännen angav henne för det hon sagt, och hon blev arresterad och satt i fängelse. Under den långa fängelsetiden – tio år – skrev hon brev till ansvariga på alla nivåer och pläderade för sin sak. Hon gavs en ny rättegång, men hennes pläderingar vändes mot henne som bevis för att hon misslyckats med att bättra sig. Medmänniskor i en stödgrupp – som bildats för att försöka övertyga myndigheterna om att tiderna var nya och toleranta och att den unga kvinnan därför borde betraktas som oskyldig – avvisades och straffades med avskedanden eller fängelsedomar. En medlem, mor till en liten pojke, bestraffades med döden; hon skrev under domen och slängde iväg pennan, allt i förakt för sina vedersakare: ”Varför är ni alla så rädda för döden? Alla kommer vi att dö.” Två år efter Maos död, på våren 1978, mötte den nu inte längre så unga kvinnan samma dödliga utslag. Domen verkställdes inför publik på en idrottsarena; ett läkarteam rusade in på planen och berövade, utan smärtstillande medel, den unga kvinnan hennes njurar. Organen flögs till provinshuvudstaden, där en äldre man, en far till en ledamot av provinsens revolutionära kommitté, väntade på att få dem transplanterade, medan kvinnans familj, såsom brukligt med förmodade kontrarevolutionärer, avkrävdes betala för kulan med vilken kommittén berövat dem deras dotter.
Författarens mod omfattar de levande, men sviker henne när det kommer till de inte längre levande. Författaren ställer frågan med återhållen vrede, nära sarkasmen: Publiken som bevittnade tortyren och mordet på den unga kvinnan, vilka var de egentligen? Gick de till arenan först, innan de gick till arbetet? Eller marscherade de tillsammans på väg från jobbet, sjungande inhemska och utländska kampsånger? Själv var författaren, detta år 1978, ett fem år gammalt egensinnigt barn, bra på att leda andra i låtsasstrider, men upptagen av att hantera daghemsfrökens ogillande; ett barn som framför allt sökte utstå frökens straff: den vitt spridda metoden att långa stunder sitta på huk. En dag hade fröken, i vanlig ordning, gett henne straffet, när en polistransport kom körande ut på ett fält där det fanns en liten scen på vilken barnen brukade bjudas matinéfilm. Fångarna i transporten fördes ut på fältet och upp på scenen medan poliser i kritvita uniformer beordrade byn att samlas som åskådare. Dödsstraffen förkunnades utan omsvep, de dömda kördes runt i grannskapet, deras förmodade eller framtvingade skam till allmän beskådan. Inga protester ljöd, tvärtom: författaren som flicka, hennes kamrater, fröken, tanterna och farbröderna från områdets verkstäder, pensionärerna, alla skanderade som polisen: ”kontrarevolutionära huliganer!”
Författaren fastställer: teoretiskt sett kunde hon ha varit en av alla dem som sjöng och skrålade på idrottsarenan den där dagen när den unga kvinnan straffades till döds för sin skepsis och sitt styvsinne att ge uttryck för den. Det är fastställt att den unga blev förkrossad av att inse att hon skulle dö bara tjugonio år gammal och att hon på väg till idrottsarenan inte längre var vid sina fulla sinnens bruk utan grät, skrattade, nynnade, mumlade. Så måste författaren ställa frågan: Vem var den unga kvinnans pojkvän som angav sin flickvän när denna börjat tvivla på rödgardisternas uppdrag? Vilka var ambulansfolket som rusade in på arenan – inte för att rädda den unga kvinnan, utan för att stjäla hennes njurar? Vem var mannen som tog emot njurarna i sin kropp? Blev de befordrade? Är dessa människor bland alla dem författaren talar med till vardags; handlar frukt av, betalar resebiljetter till, normala personer och näringsidkare på det lika normala torget? Vad gjorde att den unga kvinnan började ifrågasätta? Vad stod det i hennes brev som pläderade för frigivning, de brev som domstolen vände till det motsatta och menade talade för dödsdom, inte för frisläppande? Och den andra kvinnan, den solidariska intill slutet, vad gjorde henne så oförfärad i mötet med döden? Var hon, likt författaren, en beundrare av historiska hjältinnor; som jämnåriga, nittonåriga ryska Zoya som hängdes till döds för att ha bränt ned en nazitysk lada? Eller Autumn-Jade, kvinnohjälten som stred för införandet av republik och avrättades? Eller Olympe de Gouges, giljotinerad för sin kvinnokamp, välfärdskamp och antivåldskamp under franska revolutionen? De var alla modiga, men kanske gjorde de som den unga kvinnan när hon bönade och bad för sitt liv inför alla som passerade fängelsecellen?
Alltjämt är feminism och metoo censurerade ord på internet, och kommentarer och konton raderas av statliga tjänstemän. En feministisk juristgrupp tvingades stänga ned; feministiska inlägg attackeras av nationalistiska troll. År 2015 arresterades en grupp feminister för att ha planerat en demonstration mot sexuella trakasserier på bussar och i tunnelbanan. Året därpå antogs en nationell policy om jämställdhet och en ny lag infördes mot misshandel i hemmet – men i mätningar har landets jämställdhetspolitik fallit från 63:e plats 2006 till 106:e 2020 (World Economic Forum’s Gender Gap Index for 2020). Den feministiska rörelsen i landet fortfar att vara förtryckt samtidigt som fler människor än någonsin kallar sig feminister. I detta avseende skiljer sig landet inte från förhållanden i många andra länder, Syd som Nord.
Yiyun Li, A Thousand Years of Good Prayers, London, New York, Toronto, Sydney: Harper Perennial, 2006
Yiyun Li, Be för mig i tusen år, översättning Annika Ruth Persson, Stockholm: Norstedt, 2011
Författaren Jack London från Kalifornien besökte den brittiska huvudstadens fattigkvarter i tre månader. Sannolikt inspirerad av Nellie Blys artiklar nästan hundra år före Günter Wallraff hade han tidigare skildrat sina erfarenheter av att arbeta och bo i perifera miljöer. Resultatet blev Avgrundens folk från 1903 – ett reportage som ställer naturlivets hårda men delade villkor mot stadsmisären där de boende tvingas utstå nio ton sot och tjära varje vecka i luften från fabrikerna. Människor av vilka var fjärde slutar sitt liv på fattighuset, arbetshuset, fattigsjukhuset eller dårhuset.
Människor som pådyvlats oduglighet genom förfärliga arbetsvillkor. Nedbrutna kroppar av murbruk och damm som ansamlar sig i lungorna och blyförgiftning som skördar fler än kulor och kanoner. Krukmakare, kalkarbetare, stenarbetare, stålarbetare, blyvittsarbetare; sömmerskor, skotillverkare, borsttillverkare, blomsterarbetare med dubbel börda som maka och mor i hemmet. Låga löner, trångboddhet, felnäring, undernäring, brist på rent vatten. Utplundrade arbetare – ja, lika illa som arbetsdjuren – någon sitter och rider på hennes rygg, utropar Jack London indignerat.
Argumentationen är genomskådande och pedagogisk. Femtiofem procent av barnen i det fattiga East End överlever inte sin femårsdag – en värre siffra än under Herodes härjningar. Vore det inte väl att följa den gyllene regeln och inse att ett ställe där en inte skulle vilja att ens eget barn växte upp, knappast är ett ställe för något barn att växa upp? Författaren skapar kamratlig kontakt och talar till läsarens sunda förnuft och goda hjärta. Det är patos, hoppfullhet – och politik. Samhället bröstar sig över att ha ökat sin produktionsförmåga, men det har inte ökat vars och en levnadslott. Något är fel med den civilisatoriska förvaltningen.
I höstas utgavs Londons socialreportage på nytt på svenska. Men hur skulle en ny översättning kunna överflygla Maj Frischs lysande tolkning? Pondusen, fräschören och klarheten. De idiomatiska fraserna hon hittar i svenskan. Meningsbyggnaden som förmedlar textens schwung. Översättningen är virtuos och ger känslan av att Jack London vistades i Sibirien eller på Söder i Stockholm – inte i Londons East End som var fallet i verkligheten.
Sedan tidigare har jag källan People of the Abyss från 1903. I den ser jag att platsöverföringen verkligen beror på Maj Frischs stilöverföring, inte på att texten skulle vara mindre trogen originalet. På endast ett par ställen har hon ansett bisatsen olämplig. Christian Ekvalls nyöversättning följer källspråket i kommateringen, reportaget genomgår inte en förvandling som vore det en berättelse om Stockholm i nutid. Läsaren blir påmind om det främmande, orden strikt valda efter betydelsen.
Jag lägger originalet People of the Abyss bredvid de två översättningarna: Så var det menat – och så blev det. Ritning (äldre) möter byggtekniker (av senare slag) och farkosterna flyter. Men att avgöra vilken av dem jag föredrar – där går jag bet. Läser jag vid detta tillfälle för att njuta av språket? Reflektera över resonemangen? Föreställa mig en annan geografisk plats och dess invånare?
Eller i första hand för att jämföra med dagens förhållanden och debatter? Visst kan en mena att författaren London turistar i eländet – som privilegierad kan denne lämna platsen så snart materialet samlats in. När People of the Abyss gavs ut klagade The Globe 11/3 1903: ”Varför ska en amerikan komma hit och skriva om något som redan dokumenterats till leda?” Pall Mall Gazette däremot ansåg att det handlade om ”en unik och fantastiskt kraftfull essä”.
John Griffith ”Jack” Cheney London (1876–1916) växte upp som enda barn till en ensamstående förälder. Fostran av Jack anförtroddes åt Virginia Jennie Prentiss, afro-amerikansk granne med erfarenhet av slaveriet i den amerikanska södern. År 1901 ställde han upp som socialistkandidat i borgmästarvalet i Oakland, och igen 1905 – samma år han ingick äktenskap med feministen Charmian Kittredge. Och så småningom blev han, mera känt, en av USA:s främsta bästsäljande författare.
Så hur förhåller sig Avgrundens folk till tidigare facklitterära verk av vita manliga författare som attackerar sekelskiftets brittiska misär? Jag konsulterar min bokhylla, skummar litteraturlistor och noter i verk från samtiden – och hittar George Robert Gissings The Neither World från 1889, George Haws No Room to Live från 1900, Jacob Riis How the Other Half Lives från 1890 (nyutgiven på engelska 2021) och H.G. Wells Anticipation från 1901 – samt det tio år äldre verket Merrie England från 1893 av Robert Blatchford, en för mig okänd författare som citeras flera gånger i originalupplagan av People of the Abyss.
Liksom Jack London växte Robert Blatchford (1851–1943) upp i ett hem med en förälder. För att bidra till försörjningen sattes han att tillverka skoborstar; senare tog han värvning för att undkomma livet i slummen, varefter han lyckades ta sig in i tidningsbranschen och grunda Clarion, en unik veckotidning som fortlevde i över ett halvt sekel. Merrie England var hans debut och gavs ut i en ordinarie upplaga, därefter i en billighetsupplaga. Denna utgåva – en bok, en penny – bekostades av författaren själv och måste sälja i 600 000 exemplar för att gå jämnt upp.
Vilket överträffades – totalt sålde boken i två miljoner exemplar. Jag får tag i titeln på ett antikvariat i Essex i UK, och efter ett par veckor singlar den in genom brevinkastet, en tunn sak som förlorat sitt omslag, men som fängslar med doft av tryckåret 1908. Eller om det är det gångna seklets anhopning av dofter. Bäst att bläddra försiktigt i de tunna sidorna! Vad har denna bok, köpt av så många, att erbjuda?
Dra er till minnes Annie Besant och andras kamp mot slaveriet på engelsk mark. 1870-talets lärlingssystem där de upproriska bland barnarbetarna satt med järnringar som spikats fast runt fotleden, fästade i långa kedjor som nådde upp till höften. Hur de tvingades att arbeta och sova i dessa bojor; unga kvinnor, flickor och gossar. Minns Fabriksarbetarrörelsen, Lord Shaftesburys ansträngningar och Miss Elizabeth Barrett Brownings dikt ”The Cry of the Children” från 1843! Dokumentationen i parlamentets officiella inspektioner och undersökningsrapporter och de blå böckerna. Barnen som leddes ut i ljuset – magra och snedväxta på grund av arbetet sedan tidig ålder liknande deras siluetter krokiga bokstäver mot himlen.
Blommor växer inte utan ljus och vatten, påminner författaren; men om människorna inser vi inte att samma sak gäller; att människor blir olika på grund av omständigheter och behöver mer än nödtorft: ledighet, bildning, självkänsla, strävan. Varför ska just kolgruvearbetaren, vävaren, järnvägsarbetaren dömas till tråkigt och förfärande 53–70 timmars slit och släp var vecka? En fjärdedel av arbetet skulle kunna ge hela befolkningen ett fullt tjänligt liv. Varför denna överproduktion – måste arbetarfamiljen pådyvlas simpelhet – smaklös kost, smaklösa kläder, smaklösa möbler och dito nöjen? Ska inte också landets arbetare få ta del av kulturen, naturen, känna sig förfinade och vara bildade?
Betänk all misshushållning med människokraft och människoliv, och hur obehövligt det fortsätter att vara. Inga tjänare och få arbetare är så hårt ansträngda och så illa betalda som den brittiska arbetarhustrun – hennes liv är ett enda slaveri! Allmänna bad, tvättstugor, matsalar, offentliga teatrar, parker, konserthallar, gymnastikhallar, höghus, trädgårdar skulle kunna befria henne och barnen som borde ges gratis kost, kläder, uppfostran, musikskola, föreläsningssalar liksom järnvägarna, posten och godstrafiken borde vara avgiftsfria på samma sätt som redan broarna och landsvägarna.
Så ger författaren sig på Manchesterskolan, den ”kommersiella skolan”: Förespråkarna har fel när de hävdar att utan fri tävlan och handel skulle det inte finnas något för britterna att leva på. Det behövs ingen kamp för tillvaron, ingen kapitalism, ingen tävlan för att skapa ett drägligt liv för alla; Englands natur ger möjligheter att föda en tre gånger så stor befolkning; landet kan använda vattenkraft och klara sig utan fabriksskorstenar, utan mammonsdyrkare, avfall, sot och svavel!
Men det handlar inte om att med våld ta de rikas egendom och dela ut den bland de fattiga, poängterar författaren. Förändringar ska inte kuppas igenom. De ska spridas genom folkbildning och via ett politiskt parti som ivrar för reformer som ger alla arbete, pensioner, självhushållning, bostäder, förkortad arbetstid, bättre löner, avskaffar naturförstörelsen och inför statlig kontroll av jord och produktionsmedel. Vad England ännu saknar är arbetarrepresentation: Bland landets 27 miljoner människor finns i parlamentet inte ens en liten del arbetare, nej, inte ens ett dussin!
Det är bestickande hur Avgrundens folk delar Merrie Englands värderingar, resonemang och stil; protesten mot det samtida konkurrenstänkandet, fabriksarbetets socioekonomiska elände, förstörelsen av naturen. Båda titlarna använder ett effektivt du-tilltal för att nå den stora allmänheten: Merrie England riktar sig till en Mr Smith, men polemiserar mot fabrikörer och deras försvarare i parlamentet; Avgrundens folk talar direkt till den anonyma läsarens bättre jag. Båda använder modernt språk – så rättframt och rappt hade väl knappast någon lagt fram saken tidigare!
Kan alltså Blatchford sägas ha varit profeten och Jack London vittnet som brukade Blatchfords idag förbigångna bok som karta? Ja, så framstår relationen. Verket levererar även ett handlingsprogram för arbetarrevolution genom parlamentarism. Och ja, i Laurence Victor Thompsons biografi Portrait of an Englishman från 1951 läser jag att Blatchford kandiderade till det brittiska parlamentet – år före Jack London försökte sig på den politiska banan.
Men Jack Londons bok är inte ett traktat, utan ett reportage. Alltså jämför jag två lika läsvärda titlar, med liknande innehåll, från samma tid – som nyttjar olika genrer. Men är det enda skillnaden? Blatchfords essäsamling översattes till tyska, spanska, nederländska, hebreiska, italienska och walesiska – och till svenska av SAP:s förlag redan 1896: Det glada England, samhället sådant det är och sådant det borde vara, 237 sidor, översättning A.F. Åkerberg med efterskrift av Hjalmar Branting.
Jag beställer från ett svenskt antikvariat där jag lyckosamt nog hittar boken som förstautgåva. I efterskriften hyllar Branting bokens ”gedigna plädering” för ”Ruskins konstnärssocialism”, utmaningen av ”Manchesterskolans” industrialisering och frihandel: ”[E]n inblick i hur modärn socialism tar sig ut, sedd genom engelskt temperament.” Men hos Branting finns också en reservation mot bokens ”öfverdrivna känslosvall inför de ideella motiven, det stora Målet”.
I hemlandet kom Merrie England att anses ”ha gjort mer för att sprida arbetarsaken än något annat skrivet verk” (Aberdeen Press & Journal 18/12 1943) och dess författare ha varit ”en av den brittiska journalistikens mest virila och övertygande pennor” med ”en elegans, charm och skärpa som överträffas av få författare i världen” (Liverpool Echo 20/12 1943). Så varför har inte Det glada England – såsom Avgrundens folk – levt vidare in i vår tid?
Jag läser om de båda författarna som personer i offentligheten: Jack London var internationalist, men ska ha tagit med sig en rasistisk hållning gentemot Japan efter att ha tjänstgjort vid fronten under första världskriget. Han ska även ha ställt sig positiv till rashygien – en allmänt accepterad åsikt i tiden. Robert Blatchford förhöll sig avvisande till rashygien, tog tidigt och öppet ställning mot Tyskland under världskrigen, men var negativ till immigration. Båda författarna uttryckte sympati för kvinnors kamp för lika rätt.
Men min spårning gäller två verk, inte författarnas politiska åsikter såsom andra bedömt dem. Ett svar på frågan om Merrie Englands död finner jag ett femtiotal sidor in i den svenska översättningen. Plötsligt studsar vådliga schabloner mot mig; om penningutlånare, och lägre och högre människotyper. Har jag missat dessa meningar när jag läste boken på engelska? Jag letar i de tunna sidorna i pennyutgåvan från 1908. Förvisso har jag missat ett märkligt Carlyle-citat, men formuleringarna går inte att finna eller är annorlunda skrivna.
Så varifrån kommer de? Jag hittar originalet från 1894 på nätet, och kan konstatera att översättaren inte varit självsvåldig; styckena står där verkligen. Förvisso ges här även råd om att inte förakta mindre ansedda minoritetsgrupper – vilket föreslår att författaren i första hand brukat de fördomsfulla schablonerna i retoriskt syfte. Men tyvärr är det något som bara hjälper marginellt: andra stycken hävdar mänsklighetens uppdelning i höga och låga typer.
Alltså är 1908 års upplaga, billighetsboken jag läste först, en korrigerad version. De vådliga styckena har ändrats eller ersatts med kosmopolitiska exempel och litterära citat; att boken utgavs på egna förlaget Clarion bör ha underlättat redigeringen. Och den svenska översättningen? Vad hände med den? Jag ser att titeln gavs ut på nytt 1906 och att Stockholms universitetsbibliotek har ett exemplar tillgängligt.
När jag slår upp sidorna sjunker hjärtat: texten är densamma som i förstaupplagan. Var det så allmänt förekommande med rysliga fördomar att ingen noterade dem ens vid en nyutgåva? Läsarten sådan att det hela ansågs vara uttryck för folklig litterär jargong? Vilken betydelse fick slik rasism en passant för de stämningar och åsikter som kom att utnyttjas före och under andra världskriget? Hur många tog till sig en arbetarhumanistisk bok som i små doser förmedlade anti-semitism och hierarkiskt rastänkande?
Jag letar i förlagets protokoll och verksamhetsberättelser på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Huddinge: utgivningsåret 1896 hade översättningen ”en strykande åtgång” och bidrog till att sätta fart på broschyr- och bokutgivningen och medlemsantalet. Men någon försäljning som i England och USA handlade det aldrig om. Andra upplagan 1906 trycktes i tretusen exemplar och sålde i snitt trehundra exemplar om året.
Fyndet av Robert Blatchfords Det glada England förnyar mitt intresse för Jack Londons Avgrundens folk. Boken är utan nedsättande meningar; dialogen i polemik mot rådande främlingsfientlighet; det inledande stycket i kapitlet ”Oduglighet” solidariskt med judiska immigranter.
Men Merrie England har historiskt värde. Som föregångare i ärende och litterär stil; som exempel på hur vanligt förekommande det var med inflikade fördomar i övrigt progressiv facklitteratur. Dess upplagor gör saken synlig och får Avgrundens folk att lysa som undantag. Som författaren ska ha yttrat, enligt Thompsons biografi: ”Det är inte bara nödvändigt att vi förbättrar våra villkor – vi måste också förbättra oss själva. Dessutom måste vi börja med oss själva.”
Jack London, People of the Abyss, replica of the original published by Macmillan in 1903, New York: Cosimo Classics, 2021
Jack London, Avgrundens folk, översättning Maj Frisch [ny utg.], Stockholm: Norstedts, 2014
Jack London, Avgrundens folk, översättning Christian Ekvall, Lund: Bakhåll, 2021
Robert Blatchford, Merrie England, 1894, London: Clarion Press, internet PDF
Robert Blatchford, Merrie England, by Robert Blatchford, editor of the Clarion, London: Clarion Press, 1908
Robert Blatchford, Det glada England, sådant det är och sådant det borde vara, översättning A. F. Åkerberg, Stockholm: SAP:s förlag, 1896 samt andra upplagan, Jönköping, 1906
Laurence Victor Thompson, Robert Blatchford, Portrait of an Englishman, London: Gollancz, 1951
25/3 2022
Tidigare publicerad i en kortversion i Syre 5/5 2022.
I Berlin före andra världskriget fanns en svenskkoloni av redan boende eller ditresta, på besök eller kvardröjande i staden. Hur förhöll de sig till samhällsutvecklingen? De kritiska medierna på hemmaplan, i Sverige, var få och någon kollektivt upprorisk antinazism syntes inte till. Att säga ifrån, bojkotta, avvika från massan, organisera sig i motrörelser kom att bli en hyllad reaktion först efter kriget.
Idag hade utvecklingen i Tyskland ifrågasatts av folk i allmänhet. Författare, föreningar, nätverk hade skrivit kritiska artiklar, gjort uttalanden, anordnat resebojkotter, demonstrerat utanför ambassaden, krävt öppna ställningstaganden. En solidarisk vänförening hade bildats, liksom grupper på sociala medier; en konvoj hade farit till Berlin för att ge stöd åt landets demokratiska krafter.
Förmodligen. Huruvida människor idag hade förstått vad som höll på att ske och agerat därefter är inte helt lättbedömt.
Men svenskt nazimotstånd på plats existerade. Ett tydligt och myllrande vittnesmål återfinns i historikern, kulturskribenten och kulturpersonligheten Vilhelm Scharps minnen från Tyskland och Nazityskland, samlade i Labyrinten från 1920- och 30-talets Berlin, och redigerade av historikern Andreas Åkerlund.
Vilhelm Scharp, född 1896 i Stockholm, var bara tio år gammal när han efter att familjen splittrats placerades på Lundsbergs internatskola. Återkommande depressioner ledde till skrivkramp, självsaboterande perfektionism och avbrott i studierna. Till trots mot den svikande hälsan lyckades Scharp ta en kandidat i litteraturhistoria och historia – och därefter en ämbetsexamen i poetik samt historia.
Denna slags examen, fil. mag. historia, gav rätt att söka adjunktstjänster och att titulera sig historiker. På rekommendation erbjöds Scharp 1928 anställning som utlandslektor vid Friedrich Wilhelms-universitetet i Berlin, då ett av världens främsta. Från Berlin beskrev Scharp vad som hände på gator och torg, i parker och på valmöten där nazister höll offentliga propagandatal. Han fick inblick i och deltog i de verbala och strategiska striderna bland utlänningar i Berlin, på ambassaden och i Svenska kyrkan där han var ordförande i ungdomsföreningen.
Ett andra hem blev den italienska restaurangen Taverne i hörnet av Courbière-Strasse. Här umgicks diverse nazikritiker och andra skeptiskt sinnade personligheter mellan 1930 och 1938. Stamgästerna vid borden under de påbjudna porträtten på Mussolini och Hitler – utökade av restaurangägaren med ett kosmopolitiskt urval andra porträtt – bestod av studenter, universitetslärare, diplomater, konstnärer, konsthandlare, utländska journalister, film- och teaterfolk.
I krogmiljön trivdes bland andra Arnold Zweig, författare till den första stora krigsromanen Sergeant Grischa, och vän till Freud, som kallade Scharp för ”den förhindrade författaren”, och sångerskan Ingrid Wiksjö från Frösön i Jämtland, då firad sopran, ”Die schwedische Nachtigall”, som underhöll Tavernes gäster med kunskaper och berättelser.
Som god lyssnare blev Scharp nära bekant med Jakob Bollschweiler, mer känd som konstnären Bollsch. Akuta ekonomiska problem hade bidragit till att denne hade antagit uppdrag, erhållit Hitlers gunst och därmed även en snabb karriär. Något han inte gärna ville avhandla, utan hellre berättade anekdoten om en rik dams hävdande av hundars naturliga lekförmåga. Konstnären hade kontrat damen genom att lägga sig vid damens fötter och skälla: Inte kunde hundar leka, de var ju rovdjur som övade sig inför den naturliga jakt som berövats dem av deras matmor.
Gestaltningen säger förstås mer om den nazistiskt anstrukne konstnären än om damen och hunden. Som den visar på nazisternas tveksamma perception: fenomenet ”play bow” hos hundar – förmågan till kroppslig lekinvitation, att tampas på lek och inte på allvar – verifierades, symtomatiskt nog, inte av den nazityska kvasiforskningen utan av amerikanska etologer (långt senare).
Enligt Scharp var Bollschweiler som många konstnärer i tiden ”politiskt aningslös, men lyhörd för flammande appeller och löften”, och förmådde inte stå emot ”en jättelik våg av audiovisuell propaganda som överspolade Tyskland och särskilt dess huvudstad” efter det halva maktövertagandet 30 januari 1933. Dessbättre hann Bollschs konst inte färgas av ”tyskarnas muskulöst heroiska estetik”, ”förgrovad barock, en träaktig Düsseldorfromantik, vykortstorra aktmodeller”, då han avled i en flygkrasch 1937 och därmed räddades ”från att förtvina bland Tredje Rikets hovdekoratörer”.
Efter maktövertagandet 1933 började likriktningen medelst stöveltramp, militärmusik och ungdomsrörelsen Wandervogeler-rörelsens visor, obligatoriskt uppsatta flaggstänger på bostäder, balkonger och balustrader – en ”operamässig dekorationseffekt i den svala vårbrisen”, ”en bedövande massuggestionens stormvåg”, vittnar Scharp. Hur stark nazipropagandan kunde upplevas av den tidens reklamovana människor illustreras av hur en judisk dam, en släkting till Arnold Zweig, och vän till Scharp, trots sitt avståndstagande från nazismen, under en förbipasserande naziparad, måste stoppa en näsduk i munnen för att inte stämma in i folkmassans jubelrop.
Bland de 60 procent berättigade som inte röstade på Hitler i riksdagsvalet 1932 fanns de som kände både förtvivlan och hopp. Och bland de som upplevde det sistnämnda fanns många som ville hålla sig ovetande om att feststämningen betalades med brutala övergrepp och hatkampanjer. Utländska turister rapporterade hem om att tyskarna slutit upp bakom Hitler. Så behövdes det också bara några få år för att iscensätta upprustningen, bryta mot Versailles-fördraget och besätta Rhenlandet.
De europeiska parlamenten, förskräckta av bolsjevikerna i Ryssland, stoppade huvudet i sanden – alternativt föredrog, i hemlighet, nazismen framför kommunismen. För etablissemangen kunde nazismen framstå som ett användningsbart verktyg mot ”det röda hotet”. Stridspiloten Göring åkte runt på visiter, uppträdde belevat och beundrades av ridderliga engelska motståndare som en garant för Hitlers nobelhet.
Även Weimarrepublikens rikskansler Frans von Papen, mannen som övertalade Hindenburg att Hitler kunde kontrolleras, ambassadör i Wien 1938 och i Ankara 1939–1944, deltog med charm på internationella jaktpartier – också i Sverige, berättar Scharp. Inte många lyckades genomskåda nazisternas intrikata bedrägerier. Exempelvis hyllade en av de mer ansedda tidningarna i England, London Times, i en uppmärksammad ledare Hitler ”som en ärlig målsman för rättvisa och moderation”.
Journalister som skrev från Berlin för att väcka de ovaksamma kunde kallas ”skräckmålare och journaljer” och blev avfärdade som hysteriker och offer för ”gruelpropagandan”. Några sökte nå ut till allmänheten genom att använda ironi, men många blev censurerade av sina redaktioner. Kritiska journalister som rapporterade från Nazityskland fick sina artiklar refuserade, minns Scharp. Undantaget var de amerikanska redaktionerna.
Den amerikanske journalisten Edgar Mowrer rapporterade analytiskt och upplysande om det politiska läget i en serie artiklar i Chicago Daily News 1932, varpå han fick respass från Tredje Riket – och tilldelades Pulitzerpriset i USA 1933. Amerikanen Hubert Renfro Knickerbocker, journalist och författare med smeknamnet ”Red” (på grund av sin hårfärg), skrev aningslöst om den italienska fascismen och Mussolini – men visade därefter insikt med avslöjande och välskrivna reportage om Nazityskland, en serie som icke förvånande ledde till att han blev deporterad.
Men flertalet engelsktalande journalister ägde inte rätt förutsättningar för att förstå vad som skedde, menar Scharp. William Shirer kom att skriva ett stort och mycket spritt historiskt verk över nazismen – The Rise and Fall of the Third Reich (1960) – i vilket den nazistiska ideologin framställs som unik för Tyskland; en logisk följd av Martin Luther och den tyska traditionen att blint lyda sin överman. Denna tolkning om unicitet var enligt Scharp en förvillelse: nazismen var snarare ett av flera fall av totalitarianism som uppstod i ett antal europeiska länder.
I sammanhanget omnämner Scharp den ofta överhoppade svenske reklamtecknaren och sportjournalisten Rune Carlsson; som mycket kunnig författade han, enligt Scharp, ”den bästa introduktionen till Hitlerismens uppkomst och idévärld på svenska”: Tredje Rikets herrar och andra (1945). Tilläggas kan att Rune Carlsson finns med i Barbro Alvings (signaturen Bang) reportagebok Det kom aldrig i tidningen (1963), i kapitlet ”I skuggan av en stövel”, s 52, om att rapportera från Nazityskland 1937.
Våren 1933 inbjöds kulturpersonligheter från andra länder för att vittna om den förment positiva samhällsutvecklingen. Några var på förhand uteslutna, däribland Elsa Björkman-Goldschmidt, svensk Röda Korset-delegat i Ryssland 1916–1918, föreståndare för Rädda Barnens verksamhet i Wien 1919–1924, journalist i Wien 1928–1938. Elsa Björkman-Goldschmidt blev senare, 1950, ledamot av Samfundet De Nio och redaktör för Svensk litteraturtidskrift 1958.
De kvinnliga namnen är i övrigt inte många i Scharps återblickar, varför de som omnämns bör läggas på minnet: Helga Stene, lektor i Berlin, klippfast mot nazistiska närmanden, motståndskvinna och feminist under kriget, är en sådan. Hon föreläste i Sverige och Berlin, och kämpade mot nazisterna i den egenskapade organisationen Parents resistance. Svenskarna Sven Hedin och Fredrik Böök däremot, servade, menar Scharp, som ”samvetslugnande medel för de tyskar som av egna ögons vittnesbörd börjat tvivla på högtalarnas, hakkorsfanornas och stöveltrampets pingstevangelium”.
Sedan åren i Uppsala var Scharp vän med Karin Boye och Herbert Tingsten; alla hade varit aktiva i Clartérörelsen. Scharp, Karin Boye, systrarna Märta och Ulla samt ytterligare ett antal intellektuella gav 1931–1933 ut tidskriften Spektrum, i vilken Scharp introducerade André Gide och Gunnar Ekelöfs översättning av dennes pjäs Falskmyntarna.
I januari 1932 reste Karin Boye ned på besök för att anlita psykoterapi; under vistelsen gick Boye och Scharp, och ett par andra vänner, för att lyssna på Görings propagandatal för Hitler som presidentkandidat. Svenska turister i Berlin, aningslösa eller positiva till vad som verkligen pågick, kunde då ses spatsera omkring med blågula hakkorsknappar på hemmagjorda illasittande SA-uniformer, och framstod som löjliga även för dem som bar originalet.
Alltmedan kretsar i Sverige med tidningen Dagsposten – till vilken tyska staten gav finansiellt stöd – och med Svensk-tyska föreningen som plattform förberedde anslutning till stortyskland. Scharp erfor hur nazismen växte och sökte larma i svenska tidningar. I Nya Dagligt Allehanda beskrev han 1934, under pseudonym, på grund av att han då var statsanställd i Hitlertyskland, maktövertagandet och ”de långa knivarnas natt” (30 juni och 1 juli 1934).
Opinionen i England och Sverige kan inte sägas ha berörts av den hitlerska människodiskrimineringen. Svenskt kulturliv var väl infiltrerat; i oktober 1935 välkomnades Berlinuniversitetets talkör på Stockholmsoperan med hänvisning till ”ädla tyska teatertraditioner”. Kören spelade Aischylos Perserna, det klassiska dramat om segrarens medkänsla för de besegrade – ”en cynisk och planmässigt genomtänkt kulturpolitisk bluffaktion”, ”en förljugen hyllning av segraren Hitlers ädelmod mot sina slagna fiender”, kommenterar Scharp.
Detta tilldrog sig tre veckor efter bödelshugget i Nürnbergslagens arierparagraf då Tysklands judiska befolkning uteslöts från medborgarrättigheter, och detta ”i ett land”, skriver Scharp, ”där de i generationer gjort insatser för kultur- och samhällsliv.”
Uppsättningen på Stockholmsoperan spelade bokstavligen nazisterna i händerna. Där fanns även en mikronivå för kulturmässig propaganda: språklärare i tyska skickades som stipendiater till Skandinavien och England för att på aptitligt och förljuget sätt sprida nazism med språkexempel à la ’Führern har skapat ordning’ (på tyska). Stipendiaterna rapporterade sedan hem om olika umgängeskretsar och deras inställning till Hitlerriket. Som Scharp skriver var systemet noggrant uttänkt. För propagandan hade ”grammatikexempel högre koefficient än hakkorsbroschyrer”.
Vilhelm Scharp och andra nazikritiker i Berlin förhöll sig professionellt; ömsom åskådarmässigt, ömsom med direkt protest. Till en början sökte Scharp underhålla strategiska kontakter inom nazistpartiet, och 1931 försökte han få till en intervju med Goebbels samt skissa på en studieplan åt Görings son, vilket dock resulterade i att Göring försökte få honom avsatt från lektoratet. Herbert Tingsten delade Scharps åsikt om Hitlers Tyskland och besökte vännen i Berlin fram till 1936 . Via kontakten med Göring kunde Scharp ordna ett möte mellan Tingsten och Göring, enligt Tingsten i en artikel i DN 8/7 1962, ”Möte med nazismen”.
Trots att Scharps undervisning på universitetet övervakades av en uniformerad SA-student, verkade den, enligt egen utsago, som ”friskluftsventiler för lyhörda missanpasslingar i den nya folkgemenskapens’ rike”. I Scharps ögon var Tyskland ett Europas problembarn som det var farligt att låta isolera, och han varnade för att överge de demokratiska krafterna i landet.
Tillsammans med Svenska kyrkans kyrkoherde agerade Scharp mot propagandaministeriet, och särskilt två svensk-tyska vänskapsföreningar som konspirerade för att göra nazistisk kupp i Svenska kyrkan i Berlin. Vågat nog sökte Scharp även korrigera nazister. År 1933–1934 publicerade han tre artiklar i deras egen periodika med innehåll som går på tvärs mot den uppfattning nazisterna ofta hade om Sverige. Budskapet är riktat mot rasideologin och den starkes rätt samt förordar en svensk demokratipraktik med rötter i Engelbrekt.
Lektoratet i Berlin varade tills Scharp sparkades av nazisterna 1936. Uppsägningen föregicks av avbrottet 1933, då han på Görings initiativ skulle ersättas med en nazist, men efter kritisk publicitet i svenska tidningar fick behålla platsen. När han slutligen miste den hade han upplevt Weimarrepubliken i fem år och övergången till Nazidiktaturen i tre år. Åter i Sverige tog Vilhelm Scharp tjänst som läroverkslärare vid nybyggda Sveaplans gymnasium för flickor i Stockholm.
Med antinazistiskt syfte och på uppdrag av UD gjorde Scharp efter hemflytten åtta resor till Berlin. Han engagerade sig i de antinazistiskt verkande föreningarna Nordens Frihet och Tisdagsklubben – ett av föredragen han höll hos dessa föreningar finns med i Labyrinten – och deltog i hjälpen till landsflyktiga, inbegripet hustrun Isabel Neuberger som i slutet av kriget flydde från Berlin med sina värdesaker insydda i kläderna.
Scharp agerade uppgiftslämnare och konsult till den svenska regeringen om nazitysk propaganda i Sverige samt om de svenska nazisternas kontakter med landet, och blev aktiv i det styrande organet för Samarbetsnämnden för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete (SDU), grundat 1943 av Alva Myrdal, Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten. I nämnden var han verksam med studiecirklar, kurser och föredrag som lärde ut folkhemsdemokrati av svenskt snitt till flyktingar i Sverige.
Efter 1945 tog Scharp plats som ledamot i Svenska Institutets lektorsråd och på 1950-talet skrev han en rad artiklar för Dagens Nyheter, exempelvis ”Hitler som fredsängel” och ”Gäster hos diktaturen”. Scharp kritiserade även svensk historisk forskning för avsaknad av intresse för flyktingarna, de tyska emigranterna till Sverige måste intervjuas, menade han, de hade ju fått inblick i ”den skickligaste och effektivaste politiska falskmynteriverkstaden som hittills funnits.”
År 1944 började Scharp arbeta på en retrospektiv reportagebok som skulle skildra minnena av nazismens framväxt och dess ideologiska rötter, en bok om nazismens historiska evolution: Hur kom det sig att ett civiliserat, liberalt och demokratiskt land som Weimarrepubliken blev nazistiskt?
Den tes Scharp ville förfäkta lyfte bland annat betydelsen av Wandervögel – ungdomsrörelsen som propagerade för självständighet, mot disciplin i skolan, mot nationalism och chauvinism, men som efter första världskriget började hylla motsatsen: ära, plikt, uniformer och lydnad samt att i tidig ålder lära sig använda vapen som leksaker. Rörelsen utvecklades raskt i antihumanistisk, primitivistisk riktning och blev till ett lätt byte för nazismen.
Det var så Scharp förstod nazismens utveckling, menar Andreas Åkerlund. Förlaget Wahlström & Widstrand anmälde intresse att ge ut manuset, men ledsamt nog hann Scharp avlida (1978) innan projektet färdigställts. Andreas Åkerlund menar vidare att Scharps position verkligen var aktivt antinazistisk – men att den utifrån vad vi idag vet om den nazityska politiken och dess metoder ändå kan kallas naiv.
I minnet bör hållas att det är först på sent 1960-tal och under 1970-talet som att öppet ta ställning i brännande internationella frågor blir en förebildlig medmänsklig hållning. Och då till dels som en reaktion på den allmänna undfallenheten under andra världskriget.
Samlingen innehåller, utöver essäerna, en längre intervju från 1929 med Vilhelm Scharps generationskamrat Erich Maria Remarque, författaren till soldatskildringen från första världskriget På Västfronten intet nytt.
Vilhelm Scharp, Labyrinten, Minnen från Tyskland under 1920- och -30-talen och andra skrifter, utgivna av Andreas Åkerlund, Stockholm: Kungliga biblioteket, 2016.
Emmeline Pankhurst with daughters Sylvia, Christabel, Adela? Time magazine once named the suffragette leader one of the hundred most important people of the 20th century. Millicent Fawcett? Not as well known, but yes, of course – the one who led the law-abiding branch of the same movement.
And Charlotte Despard? Although famous among reformers of her time, not least as the founder of the most long-lived of the British women’s suffrage organisations, this fighter has largely fallen out of history. Perhaps the omission has to do with the fact that Charlotte Despard declared herself to be a socialist, and that the suffragette movement, despite the different demands of the overall women’s movement, is often portrayed as a bourgeois matter?
Or, on the contrary, that as a defected Victorian lady, she cannot be imagined as a suffragette? Maybe prejudice about age comes into play? The fact that Despard was well over forty when she started her activist career and nearly seventy when she formed the Women’s Freedom League (WFL) to promote the situation of female workers as crucial arguments for women’s suffrage?
Whatever the reason: highlighting Charlotte Despard is not only valuable in itself, but it also makes the image of the women’s suffrage movement more whole. Margaret Mulvihill’s Charlotte Despard, A Biography (London: Pandora 1989) and recently Lynne Graham-Matheson and Helen Matheson-Pollock’s Mrs Despard and the Suffrage Movement (Yorkshire: Pen & Sword History 2020) contribute to this.
The latter, in particular, follows Despard’s activism – which began at a time when a woman of her social class and age was expected to wait for the end of life in a corner of a private garden. All in contrast to old men who could look forward to increased activity and more powers in public life. One line of hers shows how she tackled the question: ‘When I was twenty, I was older than I am today.’ Uttered, by the way, long before Bob Dylan and Back pages’ ‘I’m younger than that now’ – and the author Dorothy Carnegie’s ‘Don’t grow old – grow up!’
When Charlotte Despard was just over 40, her husband died, and she was widowed. Now by law a woman of majority, she began to dress in long veils and sandals – eventually her hallmark – and moved from a large house of servants to the poor quarter of Nine Elms in Battersea, London. Here, she used her husband’s capital to serve nutritious vegetable food, offering reading events and other activities to single mothers and their children, meaning most people in the area.
In Battersea, an urban counterculture arose; labour rights, women’s rights, poor care, prisoners’ rights; animal rights, vegetarianism; the independence of India and Ireland respectively; Charlotte Despard was elected to sit on many committees and became a valued speaker who used poetry to reach the audience. At one point, she was knocked over and hit in the head by a rock from an anti-voting mob – however, this did not stop her from entering the stage. In Margaret Mulvihill’s biography, she is photographed as a passionate eighty-nine-year-old speaker at a major anti-fascist rally in Trafalgar Square in 1933.
Like many women’s rights campaigners, Charlotte Despard engaged in writing as well. The bibliography includes nine novels and a number of titles of non-fiction, including a 1913 title on women’s economic conditions. Statistics showed that the majority – seventy-two per cent – of the poorest consisted of women and children, who were not infrequently industrial workers. Labour struggle was therefore a struggle for women, and the revolution in the form of a flurry of gradual reforms, must be about overturning patriarchy. One way was to employ the ballot box. In 1918, when women became eligible for Parliament, Charlotte Despard stood for the Independent Labour Party in a campaign led by John Archer, neighbour of hers in Battersea, the first black mayor in London and one of the first in Great Britain.
After the country’s government had ignored the demands of the suffrage movement in 1912, and several suffragettes had died as a result of police violence on the streets and force-feeding in prison, a faction began to resort to guerrilla methods: fires, sabotage, and destruction of state and private property. The Women’s Freedom League, largely the work of Charlotte Despard, and formed in 1907, offered alternatives to the path taken: civil disobedience in the aftermath of Hortensia in ancient Rome, Thoreau, and later Gandhi, who in turn was inspired by the suffragette movement.
In addition to female workers, the WFL gathered the movement’s vegetarians, artists, writers, non-heterosexuals; encouraged creativity in the fight and, as an organisation, distanced itself from violence. The association organised tax resistance, actions of civil disobedience in Parliament, hikes, and tours across the country and – perhaps most worth noting – boycotting of the 1911 census. More than 10,000 people left home and work and gathered in public places in protest of the misogynistic laws.
Unlike Pankhurst and Fawcett, during World War I, the WFL and Charlotte Despard continued to work for the equal suffrage of all women. She advocated pacifism and welfare policy and founded several peace organizations in defiance of public opinion and the government’s line.
In 1918, women over the age of 30 received the right to vote, given that they owned or rented a house or had a university degree,. Ten years later, in 1928, equal voting rights were introduced for most groups of men and women over the age of 21. Residents in the female category in the empire overseas were still left out of the suffrage reform. In India, women were only given the right to vote when the country gained independence from The United Kingdom (1947). Charlotte Despard’s WFL was then the only remaining voting association. The organization lasted until 1961.
When the Soviet Union was debated in England in 1930, Charlotte Despard and a number of sympathizers went there to make an assessment of their own. To be presented with realized ideals seems to have been overwhelming – in any case, the group did not manage to detect any problems. In their eventual defence, one may say that they did not know what we know today about the use of fraudulent propaganda.
Charlotte Despard belonged to a radical political direction on a spiritual basis in opposition to all forms of cruelty and injustice to man and animal. As a Catholic, Republican, vegetarian, suffragette, pacifist, socialist, and anti-fascist, she made many friends during her 50-year career – but also enemies. It would be strange and sad if this fact – she died abandoned and without resources – would lead to her work and methods of struggle being forgotten. Charlotte Despard has a place in public education next to Pankhurst and Fawcett – and along with the many who gave their all for a better society.
Charlotte Despard: A Biography by Margaret Mulvihill, London: Pandora, 1989
Mrs Despard and the Suffrage Movement by Helen Matheson-Pollock and Lynne Graham-Matheson: Yorkshire: Pen & Sword Books, 2020
Earlier book: An Unhusbanded Life, Charlotte Despard, Suffragette, Socialist, and Sinn Féiner by Andro Linklater, London: Hutchinson, 1980
TimeMagazine, article by Marina Warner, June 14th 1999.
Previously published in Swedish in Syre 10 September 2021
Photographs:
Charlotte Despard and Mrs Cobden-Sanderson arrested waiting to hand over a petition to Mr Asquith at 10 Downing Str., London. Unknown photographer, halftone postcard print, August 19th 1909, Public Domain
Charlotte Despard as President of the Women’s Freedom League, portrait by Mary Evans/Fawcett Library; illustration no 5 in Margaret Mulvihill’s biography
Mayor John Archer, November 10th 1913, Public Domain
The historic opening of academia in Europe, to a large extent driven by social movements, making attendance possible for the categories of women, people of enslaved and manual labouring descent, other categorized groups, and dissenters/non-compliers, will continue to revolutionize knowledge and research by transforming traditionally conceived notions of epistemology, methodology, and the history of science. Still, there are far-reaching perspectives that remain to be generally embraced as urgent areas for research. In this article, such an issue is highlighted by focusing on texts by a historical person who was defamed and convicted because she explored topics in her time that were subjected to formal or informal censorship; women’s rights, the abolition of slavery, and the human – non-human relationship. I find it fruitful to use the concept ‘category of women’ and/or ‘female category’ to emphasize that the term woman has existed and exists as a legal category maintained by influential societal forces and institutions. Of specific relevance to my topic are the circumstances during the French Revolution when the binary and hierarchical classifying of people according to sex and gender was continuously utilized to formally exclude people in the female category from active citizenship and political organizing.
‘But the conservative avoided her and her book as social plagues. Many people would not even look at what she had written. Satisfied with the old-fashioned way of treating the subjects therein discussed, they would not run the risk of finding out that they were wrong,’ said Elizabeth Robins Pennell in her book Life of Mary Wollstonecraft (Robins Pennell 1884: 173). Robins Pennell was referring to Mary Wollstonecraft, but the same could be said about Olympe de Gouges (1748-1793). Olympe de Gouges wrote The Rights of Woman (Les droits de la femme) containing the Declaration on Woman and the Female Citizen (Déclaration des droits de la femme et de la citoyenne) in 1791 and Mary Wollstonecraft wrote A Vindication of the Rights of Woman 1792. Perhaps the two political philosophers met in Paris during the French revolution: Wollstonecraft on a long visit from England, and de Gouges as a playwright journeying from one social class to another in the big city. Or did they know of each other from hearsay? The way they had heard about the North American Attakullakulla’s questioning of ‘the imbalance, disorder, and violence of white colonial society’ when he negotiated with the British: ‘Where are your women?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 179). And, perhaps, in the way the two literary activists embraced the universal humanist declaration stated by the chairperson of the Cherokee Women’s Council Nanye’his, echoing across the revolutionary Atlantic world, to the white men in 1781: ‘[W]e are your mothers. This peace must last forever. Let your women’s sons be ours, and let our sons be yours. Let your women hear our words’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 180). And, perhaps, in the way de Gouges had read Hannah More’s long anti-racist poem Slavery from 1788:’ Does then th’ immortal principle within / Change with the casual colour of a skin?’ (Moore, Brooks and Wigginton 2012: 213).
Which were the possible contacts and philosophical trajectories of the European proto-feminists Wollstonecraft and de Gouges? Besides Lisa L. Moore’s, Joanna Brooks’ and Caroline Wigginton’s anthology Transatlantic Feminismsin the Age of Revolutions, not many have employed such a perspective. And, if one can speak of a body of Swedish Wollstonecraft-research, one can hardly do so in respect to de Gouges. The Swedish Library catalogue Libris’ list of titles gives a hint of the difference in attention: 8 titles in Swedish (of in total 49) for de Gouges, and 119 titles in Swedish (of in total 970) for Wollstonecraft. That is, almost fifteen times more interest for Wollstonecraft compared with de Gouges. What does this difference imply? That English nowadays is the academic language of priority and that the French language (and the Swedish language) is not? That most scholars prefer to use sources and research questions that can be reflected upon and published in English, thereby leading to increased chances of reaching more readers and getting more citations? Perhaps, but there are also other answers.
Probably the earliest text in Swedish about Olympe de Gouges (by a women’s rights champion) was written by Ellen Hagen (Hagen 1925). De Gouges’ Declaration on the Rights of Woman and the Female Citizen has been translated into the Swedish language and published a few times, starting in the 1970s (Schimanski 1972; Ambjörnsson and Eriksson 1998; Österholm 2006). In our time, Kim West has translated the foreword to de Gouges’ play L’esclavage des nègres (Gouges 1789/2012) and I have translated a paragraph often left out both in Swedish and in English translations of de Gouges’ Rights of Woman (Gålmark 2013: 19; 2016: 17−18). De Gouges’ other texts, including her dramas, have not been published in Swedish. In recent years, magazine articles have been published about Olympe de Gouges in Swedish (Jarlsbo 2007; Kåreland 2010; Gålmark 2016b), however, in recently published Swedish collections of historical political key texts on women’s gender and sexuality, de Gouges’ Rights of Woman is missing.
A contributing factor to why de Gouges is not included in the Swedish canon of European gender history today may be that de Gouges’ texts do not suggest a given reading. The political publications – essays, pamphlets, posters – are both personal and political, inserted with short and amusing scenes taken from de Gouges’ own life. The texts appear naturalistic, freely created, full of temperament. The richness of associations, suggestions, didactic, and polemical points makes them entertaining – and difficult to interpret. However, there is a unique Olympe de Gouges-tone and a ditto style. Janie Venpée suggests that de Gouges’ political writing may be read as a theatre script of the author’s life drama (Venpée 1999). In Olympe de Gouges’ pamphlets, she is the hyper-talented and engaged author acting in a world in flames. In her Declaration… she is the expert of state with the constitution in her hand, a brilliant paraphrase of the Declaration of Human Rights from 1789, which in 1791, and to de Gouges’ disappointment, did not include people in the category of woman, people in the slave category, nor did it include men with a low income, male servants, or men under the age of 25.
Olympe de Gouges’ political texts oscillate; sometimes they are progressive, sometimes conservative; often they are marked by her autodidactic education of classical texts. Her work pushes, slows down, and evolves in relation to the revolutionary process. To read a proposition by Olympe de Gouges is to wait for the next text and the next event. It is telling that her Rights of Woman contains a post-script written from the contemporary cab (a horse-drawn carriage). In opposition to the rules of patriarchal society she moves around freely; in various rooms, and categories, by turns profound, by turns polemic and ironic; between the theatre and the home; between the city and the countryside; between dramas and pamphlets; marginalization and fame; slander and recognition. Between her ‘many small mistakes’ and her subsequent revisions (Gålmark 2016a: 9).
The French language was de Gouges’ second language after Occitan (a distinctive Southern French language group) and de Gouges was basically self-taught. Above all, de Gouges was enfant naturel, a child of nature, only in part born within marriage (according to de Gouges: not acknowledged by her father) and as such legally recognized during the French revolution due to activist politics from, among others, de Gouges herself. Olympe de Gouges’ fearless political ambition was not a coincidence; she held the distinct opinion that the voice of a human being is not to be corrected. Wrongs and mistakes belong to human nature – and nature is wonderful. The human being, as the most diverse and varied in colour, is the most beautiful animal; however, when the ’human’ is perceived to be ’a white man,’ the human is transformed into ‘the most stupid animal’, in French, ’Le plus sot animal’ (Gålmark 2013: 19).
Here is where we get to the heart of the matter: Olympe de Gouges’ use of nature as an inspiration for a philosophy and politics of equality: Nature and animals do not suggest divergent rights for men and women; nature does not suggest slavery of human beings; nature is richer and more diverse; and, furthermore, it is in general impossible to distinguish the sex of an animal only by looking at the exterior form. De Gouges points to the doubtfulness in using simple arguments about animals and nature in disputes over human relations; however, she does not hesitate in her over-arching view: Nature shudders before slavery of all sorts. In relation to the wealthy colonizers of her time, de Gouges appears fearless in her political philosophy. She picks holes in the arguments of the slave owners in the assemblies of politics, in cultural forums, in the homes, on the ships, or on the plantations on other continents, proclaiming that the reason for the existence of slavery is not found in Nature, but in the economic interests of the colonizers. Prior to the outbreak of the revolution, Olympe de Gouges is the only person in the female category who has the courage to accuse plutocrats and colonists of their doings; most likely she is the first writer to use the word capitalist (Gålmark 2016a: 111).
Olympe de Gouges declares: ’I am an unparalleled animal. I am neither man nor woman, I have the characteristics of both vanity and courage’ (Gålmark 2013: 21). With just a few sentences, de Gouges touches upon later times’ humanist discussions about the theory of evolution, for instance Edith Södergran’s stanza in ‘Vierge moderne’ (Hästbacka, Johansson and Johansson 2016), and Jacques Derrida’s ‘L’animal que donc je suis’ (Derrida and Mallet 2008). Her paragraph recognizes, affirms, and refuses the categories. De Gouges was keen on emphasizing her affiliation to the female category, declaring: ‘it is a woman who poses the question’ (Cole 2011: Appendix 5); however, she also expressed opposition to what we today would call a cis-normative gender perception (a socially constructed normal female body), and a critique of the, even today, prevailing making invisible of mankind’s residence in Metazoa (the whole crowd).
To interfere with the binary categories of gender order, and to question racism and the excluding human definitions, is provocative also in our time. In translations of Olympe de Gouges’ texts, the paragraphs where she employs the word animal to assert equality are often left out – and many of the readings of her work consider her texts paradoxical. However, if an interpretation of inclusion is opted for, de Gouges’ animal- and nature discourse becomes logical and comprehensible. Indeed, with an animal-embracing interpretation, based in a resistance to the ancient ideal being/citizen as equal to the exterior form of a white able-bodied privileged male human (anthro-androcentrism, Gålmark 2005), the view is strengthened of de Gouges as a consistent justice-aiming and truth-endeavouring author and proto-feminist ahead of her time.
Although Olympe de Gouges’ journey upwards on the class ladder proved successful, it was continuously met with problems. During her most prolific time as an author and playwright de Gouges was subjected to sabotage, slander, and physical attacks. According to Janie Venpée, de Gouges was the only woman (human in the female category) during the revolution who was prosecuted – and sentenced – with reference to the content of her publications (Venpée 1999). The disparagement of Olympe de Gouges continued after her execution. In patriarchally marked depictions of the French revolution, de Gouges was heckled by the most prestigious of French male historians – Bretonne, Michelet, Guillois, the brothers Goncourt – in similar wordings as the male revolutionaries used when de Gouges lived. Predictably, the politically constructed female category was often left out in standard narrations and interpretations of the French revolution, not the least in Swedish. Although the category of women had asserted itself as a revolutionary protagonist, it was perceived as a force that hindered the revolution, and thus became marginalized, or overlooked. And this although the exclusion, in the case of Olympe de Gouges the extinction, took place during the terror laws of the Republic. As we know, the majority of the executed were not aristocrats, but male craftsmen, poor people, women of all social classes, and famous and cherished revolutionaries of a different political leaning than the one of the prevailing regimes.
The misunderstandings of de Gouges became predominant, even though de Gouges’ critique predicted the Republic’s suicide (the violence against their own), and even though de Gouges died without imagining that her literary work could be read as something else than truly revolutionary. It was not until over a hundred years later that de Gouges obtained redress as a literary activist, by the feminist and socialist Léopold Lacour’s portrait Trois femmes de la Révolution, les origines du féminisme contemporain. It should be noted that Lacour unfortunately did not manage to appreciate Olympe de Gouges’ literary aesthetics. Lacour mentions possible translations of his book into Swedish and Norwegian; however, the book seems never to have been translated (Lacour 1900). In the Libris-catalogue, a copy of the book from the French edition was received by the Swedish National Library (The Royal Library) over a half century (1956) after the book was published in 1900.
Most likely, the lack of success for Lacour’s book contributed to the, even today, minimal interest in Olympe de Gouges in Swedish. Lacour’s title contains the word feminism, used by Frida Stéenhoff three years later, in Feminismens moral. What had happened if Lacour’s portrait of de Gouges had been widely read in Swedish? Had the debate over the rights of women and the feminist movement progressed earlier if it had been possible to read Stéenhoff in dialogue with Lacour? If the image of the French revolution’s people in the category of woman had appeared more favourably and less burdened with guilt? If it had been known that the French feminist of the 19th century, the labour activist and editor Jeanne Deroin – before Léopold Lacour published his book – asserted the women’s rights heritage of Olympe de Gouges and the French revolution? (Scott 1996: 86; Gordon and Cross 1996: 137–139, 149).
In a radio program in Swedish from 2003 with invited scholars, Mary Wollstonecraft is discussed as the ‘creator of the first feminist manifesto’ (Sveriges Radio 2003). The word manifesto may be defined in various ways; and titles without the word may be perceived as manifestoes, for instance feminist texts by Qasim Amin (1893), He-Yin Zhen (1903), Elsa Laula Renberg (1904) Luisa Capetillo (1911), Mina Loy (1914). Alternatively, feminist texts may contain the word manifesto: Valerie Solana’s Scum Manifesto (1969), Black Women’s Manifesto (1970), Radicalesbian Manifesto (1973), Donna Haraway’s Cyborg Manifesto (1984), Queer Nation Manifesto (1990), Emi Koyama’s Trans Manifesto (2001), Alison Kafer’s Crip Manifesto for Social Justice (2013/17). However, in the context of the 18th century, yet holding Wollstonecraft in high esteem, for those who have read Olympe de Gouges’ Declaration of the Rights of Woman with its evident form of public announcement, political programme or speech, there is little doubt who wrote the first European women’s rights manifesto of that period.
It seems curious that a proto-feminist of animal-defending and anti-racist leanings, for long slandered due to her revolt against the social role for people in the female category, would be perceived as too transformative in relation to the discussions of today. However, the image and preconceived notions of a person’s oeuvre may become so established that they remain so despite facts and accessible primary sources. A name or a movement may lack prestige of association and become affected by conservatism due to earlier investments in research. This is not remarkable; the academic world, as we know, often prefers referring to the already established and researched. To relate to earlier works, and to highlight the not yet accepted, or forgotten, or made invisible, or defamed, ought to give, but does not always give the same prestige as the studying of aspects of the established. Rather, such endeavours may meet obstruction, a circumstance not unfamiliar to gender scholars.
Why, there is reason for asking: How to recognize themes that enter the stage after one’s own ideas have been accepted as subjects of concern? How to evade hindering research questions that have been affected by historical amnesia and are perceived to dislodge established research? And when the patterns of perspectives expand borders for what traditionally is included in the humanities, in gender research, and historical research? (Regarding this matter, Maria Jönsson’s sentences, in Subjekt Södergran 2016: 90, are gratifying and worthy of imitation.) In an article in Tidskrift för genusvetenskap from 2010, Ulrika Dahl speaks of when the perspectives of intersectionality were introduced in Swedish; how a phenomenology of stopping emerged, aiming to conserve prevailing outlooks and power relations (Dahl 2010: 72). Dahl discusses the initial resistance against whiteness-studies; however, the tardiness within academia in relation to new thoughts and transforming perspectives may be regarded as a general problem.
Which is why the lack of interest in other topics and social patterns other than the dominant ought to be acknowledged as a continuously existing phenomenon also in forums where it may be least expected. In contemporary texts in Swedish concerning the topic of future feminisms and feminist terminology, power-critical gender perspectives in relation to the ‘animal’ category are missing. Which are the possibilities for critical questions regarding humanity’s fellow non-human beings, including power-critical analysis of social and political constructed ‘animal’ and ‘nature’ categories in the politics and culture of human relations, historically and today? In what way does the revolutionary process take place for not yet established research questions within the humanities, and within gender research? And the problem I would like to discuss in an ulterior text: How may the process be criticized and changed in a constructive way?
An open-minded approach to feminism will, in my view, continue to push the humanities forward, becoming humane/ities, admitting the human being as queer, converging normality and non-normality into variation and difference. Such an insight will entail an understanding of the human being as the one agent power on planet Earth with the ethical responsibility to give space to every human being to bloom in whatever way s/he* wishes while also acknowledging, taking into consideration, respecting, and giving space to humanity’s fellow non-humans (other beings, and nature).
A wider feminist critique of the standard image of the French revolution would open for new interpretations, new questions and perspectives, and thereby more profound knowledge. A broader interest would also support the development of history as a field of study and education. Olympe de Gouges, and the historically defined women categories with their plethora of voices, discourses, travels, and self-images have for too long been disregarded in teachings both in schools and at universities.
References
Ambjörnsson, Ronny and Eriksson, Gunnar. Europeiska urkunder (ed) (1998) Stockholm: Natur och kultur.
Cole, John R. (2011) Between the Queen and the Cabby: Olympe de Gouges’ Rights of Woman. Montreal: McGill-Queen’s University Press. Appendix.
Dahl, Ulrika (2010) Rapport från Vithetshavet. Tidskrift för genusvetenskap 31(1–2): 70−74.
Derrida, Jacques (2008) with Mallet, Marie-Louise (ed) The Animal That Therefore I Am. New York: Fordham University Press.
Gordon, Felicia and Cross, Máire (1996) Early French Feminisms 1830−1940: A Passion for Liberty. Cheltenham: Edward Elgar.
Gouges, Olympe de (1789/2012) Ur De svartas slaveri. Danius, Sara, Sjöholm, Cecilia and Wallenstein, Sven-Olov (ed) Aisthesis: estetikens historia, del 1. Stockholm: Thales.
Gålmark, Lisa (2005) Skönheter och odjur: en feministisk kritik av djur – människa-relationen. Stockholm and Göteborg: Makadam.
Gålmark, Lisa (2013) Antroandrocentrismens giljotin – exemplet Olympe de Gouges. Sosiologi idag 43(2): 9–36.
Gålmark, Lisa (2016a) Revolutionens rosenvatten: Olympe de Gouges feministiska humanism. Stockholm: Dela förlag. In English: Rosewater of the Revolution, Olympe de Gouges feminist humanism. Stockholm: Dela, 2020
Gålmark, Lisa (2016b) Revolutionens frihetsmän valde att tysta Olympe de Gouges. Feministiskt Perspektiv, November 20th.
Hagen, Ellen (1925) Pionjärer: Marie Olympe de Gouges och Markis de Condorcet gestalter från franska revolutionen. Tidevarvet 3(7): 4–5.
Hästbacka, Elisabeth, Johansson, Anders E. and Johansson, Anders S. (ed) (2016) Subjekt Södergran:om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm and Göteborg: Makadam.
Jarlsbo, Jeana (2007) Feministen som slogs in i döden för slavarna. Svenska Dagbladet July 28th.
Jönsson, Maria (2016) Jaget som randupplevelse. Subjekt Södergran:om jagen i Edith Södergrans poesi. Stockholm och Göteborg: Makadam.
Kåreland, Lena (2010) Den franska kvinnosakens glödande elegant. Dixikon 12 maj 2010.
Lacour, Léopold (1900) Trois femmes de la Révolution: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: les origines du féminisme contemporain [Tre kvinnor från revolutionen: Olympe de Gouges, Théroigne de Méricourt, Rose Lacombe: den moderna feminismens ursprung]. Paris: Libraire Plon, Plon-Nourrit.
Moore, Lisa L., Brooks, Joanna and Wigginton, Caroline (ed) (2012) Transatlantic Feminisms in the Age of Revolutions. Oxford: Oxford University Press.
Robins Pennell, Elizabeth (1884) Life of Mary Wollstonecraft. Boston: Roberts Brothers.
Schimanski, Folke (ed) (1972) Kvinnan och revolutionen: texter om 200 års kamp för kvinnlig frigörelse. Staffanstorp: Cavefors.
Scott, Joan Wallach (1996) Only Paradoxes to offer: French Feminists and the Rights of Man. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
Sveriges Radio (2003) Mary Wollstonecraft. Filosofiska rummet 9 mars.
Venpée, Janie (1999) Performing Justice: The trials of Olympe de Gouges. Theatre Journal 51: 47–65.
Österholm, Hanna (ed) (2006) Feminismens idéer. Lund: Studentlitteratur.
Published in Swedish in a shorter version: Gålmark, L., ”Historical Amnesia and Progression – the Case of Olympe de Gouges” in Journal of Gender Research39 (1): 107−114.
Photo: Liberté (1793) by Jeanne-Louise Nanine Vallain
In what way may time be shown as form and experience?
Today, the import of questioning standard linear notions regarding growth, time and development has been acknowledged. However, what remains to be recognized is the origin of this critique: indigenous populations, the environmental movement, and ecofeminist thinkers.
But is it possible to imagine time materially? As a distinct body? A wormlike snake ditto, twisted around their body? With repeated turns and returns, yet on their way to the body’s end, accordingly on their way to the very end?
Rosana Antolís When lines are time, curated by Martí Manen at Fundació Joan Miró in Barcelona 1/7 2016 – 11/9 2016, plays with chronology as choreographed material movement in the form of installation and as circulating performance: In what way do I imagine time? How do I feel time?
Antolí transforms critique of the linear to form; the notion of time as something universally straight and flat is incorrect. As image and symbol for each and everyone’s separate experience it is wanting; events happen, feelings return, veer, make leaps, hurl, land, seem to cease, yet continue in the same body within a rectangular space.
Antolís’ time snake of accumulated moments is here seen as consciously exact; in accordance with and dependent upon the source, the unique consciousness:
You lose your shoe, you are five.
You drop your shoe, you are thirty-three.
You are unable to get your shoes on, you are sixty-seven.
You are eleven, you betray a friend.
You are forty-two, you are betrayed by a close friend.
You are one-hundred and seven, you lose your first friend, you make new friends.
To live through a feeling, to relive it as a new feeling resurrecting within the old. How would my time, your time, our lives, appear were they to take form in bended material like this? What kind of directed snarl sums up our time, our consciousness? When will my time turn into a form ready to be exhibited?
It is possible to perceive questions about time as individually existentially human ontological, although they are, simultaneously, social, societal, and concerns civilization. In what way would the conditions of different societies’ – the collectives of people and other beings – struggles, moments, snarls of seen, and seen again, felt and relived, unite in a curling snake body?
Romeo and Juliet (class), Othello and Desdemona in Othello (exterior), Fred and Laurence in Xavier Nolan’s Laurence anyways (gender), Chiron and Kevin in Tarell Lavin McCraney and Barry Jenkins’ Oscar winning poetic childhood story Moonlight (sexuality).
Consider all loving relationships that were hindered due to society’s classifying in either confirming or deviating from the stated pattern. Relationships of love which were stopped, but defied, and survived, and moved mountains. Two jazz lovers with a sense of humour run into each other at a ball in London. The year is 1947, one of them has been a volunteer during the war and is now working as a clerk at a lawyer’s firm, the other is a law student at the university. After a few weeks of dating, they decide to get married.
It may sound somewhat trivial. Two people meet, find a common vibe, fall in love for life. Happens all the time. However, Ruth Williams is white and Seretse Khama is black; moreover, he is the successor of the British protectorate Bechuanaland, today Botswana. The couple’s love turns into an intercontinental political subject of highest concern; both the British colonial rule and the families try to avert the liaison even though there are no legal obstacles either in Bechuanaland or in Great Britain.
But the racism of the period is deeply entrenched in the economic and political conditions of power. South Africa’s prime minister Malan, followed by the Nazi sympathizer Strijdom, instates apartheid and bans marriages between black and white people; upon which Bechuanaland, neighbour in the north, becomes a haven for ANC notable activists Nelson Mandela, Oliver Tambo, and the author Bessie Head. A mixed prince couple harbouring democratic ambitions and settling down in Bechuanaland is unthinkable to the white minority government of South Africa.
And Great Britain prioritizes its own economic interests – the British mining companies’ activities in South Africa – and obeys the South African demands.
On the 10th of March the film director Amma Asante’s [Belle] excellent A United Kingdom premieres. The film is based on Susan Williams Colour Bar, the Triumph of Seretse Khama and His Nation, a book documenting every diplomatic turn and every protest campaign in the battle concerning the existence of the Khama couple.
Large sections of the people in Bechuanaland backed the Khama couple by boycotting British taxes, and by refusing to cooperate; support organizations in Great Britain cultivated opinion and assisted mass media with argument and facts; racists holding bureaucratic key posts in the British imperial rule were replaced with more enlightened people.
At the same time, students returned from elite universities in the West and created African independence movements that challenged the British colonial system. Supported by a women’s revolution, an overlooked and decisive event told about in the book, but rather skipped over in the film, Botswana became a democracy including women in 1996 with Oxford-educated Seretse Khama as president.
It must be noted that there was a female candidate to the position, Oratile Sekgoma, whom the British refused to cooperate with. A woman in the highest office of the nation “was out of the question”, according to the British. Perhaps it was easy to forget who resided in the seat of honour back home.
Undoubtedly, the love between Ruth and Seretse contributed into shaking the British empire. However, for many years they fought in vain against the economic and political power plays. A private situation construction worker Richard Loving and home worker Mildred Loving in the USA of the 1960’s most probably would have identified with. In Jeff Nichols empathizing film Loving, following Nancy Buirski’s documentary The Loving Story (2011), shown at the Gothenburg Film Festival in February, the couple Loving, she categorized as black, he as white, has a formal certificate to prove their marriage.
To no avail. The police arrests and extradites the newly wed from the state of Virginia. Either they get divorced and move back or they stay wedded and are forbidden to return home. The discrimination laws of Virginia destroy the future of the couple Loving, but racism cannot destroy their love. To both the Lovings and Khamas the option to give up did not exist, their love gave them no choice. Even Richard Loving was affected by racism and was critiqued and heckled by both white and black people. Ruth Khama equally, especially in Bechuanaland, where, among other things, the white colonists shut her out from social life and denied her entrance at hotel restaurants.
The couple Khama and the couple Loving were interviewed, in their respective time, and separately, by Life Magazine as part of the struggle for the legalization of mixed marriages. Many sympathizing people gave their support – more in the case of the wealthy couple Khama than in the considerably less privileged case of the couple Loving.
So wonderful then that Mildred Loving’s effort for the right to love turns out to be decisive. Mildred’s external environment monitoring of protest marches on television gives her the idea to write to Robert F. Kennedy, who furthers the issue to a law firm willing to take on the case without billing. The case is tried with success in the Supreme Court, which constitutionally abolishes the ban on interracial marriages, accordingly in the sixteen American states in addition to Virginia that still had racial laws.
The couple Khama opened the eyes of the world to loving relationships regardless of skin colour. The case of the couple Loving became the tipping point that made loving legal in the whole of the US. And eventually with an even wider significance: In 2015, in Obergefell vs Hodges, the verdict in Loving vs Virginia was used to criminalize the discrimination of gay marriages in the US.1 Earlier that year, a resolution acknowledging equal marriage rights including same sex couples was adopted by the European Parliament. A reform that was instituted in Sweden 2009, and recently in Finland (1st of March).
Marriage, or not marriage. Living together, or not living together. Loving relationships, or not loving relationships. The choice ought to be voluntary and equal for all. Every year, the 12th of June, Loving Day is celebrated in the USA in remembrance of Mildred’s and Richard’s victory in the Supreme Court 1967. The celebrators are most often of divergent sex, but an increasing number of freely sexed people have started to party before Pride.
Since everyone’s right to be who they are, or want to be, and everyone’s right to love whomever they want to love, dissolves many borders. Considering the dubious attitude of the American president (D.T. 2017) towards human rights, awareness of this kind is more urgent than ever.
Året är 1915 och Gregors rum och familj är ett mikrokosmos för den juridiskt uppbackade europeisk-patriarkala familjeordningen: Gregor bör stiga upp klockan fyra, gå till sitt arbete i den manligt kodade offentligheten, inte ha en ”pipig röst”, inte vilja stänga in sig för att skriva.
Att följa mönstret vore att söka göra rätt maskulinitet, att vara en korrekt man och medborgare, en kugge i maskineriet, såsom i Strindbergs äktenskapsdramer där maken tecknas som löneslav åt den parasitära hustrun (husslaven som inte har formella möjligheter till studier och arbete).
Den som inte förmår bete sig i enlighet med påbjuden ordning, det vill säga bete sig som antingen man eller kvinna på rätt plats med rätt sysslor i rätt rum, riskerar att uppfattas som ett monster, ohyra, spöke. Men innan Gregor blir ett monster blir han en insekt. Gregor blir en skalbaggekropp för stor för att passa in i sovrummets dörröppning. Han är fel i fel rum, det feminint kodade hemmarummet där han helst av allt vill ägna nätterna åt att skriva och dagarna till att sova ut.
Att vara ”djur” innebär i det mänskliga samhället att vara instängd, som arbetskraft för varor eller som kropp för senare förtäring, alternativt förment funktionslös som en lus eller skalbagge som ännu inte lätt kan exploateras i produktionen; ett skadedjur endast värt förakt. Gregors mänskliga medvetande gör fel artus i det för honom felaktiga människorummet. Familjen uppvisar xenofobi, och Gregors beteende misstolkas.
Genusordningen, påvisad av Yvonne Hirdman, kan utökas med artusordningen. Genus och artus sammanstrålar till en normativitet i mönster av dikotomi respektive över- och underordning. Gregor hamnar utanför i det informella regelsystem som tillskriver hen mindre mänsklighet (obegripligt genus) och frånvaro av mänsklighet (obegripligt artus).
Men Gregor är lojal med människorna: ”Han kände sig åter införlivad med mänskligheten och hoppades av båda, såväl läkaren som låssmeden, utan egentlig åtskillnad, att de skulle nå storartade och överraskande resultat.” Läkaren skulle kunna medicinera honom och låssmeden skulle kunna låsa in honom – på livstid – och fallet vore löst!
Det egna rummet blir en tillflykt: Att hänga från taket, utforska väggarna, utforska världen, som senare Virginia Woolf i Ett eget rum. Att få vara sig själv när de andra rummens påbud förkastar ens performance – för att tala med Judith Butler. Rummet som en tillåten feministisk plats för queerhet, skrivande och andra obegripligheter. Den småborgerliga familjen äter kött och Gregor är på rummet. Gregor vill inte ha mjölken som Grete bjuder på, han vill bara ha gamla matrester, Gregor dumpstrar: ”Jag har ju aptit, men inte för sådana saker.”
Att som underställd vilja äta vegetabiliskt, att bryta mot köttnormativiteten, är att riskera bli behandlad som det djur en vill försvara. Det är att bli en svältkonstnär, att bli placerad framför den tomma tallriken. Gregor är i rummet tre månader: Ska det bli en håla utan möbler eller förbli mänskligt med möbler? Familjen tömmer rummet för att sedan låta rummet förfalla genom att fylla det med avfall och bråte. Gregor utestängs i instängdhet, Gregors förvandling är familjens förvandling: Utanför sitt rum jagas han av fadern med käpp och äpplen. ”Hur ödmjuk han än är… stampar fadern bara hårdare med fötterna.”
Gregors situation liknar brottsoffrets, flyktingens, Jesus sista månader. Den omvårdande Grete sviker likt Judas (Gregor har tänkt betala för konservatoriet systern önskar gå på) och utropar Gregor som ett det som familjen ”måste försöka bli kvitt”. De inneboende kött-tuggande hyresgästerna uppträder som de tre stupida männen, och städerskans vittnesmål om Gregors uppståndelse tillåts aldrig bli ”förkunnad” till den ointresserade familjen.
Eftersom Gregor enligt familjen-samhället har invaderat dem: ”detta djur förföljer oss”. Gregor är skyldig till att inte kunna försörja familjen längre, till att vara äcklig i deras ögon, till att inte passa in i familjeordningen, till att vara syndabock. Gregor pådyvlas ansvaret för sin situation av utanförskap, och görs till smuts och sedan till lik (som återuppstår). Gregor ”måste dö”, men ”lever ännu i gryningen”. Efter att Gregor dött flyttar familjen till en mindre våning och ser framemot Gretes lansering på äktenskapsmarknaden där hon med sin ”yppiga kropp” kan skaffa sig en ”duktig man”. Den absurda ordningen tar ett nytt varv.
Innan hans egen mänskliga familj förvandlats till förföljare, tänker Gregor: ”Om allt, lugn och förnöjsamhet skulle ta en ände med förskräckelse?” Den profetiska kroppen vittnar om vad som ska hända i den kommande fascistoida ideologin och morfologin; vad som ska hända den/de som skrivs in i de skapat värdelösa kategorierna, och som steg för steg politiskt förvandlas till insekter, svikna av mänskligheten. Metoden att skapa rädsla och förakt för svaghet, stigmatiseringen av underordnade minoriteter: Säg att de är som X, säg att de är X, tolka dem, teckna dem som X, säg att det är de vi brukar eller måste utplåna.
”Ingen tycks ha haft så mycket gemensamt med så många som denna ensamma författare som mindre än någon annan visste om han hade något gemensamt ens med sig själv”, inleder Karl Vennberg översättningen av Kafkas novell 1964. Men visst gestaltar, förutspår och påminner oss Förvandlingen om vårt grundläggande ontologiska misstag: För att transformeras till djur måste vi förutsätta att vi inte är djur, men vi kan inte bli det vi redan är. Vi kan inte bli djur eftersom vi redan tillhör gruppen (alla exakt lika mycket).
Den kommande mänskliga katastrofen ska få en planetär dimension. Också i det universella rummet får utplåningen vittgående konsekvenser. Det skövlande skogsbrukets insektsutradering – varelser med hjärnkroppar kapabla att navigera hemåt efter månen och stjärnorna – leder till utebliven pollinering, saknade färger, begränsad odling, för lite mat, avskuren framtid. Så förmedlar Förvandlingen den för alla varelser gemensamma existentiella flyktfrågan: Var är mitt hem och hur kommer jag dit?*
Att vara med djuret i dess kropp och erkänna djursläktskapet i vars och ens kropp är en empati- och sympatiövning. En prövande förvandling som kan avväpna och avlägsna både det fascistoida hotet och hotet från Antropocen. Vägran att äta det serverade kombinerade djurföraktet och självföraktet är svältkonstnärens antifascistiska motstånd. Gregors mänskliga insektsprotest framstår odödlig när den, istället för att ta avstånd från de första och sista offren, förtvivlat skrattspeglar läget och uppförstorar förminskningen.
* I Djurens liv (2001) Nya Doxa, skriver J. M. Coetzee att Röde Peter i Kafkas Rapport till en akademi ställer sig denna fråga i fångenskapen hos människorna, s 31.
Förvandlingen av Franz Kafka (1883−1924), kortroman/novell utgavs 1915 och översattes till svenska av Caleb J. Anderson och Karl Vennberg, Forum 1964 och på nytt av Hans Blomqvist och Erik Ågren, Bakhåll (2000) 2007.
I varje omgång av the Voice – amerikanska, holländska, ryska, kinesiska, italienska, sydafrikanska upplagan – är det någon som satsar på att leverera It’s a man’s world.
Låtvalet i sig ger positivt intryck och större chans att gå vidare i tävlingen. När textraderna ljuder ”man made the train / man made the electrolight / man made the boat / this is a man’s man’s world / but it would be nothing, nothing without a woman or a girl” kan minst en domare ses nicka högtidligt medan en annan stryker bort en tår ur ögat. (Givet att vokalisten är ur manskategorin. Är detta inte fallet uteblir den gråtmilda effekten.)
Adepten och den skoningslöst skillade juryn förenas i filantropisk sympati bortom tävlingsmomentet. Ingen kan tvivla på att reaktionerna – sentimentala eller ej – rymmer välvillighet: Ja, så är det. Mannen-människan skapade den saliggörande teknologiska utvecklingen men utan en kvinna eller en flicka hade inte världen varit någonting. Skaparen mannen med sin sidekick, den trälande kvinnan. En ofrånkomlig arbetsfördelning, en naturlag nästan.
Men hoppsan. Tänk om det finns en annan erfarenhet att bifoga arkivet. Historiska fakta om vem som är och gjort vad. Och det inom ett område som länge stod främst inom all högteknologi, den tillämpade rymdforskningen och dess skapelse rymdskeppet. Alla färdmedels – båtens och tågets och bilens – yppersta farkost. Skeppet i rymden från planeten jorden som forcerar ljud- och luftbarriärer för att ta sig dit ingen tidigare färdats. Det yttersta tecknet på en vetenskapskultur som traditionellt sett förväntas vara signerad vita män.
I Margot Lee Shetterlys bok Hidden figures från 2016 (nyutgiven till svenska som Dolda tillgångar) ställs detta vedertagna tecken på ända. Här framträder en verklighet som seglat under radarn så länge att den nästan känns öververklig. Att ta till sig Lee Shatterleys sannstory är att slungas mellan sin inpräglade föreställning och den robusta marken av nya fakta och intervjuer som Lee Shetterley skriver fram. Bom, bom, bom. Nu lyfter vi. Det är en blåmärkesfärd med inbyggd raketskjuts alla bör få uppleva.
På fängslande prosasamkörs berättelsen om ett kollektiv av svarta kvinnliga matematiker i Hampton i staten Virginia med krigshistoria, datorhistoria, feministisk klasshistoria, medborgarrättshistoria och den amerikanska världspolitiken under fyra decennier. Lee Shetterly strösslar årtal, mål i högsta domstolen, statistik över antalet kvinnor totalt respektive antalet svarta kvinnor, marscher till Washington och sit-ins. Med fast hand drar hon upp läsaren ur det allmänna okunskapsträsket och ger under gång dessutom pedagogiska lektioner i aerodynamikens grundsatser. Vad mer kan en önska sig?
En film som baseras på manuset kanske? Den drömmen har slagit in för denna utmärkta bok. Delvis. För fastän filmen är mycket sevärd och nominerad till tre Oscars kan den inte matcha boken. Det beror inte bara på att en film i allmänhet inte kan mäta sig med en välskriven boks svarta tecken mot ett vitt ingenting: Ordens oändliga rike av oändliga bildrutor i unika hjärnor. Lika många och varierade som antalet läsare. I fallet Hidden figures beror glappet även på att filmversionen slirar på åtminstone två saker:
I filmen framstår Nasa:s manliga vita datakultur som totalt exkluderande. Genimatematikern Katherine Johnson erövrar och excellerar kulturen till trots men några kamrater på jobbet verkar hon inte få. Av boken framgår istället att kulturen var möjlig att inta även socialt och att det var precis vad Johnson gjorde. Den gemensamma fascinationen för siffror och ekvationer – inte minst i form av bridge och schack på lunchrasten – vann till slut över de samhälleliga kategoriseringarna kön och hudfärg.
Vidare: Blonda Kirsten Dunst spelar den vita mellanchefskollegan i filmen. Hon gör det utmärkt. Sval, kallsinnig, oemottaglig för samarbete och systerskap med sina svarta kollegor. En veritabel bromskloss. Det är en sannolik roll – men dessbättre inte helt sann. Enligt boken uppstod istället ett fruktbart och avgörande samarbete mellan två kvinnliga supervisor-matematiker av skiljaktig hudfärg (och hårfärg kanske). En kollegialitet som resulterade i viktiga och avgörande projekt för att öka unga matematiskt begåvade kvinnors möjligheter till högre utbildning och ingenjörsexamen.
Kanske är filmversionens negativa stereotyper till för att mildra den unisona patriotism som annars kunde göra filmen svårsmält. Men också ur den aspekten erbjuder Lee Shetterlys bok bättre lösningar. Boken skyggar inte för att ta upp 1970-talets kritik mot satsningarna på det amerikanska rymdprogrammet samtidigt som miljoner medborgare i USA utsattes för legal segregation, fattigdom och arbetsrättsliga orättvisor. I staten Virginia var det lättare att skicka ut astronauter i rymden än att genomföra integration och equal opportunity för barnen i skolorna. Som Marvin Gaye protesterade i Inner City Blues från 1971: ”Rockets, moon shots / Spend it on the have nots”.
Kritiken fördjupar bilden. Verkligheten i en bok kan bjuda mer av realistiskt hopp än bilderna i en film. Har du räknat rätt så har du räknat rätt. Har du forskat noga har du forskat noga. Genom att vara nogräknad med fakta har Margot Lee Shetterly lyckats skildra det hoppfulla utan att bli sockrig. Hennes litterära och forskningsmässiga pionjärinsats borde renderat ett Pulitzerpris – och förslagsvis en tryckning av svenska upplagan till gymnasieskolor i Sverige. By the way så här till sist. Vem låg bakom textbedriften till megahitlåten 1966 It’s a man’s world? Svar: Afroamerikanska körmedlemmen i James Browns kompband: Betty Jean Newsome.
Margot Lee Shetterly, Hidden Figures, the Untold Story of the African American Women Who Helped Win the Space Race, London: William Collins, 2016
Margot Lee Shetterly, Dolda tillgångar, boken som inspirerade till filmen från Twentieth Century Fox, översättning till svenska Gunilla Mattsson, Stockholm: Harper Collins Nordic, 2017
Filmen Dolda tillgångar har svensk premiär 24/2 2017. Huvudrollerna spelas lysande av Taraj P. Henson, Octavia Spencer och Janelle Monáe. Noteras bör dock att ett soundtrack sjungs av Kim Burrell som i januari 2017 (ett halvår efter första visningen av filmen i USA) uttalade sig hatiskt mot homosexuella i en predikan (hate speech). Flera av Burrells inbjudningar att medverka i evenemang, exempelvis Ellen DeGeneres show, har därför tagits tillbaka. Medsångaren på soundtracket Pharell Williams har levererat välformulerad kritik av sin kollega. Själva filmen bör inte lastas för Burrells uttalande.
between literature, images of fruits and flowers, bicycles, and titan legs
The overall relationship between humans and the category of animals is much chronicled in European history. In fact, the human-induced killing of animals was acknowledged by Greek philosophers Aristotle, 384−322 BC, and Plutarch, 45−125 AC, respectively, as a kind of war. In the eyes of Plutarch, the killing of animals had profound impacts on human society; here quoted from Moralia, On the eating of Flesh, lecture II:
‘Even so, in the beginning, some wild and mischievous beast was killed and eaten, and then some little bird or fish was entrapped. And the love of slaughter, being first experimented and exercised in these, at last passed event to the labouring ox, and the sheep that clothes us, and to the poor cook that keeps the house; until by little and little, insatiableness being strengthened by use, men came to the slaughter of men, to bloodshed and wars.’
For most people, there were few or no other choices than to obey the master, the sovereign, the owner of the land, and take part in the killing of others, human and nonhuman, in wars and in hunting. Yet, most ordinary people subsisted on a mainly frugal diet, eating that which resulted from working the soil, collecting fruit and berries from trees and bushes, catching occasional fish from streams and lakes. In fact, the killing of other mammals, ‘meat’, was never a standard feeding ingredient for the European majority. The consumption of animal flesh by the society’s elite constituted rather a manifestation of power, towards other creatures, and towards the people.
However, there were parallel stories and parallel life approaches, such as the one suggested by Plutarch. Would history have staged differently, had Plutarch’s warning of the consequences of killing animals resounded through Europe? Some people may have listened and absorbed his wisdom; and ideally, the European continent would then have developed in more peaceful ways.
Anyhow, in the enlightenment tradition, there are to be found traces of Plutarch’s cross-species non-violence, in the writings of Montaigne, Rousseau, and Voltaire, and among some of the revolutionaries, both English and French, during and after the French Revolution. For instance, in his Tableau de Paris from 1782 and 1783, Louis-Sébastien Mercier states about the frequent slaughtering of animals in the city:
‘But his [a young bull] groans of pain, quivering muscles and terrible convulsions, his final struggle as he is trying to avoid an inevitable death; all this attests to the fear of violence, pain, and suffering. Look at the terrible pounding of his naked heart, his eyes darkening and languishing. Oh, who can contemplate this, who can listen to the bitter sighs of this creature sacrificed for man!’ ‘These streams of blood affect the morals of humanity as much as they affect the body and lead to the corruption of both.’
Mercier’s colleague Olympe de Gouges, in her revolutionary thinking, contested both human slavery in the French colonies and the suppression of women, proclaiming all humans in the world, of whatever sex or colour, to be equally and naturally included in the animal realm, stating humans to be the ‘most beautiful’ of all animals.
In the years following the French revolution, lamenting its failure, writers such as the poet Percy Bysshe Shelley blamed public butcheries and copious drinking habits for the domestic bloodshed that caused the revolution to collapse. Had the people been less accustomed to the slaughtering of animals in the streets, Shelley argued in a manner reminiscent of Mercier and Plutarch, they would not have accepted the violence that affected fellow Parisians, and maybe the revolution could have survived and escaped Napoleon’s dictatorship and wars.
I have hitherto made references to an almost exclusively male non-violence literature tradition. This is, however, no wonder since for most of European history people ascribed to the category of women – half of the population – were generally excluded from formal learning, qualified education, payment, equal hereditary rights, and sexual rights, civil and political rights. Women did probably write on the subject of hunting and domination; however, this writing is still yet to be discovered.
Nonetheless, in fine art, in the same era as Rubens painted the goddess Diana in a romanticising scene of hunting, several women artists painted themselves or other people instead holding animals, caressing animals, tables of fruits, tables of flowers: Lavinia Fontana, Anna Maria Van Schurman, Judith Leyster, Louise Moillon, Raschel Ruysch.
These hyper-skilled artists may indeed have felt, and known by experience, that Ruben’s Diana was not a real person; that she is a figurehead, a pictorial euphemism, an allegory deployed to depict a reality, which, unless you stage as the mock Diana, has little beauty in it.
Chances are these artists rather identified themselves with the hunted animal, thrown to the ground, robbed of its, his or her possibilities and autonomy by humans who might have chosen to do otherwise. Alternative myths of bravery told in these times may also have come to mind: The story of Francis of Assisi making friends with birds and wolves, and the legend of an anonymous woman defending a deer who, having fled through the woods from a hunting party, finds refuge at her human feet.
Despite the fact that world forest areas are shrinking to give way to feedlots for the mass production of beef, causing oxygen levels to fall and reserves for carbon emissions to disappear, thereby threatening the intertwined survival of human and nonhuman, hunting has nowadays become a popular sport. Indeed, modern hunting in the Northern hemisphere, although in itself disruptive to ecological systems, is marketed as an attractive leisure, accessible for people of any gender, and seemingly natural but artificially complete with big heated vans, state of the art technological weapons, and latest countryside fashion clothes.
As many of the things we appreciate and enjoy in modern life are human-made, artfully or not, ranging from bicycles to titan legs, computers, plant meat stuff, and contraceptives, it can hardly be the artificiality of hunting that makes it remarkable. That which makes luxurious hunting remarkable – in every millennium – is rather the killing of those that cannot defend themselves, the outlook and practice of the one who has everything but goes to war against the one who has nothing but his, her or its own life.
Boktitlar kan bli historiska och utnämnas till klassiker. Boktitlar kan vara särlingar och få kultvärde som minor classic. Och tidskrifter och artiklar i tidskrifter? För ett halvt sekel sedan, i energikrisens och strejkens 1974, manglade BLM nr 4 litteraturkritik och samhällskritik inklusive djuretik, det sistnämnda i en text som blev till kult in i nästa decennium.
Men innan texten släpptes till läsarna fanns en mängd andra guldkorn att avnjuta. Jan Stolpe tecknade i numrets inledande och längsta bidrag ett porträtt av albanske författaren Ismail Kadaré (senare favorit till nobelpriset) som året dessförinnan gett ut Den döda arméns general i översättning av Britt Arenander (1973).
Arne Melberg resonerade kring kritikerns roll i essän ”Till kritikern” och drog slutsatsen att ”den borgerliga offentligheten måste ersättas av en proletär”. Agneta Pleijel diskuterade kommersialisering kontra demokratisering utifrån erfarenheter som Aftonbladets kulturredaktör och passade på att efterlysa kritiker som ”törs vara provocerande och kontroversiella, eftersom verkligheten är det.”
I numret syntes en hel del av det föreslagna. Att provocera renderade status i tiden och att bli pressad var att föredra framför att bli hedrad. Litteraturvärlden sökte i första hand sanningen, inte populariteten, och fanns där någon farhåga var det att få sitt verk omskrivet som slätstruket, servilt eller än värre: att som upphovsmakare framstå som en anpassling som frivilligt ställt sina skapelser (läs sin själ) till förfogande för litterära marknadsspekulationer.
Följdriktigt var att ge ut på stencil bland det mest kreddiga en poet kunde företa sig. När Bruno K. Öijer med metaforisk precision diktat om att sparka uppåt inte nedåt – ”den förbannade kultureliten” (Guru Papers) – men därefter gett ut på etablerat förlag (Fotografier av undergångens leende) lät det lite i BLM 4/74 som om poeten svikit. Ett par år senare skulle som bekant Öijer satsa ett större stipendium – inväxlat i enkronor – i en performance på T-Centralen i Stockholm, varvid ingen vidare tolkning behövdes. Varje på tågspåret bortkastad krona bidrog till att höja det seriöst radikalpoetiska kapitalet.
Ett ytterligare exempel på tidsandans ideal lyste överst i annonsen för Bo Setterlinds nyss utkomna diktsamling På detta stoftkorn: som främsta merit framhölls här, inte en rad erhållna lovord, utan det faktum att diktarens gärning blivit föremål för diskussion: ”Omdebatterad poet”.
Det fordrande idealet krympte troligen skräcken för att bli hårt kritiserad – vad gör det om ens verk framstår illa i belackares ögon/öron! – liksom det sannolikt frigjorde skaparkraft – ju dristigare skapelse, dess bättre! – men de mer sensibelt lagda, medfarna och/eller berömberoende, ja, kanske de flesta, upplevde troligen saken tvärtom. Till jämförelse med nutiden!
Arbetarens litteraturkritiker 1952–1955 Petter Bergman syntes ansluta sig till en subtilt rättfram linje och kommenterade årets lyriska vårsådd med att citera Sun Axelssons rader om vikten av att värdesätta sina gelikar: ”Du måste rakt igenom. / Det går inte annars.”/ ”Kan du inte tala längre /så lyssna på dem, / kan du inte lyssna längre så tänk på dem / försök att minnas dem du sett. / De är många. / De är många fler än du.” (In i världen, 1974)
En annorlunda rutt förmedlades i Lars Gyllenstens bidrag ”Frigörelse och engagemang” i vilket det existentiellt kritiska dilemmat upplöstes genom att skribenten med varsam hand recenserade två aktuella akademiska avhandlingar om sig själv (Lars Gyllensten).
Att den feministiska kampen återstod som helhet i BLM kunde avläsas i statistiken. Numret innehöll ett kvinnligt namn av totalt elva skribenter och ett kvinnligt författarnamn bland sammanlagt nio recenserade titlar, ingetdera icke-centriskt.
Sakförhållandet åtgärdades delvis i annonsavdelningen. Tidningen Arbetaren drog lans för litteraturen och listade över en tredjedel medarbetare med patriarkatsbrytande signatur, däribland Margareta Ekström, Viveka Heyman (kulturredaktör 1946–1949), Ingrid Sjöstrand (”Elda under din vrede”, Det blåser en sol, 1979), Gun-Britt Sundström, Birgitta Trotzig, Marianne Zetterström, Sonja Åkesson. Ännu en annons, från Gumperts bokhandel i Göteborg, Jönköping, Karlstad och Örebro, där Eva Engströms samling Att vända sig om när någon ropar syntes tydligt, bättrade på numerären.
Språkligt märktes att hen-revolutionens inkluderande personliga pronomen var långt borta: genomgående använde BLM:s skribenter han och hans i de allmänt syftande satserna.
Om rallarsvingar värderades högt i samtiden gällde det motsatta för fenomenet ’kritik av människans behandling av djur’. I kolumnen ”Anteckningar” gick BLM:s chefredaktör filosofen och författaren Theodor Kallifatides mot strömmen och pläderade med eftertryck för att låta sakfrågan ingå bland kritikens prioriterade uppdrag:
Under de senaste åren hade ”en allt bredare opinion bildats mot de egennyttiga, oreflekterade och djupt brutaliserande sätten som vi behandlar djuren på.” Det var dags att ”oftare låta filosofin tas i bruk i den allmänna debatten” och se till att utmana ”den intellektuella smörjan som kommer till användning då människans rätt att slakta skall försvaras”.
Så kom det sig att essän ”Har du fördomar om djur?” bredde ut sig i ett BLM-nummer på tema kritik i den utvidgade progressionens år 1974. I den sex sidor långa texten gjorde läraren i filosofi på Stockholms universitet Hans Mathlein upp med vanliga invändningar mot att också djur är etiskt väsentliga subjekt som människor bör sluta upp med att förtrycka. Den skarpa formen, en variant på Sokrates och Platon, passade uppgiften väl: argumenten avhandlades med stringens och terminologisk udd, ”djurfabriker” åtföljdes av ”djurslaveri”, begrepp som knappast hörde till litteraturvärldens mest använda.
Så hade också händelsen sedan en tid beretts i de offentliga rummen med artiklar, insändare, broschyrer, flygblad, boktitlar skapade av aktivister, enskilda tänkare och författare. Exempelvis använde redaktören för tidningen Djurens rätt!, konstnären Ellen Börtz, djuretiska anslag i texter som i åratal delgetts landets tidningsredaktioner. PC Jersilds roman Djurdoktorn från 1973 tog bruk av den moderna djurförsökskritiken och detsamma gjorde kolumner av Eva Moberg i Dagens Nyheter. Bland de recenserade poeterna i BLM 4/74 återfanns Lars Norén, kritiker av mänsklig artegoism i dikten ”Grisens röst” (DN 19/9 1971), en sympatiserande reaktion på journalisten Barbro Sollers avslöjande reportage i DN 1970 om behandlingen av djuren i lantbruket.
Hans Mathlein var inte en obekant skribent för BLM:s läsare och hade tidigare bland annat medverkat med artikeln ”Förklädda ideologer” samt en essä om Robert Musil (Mannen utan egenskaper, 1930). Intresset för djuretik härrörde från antologin Animals, men and morals (1971) av bland andra filosofen Roslind Godlovitch, verksam på Oxforduniversitetet i England. Intryck hade även tagits av det nya ungdomsmagasinet Djurfront där Mathlein bidragit med en kortare text, ett frö till BLM-artikeln.
I påföljande BLM (5/74) lät Djurfront annonsera sitt senaste nummer (3/74) om ”djurfabriker” och ”ett levnadssätt som inte bygger på förtryck av djur” samt en novell av Hjalmar Söderberg – dock inte någon av de kanske mer förväntade i Historietter från 1898, utan den mindre kända ”Gott och ont” ur Aforismer och maximer, sammanställd av Tom Söderberg 1969.
Hans Mathleins ”Har du fördomar om djur?” blev till kult bland 1970-talets djuretiskt sinnade, omtrycktes i (mans)antologin Filosofi och samhälle 1978 och överlevde in i 1980-talet via kulturtidskriften Brutus 1/1984 där den fick sällskap av texter av bland andra Birgitta Forsman och Bengt Hubendick samt före detta redaktörerna på Djurfront Birgitta Carlsson och filosofen och poeten Roger Fjellström.
Inte att förglömma fanns i BLM 4/74 ytterligare en text i ämnet djuretik. Föredraget ”Handelsministern och hägrarna eller att få syn på är också en konst” från Konsthögskolans avslutning i maj 1974, av poeten och Arbetaren-medarbetaren Werner Aspenström, tvinnade konstsyn, djuretik och dagspolitik med urbefolkningars och miljörörelsers poetiska betraktelsesätt. Talet kulminerade i en allvarligt syftande, milt ironisk påminnelse som faller in i vår tid, och passar därför att avsluta med också här:
”Vem har sagt att just människan skall vara skapelsens herre och främste utnyttjare? Människan ensam har sagt det och skrivit ner det i sin bibel. Gräset tillfrågades inte, inte fåglarna, inte den malm- och oljeförande jordskorpan. Konsten och dikten kan stå därute på Riddarfjärden liksom hägrarna och betrakta handelsministern, kanslihuset, stadshuset, konstakademien och oss alla. Det är min övertygelse att om det seendet skulle förtvina, skulle det på lång sikt vara en större fara för den västerländska civilisationen än om tillförseln av olja och bensin skars ned med en eller annan procent.” (Werner Aspenström, BLM, årg. 43, nr 4, s. 223, även i samlingen Ögonvittnen, 1980)
